Filmen skildrar hur Nelson Mandela tillsammans med kaptenen för Sydafrikas rugbyteam försöker ena det sydafrikanska folket med hjälp av intresset för sport.

Tillsammans hjälper de laget till final och en ofattbar seger i 1995 års världsmästerskap. Ett land svårt sargat av apartheid enades bakom sitt Springboks och glädjen över lagets framgångar fick folket att närma sig varandra och tron på regnbågsnationen att spira.

Sport kan i allra högsta grad vara politik och att politik är ett spel, ja det visste vi ju redan.

Den sydafrikanska politiken har den senaste tiden kanske ännu mer kommit att likna en lek. I svensk media har det mest handlat om Jacob Zumas många fruar, om ministrar som förordar rotfrukter i kampen mot hiv, om korruption och ökade klyftor mellan fattiga och rika.

På samma sätt har nyheterna från värdnationens förberedelser inför det stundande mästerskapet också varit övervägande negativa. Länge spekulerades det i om arenorna ens skulle hinna bli klara.

Det rapporteras att säkerhetssituationen är så dålig att 40 000 poliser satts in för att upprätthålla ordningen, att tusentals prostituerade väntas till landet för att möta den ökade efterfrågan bland besökande fotbollsupportrar.

Det rapporteras att människor har vräkts från sina hem för att ge plats åt arenorna och att alla de pengar som arrangemanget kostar istället borde användas för att bekämpa fattigdomen.

När den högerextrema politikern Eugène Terre'Blanche mördades var hotet mot VM ett faktum.

I Sydafrika är stämningen en annan. Fotboll har en särskild plats i svarta sydafrikaners hjärtan och var den enda sport som var tillåten på den ökända fängelseön Robben Island.

Alla jag har träffat är glada och stolta över att stå värdar för den afrikanska kontinentens första fotbolls-VM.

Naturligtvis ser de också problemen men fördelarna överväger. Arrangemanget har skapat många nya arbetstillfällen, trafikkaoset har förbättrats i och med nya vägar och för första gången finns ordentliga kommunikationer till de fattiga förorterna.

Kritiska röster har tack vare det arrangemang de kritiserar getts en möjlighet de tidigare inte haft. Mästerskapets nyhetsvärde har gjort det möjligt att lyfta upp frågor som arbetarnas villkor, människohandel och tvångsförflyttningar.

För Sydafrika är VM en potentiell pr-kupp, ett sätt att nyansera den sneda mediebilden. Äntligen! Landet är så mycket mer än Zuma, Kapstaden och kriminalitet.

På bara 16 år har landet gått från ett djupt orättfärdigt samhällssystem till demokrati och fria val, från förtryck till frihet, från isolering till en framträdande position på den världspolitiska arenan.

Visst återstår mycket att göra. Men ett VM kan ge utvecklingen ny fart. Insatsen är hög men kan ge mångdubbelt tillbaka. För det krävs ett tydligt ledarskap och en vision för framtiden.

ANC måste ta på sig ledartröjan, sätta press på bollhållaren och visa att de kan vända spelet. Bara så kan den baksmälla förhindras som hotar landet om en månad när VM är över.

Klockan 16.00 i eftermiddag blåser domaren Ravshan Irmatov i visselpipan och inledningsmatchen mellan Sydafrika och Mexiko drar igång.

Jag håller tummarna och önskar för en gångs skull att historien återupprepar sig - att det sydafrikanska folket än en gång enas bakom sitt lag och tillsammans för Bafana, Bafana till final.

Anna Sundström
Enhetschef på Olof Palmes Internationella Center med ansvar för verksamheten i Sydafrika. Hon har släkt i Johannesburg och besöker landet flera gånger per år.

Artikeln har även varit publicerad på svt.se.