Iran
Iran, som oftast kallas en av civilisationens vaggor, har knappt sett några tecken på demokrati under modern tid. 1900-talet präglades av två odemokratiska regimer med klara diktatoriska inslag. Först styrde kungahuset Pahlavi landet med järnhand. Korruption, odemokratiska val, mediekontroll, tortyr och avrättningar var en del av iraniernas vardag. Trots detta hade regimen goda relationer med västvärlden – framför allt med USA som prioriterade olja framför demokrati. Regimens fall var oundvikligt, 1979 tvingades Shahen Mohammad Reza lämna Iran. Efter hans flykt återvände den landsförvisade religiöse ledaren ayatolla Khomeini till Teheran för att utropa en auktoritär islamistisk republik. Snart krossades drömmarna om ett demokratiskt och rättvist samhälle. Islam blev statsreligion och sedan dess har religionen dominerat samhället. Könen är segregerade och kvinnor måste bära slöja och täcka sina kroppar. Straff som stympning och stening tillämpas fortfarande enligt sharia, den islamska lagstiftningen.
Mohammad Khatamis seger i presidentvalet 1997 visade att iranierna ville ha förändringar. Framförallt ungdomar och kvinnor röstade på Khatami som lovade ett mer demokratiskt samhälle och ökad frihet åt kvinnorna. Khatami tvingades dock föra en ständig kamp mot de konservativa religiösa grupperna. Landets högste religiöse ledare, ayatolla Ali Hoseini Khamenei, har stor makt över politiken, särskilt genom Väktarrådet. Rådet består av jurister och skriftlärda mullor och kontrollerar att lagarna överensstämmer med de islamiska påbuden. Khatami hade därför svårt att genomföra sina utlovade reformer. Väktarrådet kontrollerar också kandidaterna till allmänna val och kan utestänga dem som inte anses tillräckligt renläriga. I de senaste valen har rådet underkänt ett stort antal reformister.
Det kom som en överraskning att den starkt konservative Mahmoud Ahmadinejad vann presidentvalet 2005. Hans seger har förklarats med att alltför många var besvikna över den långsamma reformprocessen och av den fortsatta korruptionen – men brister i valsystemet har också lyfts fram.
USA bröt de diplomatiska kontakterna med Teheran 1980 efter gisslandramat på USA:s ambassad och sedan dess har relationerna varit ansträngda. Efter terrordåden 2001 utnämnde president Bush Iran, Irak och Nordkorea till ondskans axelmakter. Dessutom anklagar USA Iran för att stödja terrorism och utveckla kärnvapen. Pressen från USA och EU har ökat för att få Iran att upphöra med sitt kärnkraftsprogram.
Analys
Trots stora tillgångar av olja kämpar Iran fortfarande med svag ekonomi och hög inflation. Omkring 15 procent av befolkningen beräknas leva i absolut fattigdom. Arbetslösheten är hög och många av Irans välutbildade unga – 50 procent av befolkningen är under 25 år – försöker lämna landet.
Det civila samhället är begränsat. Det finns lokala människorättsorganisationer, men de är övervakade och måste driva sin verksamhet med stor försiktighet. Människorättsaktivisten och juristen Shirin Ebadi tilldelades Nobels fredspris 2003.
I Iran begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och hundratals politiska fångar sitter i landets fängelser. Särskilt de unga kämpar för större öppenhet och yttrandefrihet och under de senaste åren har flera studentdemonstrationer mot de konservativas makt ägt rum. De konservativa krafterna har också slagit hårt mot president Khatamis liberala presspolitik och under senare år har flera tidningar stängts. Miljontals iranier har dock tillgång till Internet, vilket blivit ett sätt att ta sig runt censuren. Många använder också parabolantenner trots förbud.
Iran är ett utpräglat manssamhälle. Kvinnan är underordnad mannen, har inte samma juridiska rättigheter och anses inte vara lika mycket värd. Kvinnor är dock synliga i samhället, mer än 50 procent av studenterna vid landets universitet är kvinnor och det är vanligt att kvinnor yrkesarbetar, men missnöjet över att deras liv är kontrollerat och kringskuret är stort och det växer.
Narkotikamissbruk fortsätter att vara ett problem och officiellt finns minst två miljoner drogmissbrukare i landet. Även prostitutionen ökar trots att den är förbjuden i lag.
För en del regimkritiker som inte längre tror att Khatami kommer att kunna genomdriva några förändringar har shahens son Reza Pahlavi blivit en förgrundsfigur. Många menar att prinsen som levt i exil sedan 1979 skulle bli en bra ledare för landet.
Utvecklingssamarbete
Det är mycket svårt att få tillstånd att bedriva samarbetsprojekt i Iran. Tillsammans med Friidrottsföreningen och Socialdemokratiska föreningen i Uddevalla har Palmecentret dock fått möjlighet att driva ett omfattande idrottsprojekt där bland annat friidrottstränare utbildas. Många av dagens tränare i Iran är i 60-års åldern, de har länge varit avskärmade från omvärlden och de använder föråldrade och auktoritära metoder. Inom projektet får de lära sig nya träningsmetoder, hur föreningslivet fungerar i Sverige och hur de kan arbeta med kvinnliga idrottare (det är naturligtvis svårt att kombinera klädeslagarna med idrottsutövning). Den grupp ungdomar i Iran som är med i projektet består till 50 procent av kvinnor och målet är att även hälften av tränarna i framtiden ska vara kvinnor.
Irans ungdomar är undersysselsatta och missnöjda, samtidigt finns idrottsanläggningar som inte används. Projektet gör det möjligt för tränare och idrottsutövare att studera hur ett demokratiskt föreningsliv fungerar, samtidigt som de får efterlängtade kontakter med omvärlden.