Turkiet
Foto: Maria Söderberg
Republiken Turkiet utropades 1923 av Mustafa Kemal, Atatürk, ”turkarnas fader”. Mustafa Kemal ville bygga en modern, sekulariserad nationalstat av europeisk modell. Flerpartisystem infördes dock inte förrän efter andra världskriget. 1960, 1971 och 1980 ingrep militären vid olika tillfällen och avsatte de folkvalda regeringarna. Regeringsmakten återlämnas varje gång efter några månader eller några år.
1974 invaderade Turkiet norra Cypern och ön delades mellan grekcyprioter i söder och turkcyprioter i norr. Turkiet ville hindra den grekiska militärjuntan från att förena Cypern med Grekland. I separata folkomröstningar 2004 röstade turkcyprioterna ja till en FN-plan för återförening av ön, medan grekcyprioterna röstade nej, vilket innebar att ön förblev delad.
1984 startade ett inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och kurdiska organisationer, främst Kurdistans Arbetarparti, PKK. Kurdistan omfattar delar av Turkiet, Iran, Irak samt Syrien. Många kurder från Turkiet har flytt över till Irak. Kriget pågick till 1999 då PKK-ledaren Abdullah Öcalan fängslades och PKK var alltför försvagat för att fortsätta sin kamp. 2004, i samband med Irakkriget, återupptog PKK i mindre skala sin aktivitet.
I samband med Irakkriget 2003 ställde sig den turkiska regeringen positiv till att låta USA stationera amerikanska trupper i Turkiet. Stora demonstrationer följde på beslutet och parlamentet godkände inte regeringens proposition i frågan. Senare samma år utlöste självmordsbombare flera bilbomber i Istanbul, med många döda och skadade som följd.
1999 gavs Turkiet status som kandidatland till EU. Därefter har inrikespolitiken präglats av det reformarbete som EU krävt för att göra förhandlingar om medlemskap möjliga. Dödsstraffet har avskaffats, det har blivit svårare att förbjuda politiska partier, yttrandefriheten har stärkts och straffen för tortyr och för våld mot kvinnor har skärpts. En mer tillåtande syn på minoritetsspråk, som kurdiska, finns också med bland reformerna. 2005 gavs klartecken att förhandlingar om medlemskap i EU skulle inledas.
Förhandlingarna har varit konfliktfyllda och problematiska och traditionalister bjuder hårt motstånd mot förändringarna. En EU-rapport om det första året av förhandlingar var mycket kritisk – brister i yttrandefriheten kvarstår, åtal mot författare som Orhan Pamuk har skadat både förhandlingarna och Turkiets anseende hos omvärlden, regimens syn på det civila samhället är fortfarande fylld av skepsis och militärens roll fortsätter att vara alltför stark. Å andra sidan har till exempel regeringens storsatsning på att utbilda domare i bland annat mänskliga rättigheter gett goda resultat. De gnisslande förhandlingarna har lett till att den turkiska allmänhetens stöd för EU-medlemskap har sjunkit drastiskt.
Analys
Trots att EU:s riktlinjer lett till att Turkiet på vissa plan gjort stora demokratiska framsteg finns en stark skepsis mot reformarbetets verkliga betydelse – i praktiken har mycket fortsatt som förut. Ett exempel är att antalet fall av tortyr och misshandel i fängelser rapporteras minska dramatiskt, samtidigt som andra rapporter visar att tortyrmetoderna har blivit mer sofistikerade och svårare att bevisa.
Det civila samhället har vuxit sig betydligt starkare i och med reformarbetet, men inflytandet är än så länge begränsat eftersom landets politiker fortfarande har en skeptisk inställning till denna sektor. En ny NGO-lag ger dock en ökad frihet och ett större utrymme för aktiviteter. Det civila samhället har också fått stöd i de nationella medierna och av privata givare, som hjälp till att finansiera verksamhet.
Ett antal kvinno- och ungdomsorganisationer har vuxit sig starka och har numer rikstäckande nätverk och de är mycket aktiva i debatterna i samband med reformarbetet. Kvinnorna har mycket att vinna på reformerna och optimismen och kampviljan är stor. Nya lagar har stiftats för att stärka kvinnors rättigheter i politiken, på arbetsplatser och inom hemmen. Våldtäkt inom äktenskapet har krimilanlserats, liksom hedersmord. Dock har implementeringen av de viktiga lagarna inte varit särskilt god. Organisationer som arbetar för homosexuellas, bisexuellas och transsexuellas rättigheter är också fortfarande utsatta för hot.
Barns rättigheter är eftersatta. Skolsystemet är gammaldags och auktoritärt. Barn döms fortfarande till fängelsestraff som de får avtjäna tillsammans med vuxna fångar. Mest utsatta är romska barn i Istanbul.
Turkiet har ett problematiskt förhållande till sina etniska minoriteter: kurder, armenier, syrianer och alaviter. 1915 utförde turkiska trupper ett systematiskt massmord på armenier, en händelse som kallats det första folkmordet i modern tid. Strax efter det att det moderna Turkiet bildats på 20-talet förbjöds det kurdiska språket och kurdiska författare och journalister har sedan dess hotats och fängslats. Trots reformerna rapporteras om fortsatta övergrepp. Kurdiska kvinnor är dubbelt drabbade – det kurdiska samhället är styrt av klaner, djupt patriarkaliskt och våld mot kvinnor inom familjen är mycket vanligt.
Välståndet i Turkiet är mycket ojämnt fördelat. Landsbygden blir allt fattigare och många flyttar till storstäderna. En effekt av detta är bland annat att antalet gatubarn har börjat öka.
Utvecklingssamarbete
Palmecentret har fått ett treårigt uppdrag av Sida och regeringen att inom Turkietprogrammet bygga upp det mellanfolkliga utbytet genom att stödja det turkiska civila samhället. Turkietprogrammet är ett samarbete mellan Utrikesdepartementet, Sida och Generalkonsulatet i Istanbul.
Syftet är att samarbetet mellan svenska/svensk-turkiska enskilda organisationer och turkiska enskilda organisationer ska byggas upp, vilket ska stärka demokratiprocessen och arbetet för respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Idag är de flesta turkiska NGOerna baserade i de tre storstäderna Istanbul, Ankara och Diyarbakir – i resten av landet finns det ett skrivande behov av kunskaps- och organisationsutveckling av det civila samhället.
Intresset för att medverka inom Turkietprogrammet är stort och ett 20-tal förstudier eller samarbetsprojekt inleddes under 2006. Det är både svenska och svensk-turkiska föreningar som visat intresse och de arbetar till exempel med demokrati, mänskliga rättigheter, sexuella rättigheter och frågor som rör kvinnors, barns, ungdomars, handikappades och minoriteters rättigheter, samt med EU-integration.