Bosnien-Hercegovina
Motsättningarna inom Bosnien-Hercegovina ökade efter det att Slovenien och Kroatien lämnade Jugoslavien 1991. Efter en folkomröstning om självständighet i början av 1992 erkändes landet som självständig stat av USA, dåvarande EG och det upptogs som medlem i FN. Missnöjet var stort bland bosnienserberna, som i hög utsträckning bojkottat omröstningen. I april 1992 utbröt strider mellan serbiska styrkor och styrkor som bestod av bosniska muslimer och kroater. Under hösten samma år blossade även strider upp mellan muslimer och kroater.
Kriget pågick i drygt tre och ett halvt år. Omkring 200 000 människor dödades och hälften av landets invånare drevs på flykt.
1995, efter hot om NATO-bombningar, möttes de tre huvudaktörerna, den serbiske presidenten Slobodan Milosevic, den kroatiske presidenten Franco Tudjman och bosniernas president Alija Izbetbegovic, i Dayton, Ohio. Där nåddes slutligen en överenskommelse om fred.
Genom fredsavtalet blev Bosnien-Hercegovina en federation i två delar. Bosnien-Hercegovina, som i huvudsak befolkas av muslimer och kroater, och Republika Srpska som domineras av bosnienserber. En internationellt utsedd ”hög representant” (OHR) utsågs att övervaka återuppbyggnadsprocessen. NATO hade länge en stark närvaro via SFOR-styrkorna, som nu ersatts av en EU-ledd fredsbevarande styrka, EUFOR.
De civila delarna av fredsavtalet har visat sig svåra att genomföra. De bosniska politikerna har inte kunnat enas om hur de politiska strukturerna ska byggas upp. Korruptionsskandalerna har avlöst varandra och den ”höga representanten” har avsatt ett antal politiker. Samtidigt kräver ett antal allt mer akuta frågor ett gemensamt agerande: den dåliga ekonomin, flyktingåtervändande, mänskliga rättigheter, människohandel, vapensmuggling och beskyddande av eftersökta krigsförbrytare.
Analys
Bosnien Hercegovina har under tio års tid fått omfattande bistånd och stöd från omvärlden. Sannolikt är det en av huvudorsakerna till att landet inte återfallit i krig – men samtidigt har den förväntade samhällsutvecklingen inte infunnit sig. Varken det nya politiska systemet eller övergången från storskalig planekonomi till småskalig markandsekonomi har fungerat tillfredsställande. Arbetslösheten är fortfarande mycket hög, fattigdomen stor och de etniska motsättningarna finns i viss utsträckning kvar. Uppemot 30 procent av befolkningen lever i fattigdom.
Federationen Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska har varsin regering och varsitt parlament, dessutom finns motsvarande institutioner på nationell nivå. Ansvarsfördelningen mellan de olika instanserna är otydlig – och deras makt begränsas av den ”högste representantens” stora befogenheter. Sedan parlamentsvalen 2002 dominerar de nationalistiska och etniskt orienterade partierna, vilket gör strävandena mot en mer enhetligt stat mycket svåra. Även vid de senaste valen, i oktober 2006, dominerade den nationalistiska retoriken. Oberoende socialdemokraters parti SNSD blev invalt i parlamentet och partiledaren Nikola Spiric valdes till premiärminister. Han måste nu möta EU:s krav på reformer och minskad nationalism för att landet på sikt ska kunna bli medlem i EU.
Den etniska uppdelningen, motsättningarna, och ineffektiviteten har lett till att många har tappat tron på den parlamentariska demokratin. Enligt en undersökning gjord av FN:s utvecklingsprogram UNDP vill omkring 70 procent av landets unga lämna Bosnien.
Det civila samhället är fortfarande ojämnt utvecklat, trots att en mängd organisationer bildats efter kommunismens fall. Det finns såväl konventionella NGO:er, som intresseorganisationer, religiösa välgörenhetsorganisationer och radikala nationalistiska rörelser. Av uppemot 2000 NGO:er är endast ett par hundra aktiva och bara ett tiotal är välorganiserade. Komplicerade lagar och skatteregler försvårar arbetet och skapar problem kring finansieringen. Misstänksamheten mot organisationer som finansieras med utländskt stöd är dessutom fortfarande stor.
Samtidigt som det minskande internationella stödet har försvagat civilsamhällets kapacitet har vissa positiva förändringar trots allt börjat skönjas inom den civila sektorn. Palmecentrets samarbetsorganisation "Civil society promotion center" har organiserat ett större nätverk som under namnet GROZD (Medborgarsamling för demokrati) presenterat en kravlista med tolv punkter kring utvecklingen i landet, som man vill att landets politiska partier ska ha genomfört till 2010. Kraven har undertecknats av ett stort antal NGO:er, de flesta stora partierna samt över 300 000 enskilda. Detta är det största folkliga engagemanget sedan länge på Balkan.
Arbetet med jämställdhet har också gått framåt. En jämställdhetslag togs 2004 och den reglerar arbetsmarknad, studier, hälsovård, sport, kultur, media, rättsväsende och förbjuder våld mot kvinnor. Flera genuscenter har inrättats och kvinnoorganisationer samverkar inom både nationella och internationella nätverk.
Det fackliga arbetet sker fortfarande i motvind. Hot mot och diskriminering av fackförbundens ledare och av fackmedlemmar sker regelbundet. Speciella strejklagar hindrar ett effektivt strejkförfarande.
Utvecklingssamarbetet
Bosnien är ett av de länder där Palmecentret bedriver mest verksamhet. Tillsammans med medlemsorganisationerna har Palmecentret fokuserat på uppbyggnaden av - och stöd till - olika sorters folkbildningsverksamheter för att öka människors kunskap om sina rättigheter och för att öka deras politiska intresse och deltagande. Genomgående har man försökt engagera människor med olika etnisk bakgrund i gemensamma projekt. Flera lokala organisationer har startats under de dryga tio år Palmecentret arbetat i Bosnien. De har genomfört studiecirklar och utbildningar med fokus på rättigheter, facklig organisering och politiska deltagande, ofta med fokus på utsatta grupper som kvinnor och unga, arbetslösa. Dataskolor har gett många ungdomar och kvinnor större möjligheter till anställning.
Flera av de ABF-föreningar som är aktiva i Bosnien har gjort stora ansträngningar att upprätta projekt i mindre byar och städer. Projekten har fått stor uppmärksamhet och mötts av stort intresse bland invånarna.
Ett övergripande samarbete har byggts upp med den nationella kooperativa federationen Co-operative Association of Bosnia and Herzegovina, med över 200 lokala kooperativ som medlemmar. Målet är att skapa alternativa affärs- och organiseringsformer och att stödja fattiga genom att bygga upp småskalig och lokalförankrad försörjning.
Palmecentret ger starkt stöd till insatser, genom LO och IF Metall, för att stärka fackens roll i övergången till marknadsekonomin. Fackliga företrädare och lokalrepresentanter har genomgått utbildningar.
Palmecentrets direktinsatser är i huvudsak riktade till unga människor. Under möten, bland annat i skolor, väcks intresset för ungdomsfrågor och politiskt deltagande. Även här har utbildningar för nya politiska ledare anordnats.