Historik
Under 70-talet såg det som kommit att kallas solidaritetsrörelsen dagens ljus. Det var en period av hård ideologisk polarisering på vänsterkanten. När Palmecentrets föregångare AIC (Arbetarrörelsens Internationella Centrum) bildades 1978 var det både för att öka engagemanget och för att se till att man inte hamnade utanför viktiga politiska strömningar i samhället.
Polen och Chile blev de första länder AIC engagerade sig i. Arbetet till stöd för Solidaritet i Polen utvecklades brett med ett stort, lokalt engagemang. 1979 besegrade de unga sandinisterna Somoza-diktaturen i Nicaragua. Inom arbetarrörelsen drog man under temat »Ljus över Nicaragua« igång en stor insamling för fotogenlampor. Dessa användes under den stora alfabetiseringskampanjen 1980.
Insamlingen till Nicaragua gav en miljon kronor och eftersom Sida fyrdubblade summan hade man totalt fem miljoner kronor. Arbetet med Nicaragua blev också grunden för AIC:s ramavtal med Sida.
Insamlingen var på många sätt helt rätt för arbetarrörelsen: det handlade om folkbildning, demokratisering och delaktighet. Det fanns ett stort symbolvärde i lampan, kunskapen och att landet som i så många år varit en diktatur nu skulle lära sina medborgare att läsa och skriva. Kampanjen var dessutom enkel och konkret. Det fanns ett mätbart resultat (antal lampor, antal personer som skulle kunna delta i alfabetiseringen) i kombination med ett mer långsiktigt mål (ökat deltagande genom större kunskap, stärkande av demokratin genom att fler skulle kunna engagera sig i folkrörelser).
Arbetet till stöd för Latinamerika kom att dominera bland de projekt som genomfördes fram till 1992–93. En orsak var inte minst de många flyktingarna från framför allt Chile, Uruguay och Argentina som anlänt till Sverige.
Arbetet i Latinamerika kunde skötas helt öppet - det fanns dock annat arbete som måste drivas diskretare. I Sydafrika rådde fortfarande apartheid. Att få visum dit var i praktiken omöjligt för någon från arbetarrörelsen. Pengar kunde inte heller skickas öppet. De flesta kontakter skedde därför under ytterst hemliga former och pengarna slussades via privatpersoner och »ofarliga« välgörenhetsorganisationer.
Arbetet i Sydafrika var en del av det svenska humanitärbiståndet som helt finansierades av Sida. En stor del av pengarna kanaliserades genom den dåvarande paraplyorganisationen UDF. Trots att man inte kunde berätta i detalj för människor i Sverige hur pengarna användes var det inga problem att motivera engagemanget. Som symbolfråga var Sydafrika så tydlig att ingen kunde tveka.
Efter demokratiseringen har det humanitära biståndet övergått till ett projektsamarbete mellan organisationer i Sverige och Sydafrika. En stor del av Palmecentrets resurser har också ägnats åt samarbetsprojekt kring väljarutbildning inför de första demokratiska valen i Sydafrika.
Berlinmurens fall 1989 innebar att ett helt nytt område för samarbete öppnades. Flera organisationer inom arbetarrörelsen hörde till de första som engagerade sig för Östeuropa. De svenska organisationerna började med att samla in kläder, mat och utrustning, men ganska snart övergick samarbetet till att handla om folkbildning och kunskapsöverföring. Bland annat medverkade ABF till att bygga upp studieförbund i de baltiska staterna.
Till en början fanns det en oro för att samarbetet med öst skulle ta resurser från det arbete som bedrivits till stöd för länderna i syd. Så har det inte blivit, bland annat därför att Sida haft två helt olika budgetramar. Det innebär att ökade insatser i till exempel Baltikum inte minskar möjligheterna att göra något i södra Afrika. Inte heller var det så att öst stal krafter från arbetet med syd. De som engagerade sig för Baltikum var i stor utsträckning nya personer och insatserna här fick utan tvekan en bredare och mer folklig karaktär än arbetet för exempelvis Nicaragua. En orsak var självklart det geografiska avståndet: det gick att fylla en lastbil och ta färjan över. En annan orsak var det uppdämda behovet av att lära känna det närområde som under mer än fyrtio år varit stängt för de flesta svenskar.
1992 grundades Olof Palmes Internationella Center av Socialdemokraterna, Landsorganisationen (LO) och Kooperativa Förbundet (KF). Grundtanken var naturligtvis att hedra Olof Palmes minne och samtidigt omorganiserades - och i viss mån samordnades arbetarrörelsens internationella arbete. AIC och Arbetarrörelsens Fredsforum införlivades i Palmecentret och Palmecentret tog över I-fonden. Hösten 2006 bytte I-fonden namn till Solidaritetsfonden. Palmecentret har idag 28 medlemsorganisationer. Varje år bedriver Palmecentret och dess medlemsorganisationer ca 300 projekt tillsammans med samarbetsorganisationer runt om i världen. Utan Solidaritetsfonden vore detta omöjligt!