Den enda gången jag har varit nära att slå till någon är när jag har blivit skrämd. Det är något oberäkneligt och farligt med rädda människor. Så har jag också försökt att förstå nationer som handlar med övervåld. Och så har jag ibland försökt att förstå – inte acceptera – Israel.

Israelerna framstår för mig som människor så märkta av våld att de bara litar till sin egen styrka. Israel framstår som en nation som – på rätt goda grunder – vet att den har att lita bara till sig själv om den blir angripen.

En sådan nation slår till innan den nås av det slag den tidigare har känt och ständigt fruktar. Därmed har Israel mejslat sig ur det regelverk som världssamfundet mödosamt försöker bygga.

Men Israel har så många gånger och under så lång tid använt sig av sin förstaslagsförmåga att den inte längre kan ses som en reaktion utan snarare som en överlagd strategi. Israels upprepade regelbrott har inte fått några kännbara följder.

Och precis som de som en gång utsattes för våld alltid kommer att minnas den som inte ingrep, börjar det stå allt klarare att ljuset bör riktas mot de som låter Israel komma undan med sina upprepade brott och kränkningar.

Starkast bestämmer och USA har genom åren inte dolt sitt stöd till Israel. Men kanske är det ändå EU:s låt-gå-politik som i historiens ljus kommer att skildras som det stora sveket. En uppfattning som det är för sent att ändra i morgon.

JENS ORBACK