Burma
Militären tog makten över Burma 1962 och då inleddes också ett långvarigt inbördeskrig.1988 kulminerade motsättningarna med våldsamma demonstrationer mot regimen. Ett stort antal civila, många av dem studenter, dödades.
Allmänna val genomfördes 1990 och demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyis parti NLD, National League of Democracy, vann en överväldigande seger. Militären ogiltigförklarade dock valresultatet och Aung San Suu Kyi sattes i husarrest. Sammanlagt har hon sedan dess suttit i husarrest i mer än nio år. 1990 bildades en exilregering av parlamentariker som lyckats fly landet.
Sedan 1992 har regimen gjort ansträngningar för att vinna legitimitet både inrikes- och utrikespolitiskt. Vid ett tillfälle inleddes en dialog med Aung Sang Suu Kyi, men snart följde nya bakslag och ny husarrest.
I Burma finns över 100 etniska minoriteter. De är 22 miljoner människor, eller 45 procent av Burmas befolkning. Ett stort antal av minoritetsnationaliteterna har fört en väpnad kamp för att få ökat självbestämmande.
FN har i sin resolution föreslagit att trepartssamtal bör genomföras som ett led i demokratiseringen av Burma. Det skulle innebära att regimen (the State Peace and Development Council, SPDC), samt NLD och minoritetsnationaliteterna samlas för att förhandla. Villkoren för detta är att Aung Sang Suu Kyi släpps från sin husarrest, att NLD kan verka fritt i landet och att de politiska fångarna friges. Minoritetsnationaliteterna har varit splittrade, men har nu en samorganisation som skulle kunna utvecklas som part i förhandlingarna om de kom till stånd i dag.
2004 utbröt en maktkamp inom militärjuntan. Premiärminister Khin Nyunt avsattes från sin post och sattes – ironiskt nog precis som nobelpristagaren Aung San Suu Kyi – i husarrest.
Analys
Förtrycket mot befolkningen i Burma är omfattande och brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är väl dokumenterade. Minsta opposition mot regimen ger långvariga fängelsestraff, något som drabbat tiotusentals människor. Pressfrihet och yttrandefrihet existerar inte, censuren är allomfattande. Det civila samhället är av förklarliga skäl mycket svagt.
Ekonomin har körts allt djupare i botten under mer än 40 års vanstyre. Regimens inkomster från produktion av narkotika utgör en stor del av de nationella ekonomiska resurserna.
Tvångsarbete är vanligt förekommande. FN-organet ILO har fördömt tvångsarbetet, som de beräknar omfatta 800 000 burmeser. Minderåriga har dessutom tvångsrekryterats till kriget mot minoritetsfolken.
Möjligheterna till utbildning och hälsovård är begränsade och erbjuds i stort sett endast till personer med anknytning till regimen. En stor del av befolkningen är hiv-positiv. Exakta siffror är osäkra, eftersom ytterst få hjälporganisationer har tillträde till landet. Inget görs för att stoppa smittan, som sprids snabbt på grund av användningen av droger.
Eftersom militärregimen inte tillåter demokratiarbete inom Burma sker huvuddelen av arbetet i angränsande länder. En stor del av befolkningen lever i flyktingläger eller illegalt, främst i Thailand, men också i Indien och Bangladesh.
Vid de samtal om konstitutionen som initierats av regimen har motparten inte getts möjligheter att påverka de utformade texterna. NLD deltar inte och endast en begränsad del av minoritetsnationaliteterna har bjudits in till överläggningarna, som sker helt slutet.
Utvecklingssamarbete
År 2000 blev Palmecentret samordnande organisation för ett stort projekt för att förebereda Burmas övergång till demokrati. EU-kommissionen har stött ”Projektet för att stärka den demokratiska utvecklingen i Burma” sedan det startades 1997. Sida har sedan 2005 erbjudit sig att fortsätta finansieringen under tre år. Projektet bedrivs i samarbete med Euro Burma Office (EBO).
Arbetet har speciellt inriktats på de etniska gruppernas ledare, för att hjälpa dem att bygga upp en gemensam ståndpunkt. De har kommit så långt att det gemensamma målet nu är att bygga upp ett federalt Burma baserat på demokrati, jämställdhet och självbestämmande.
Ett annat viktigt uppdrag är att dokumentera och uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter som sker i Burma. Ett intensivt arbete pågår också för att informera regeringar i Europa, Asien och Nordamerika om förhållandena i Burma och få dem att sätta fortsatt press på militärdiktaturen.
Palmecentret har på olika sätt stött den exilregering som bildades 1990. Flera gånger har den samlats till överläggningar i Sverige. Exilregeringen har dock varit helt dominerad av män och därför har Palmecentret också givit stöd, genom EBO, till Women´s League of Burma, som arbetar för att så många kvinnor som möjligt ska bli aktiva i det politiska arbetet. Även ungdomar i exil behöver utbildning för att delta i politiken. Ett projekt med detta som mål genomförs av S-studenter genom Burma Relief Center.
Palmecentret har också tidigare stött radiostationen Democratic Voice of Burma som dagligen sänder nyhetsprogram och kulturprogram till Burma på burmesiska men även på några minoritetsspråk.