Ofta möts jag i partisammanhang av en längtan tillbaka till en tid då Sverige uppfattades som en tydlig röst i världspolitiken. En självständig röst i norr som gjorde skillnad. För att denna röst tydligt uppmärksammade stormakternas oförätter och ingöt mod bland förtryckta.
Den rösten gav som första västland sitt stöd i FN till Algeriets självständighet från kolonialmakten Frankrike. Den kritiserade kärnvapenupprustningen, USA:s krig i Vietnam och Sovjets intervention i Tjeckoslovakien. Denna röst hävdade det lilla landets rätt byggd på respekten för demokrati och mänskliga rättigheter.
Nu har ” Kalla kriget” bytts mot ”globalisering”. Kärnvapenhotet är inte lika överhängande men den konventionella upprustningen skjuter fart runt om i världen. En del av världen har dock blivit fredligare, nämligen vårt eget närområde, Europa. Länder som för inte länge sedan låg i krig med varandra samarbetar idag tätt i små och stora frågor inom den europeiska unionen.
Många av de som längtar tillbaka till den svenska storhetstiden inom utrikespolitiken anger dock ofta just EU som orsak till att vår svenska röst har tystnat. När Europa var delat av en mur fanns få möjligheter för Europa att tala med en enad röst. Så är inte fallet idag, muren har fallit.
Och EU kräver inte tystnad. Flera andra EU-länder uttrycker ofta sin åsikt. Frankrike om Turkiet, Tyskland om finanskrisen, Spanien om Marocko, baltstaterna om Ryssland, Italien om migration, och så vidare. Både EU och Sverige skulle må bättre av att vi oftare, och högre!, uttryckte vår mening. Att Sveriges representanter innan de deltar på EU-möten tydligt redogör för den svenska linjen. Och då en linje som fortsätter att tydligt uppmärksamma oförätter och ingjuta mod bland förtryckta.
Tillsammans med andra länder i vårt europeiska samarbete kan vi förändra mer än vad vi kunde förut, när vi var ensamma. Nu har vi möjlighet att få med oss hela unionen för det vi tror på.
What’s the number for Europe? Frågade sig en gång USA:s utrikesminister Henry Kissinger när han ville diskutera en viktig, internationell fråga med Europa. Han fick inget nummer, för det fanns inget. Och vem var värd för det möte Obama skulle till i Europa för några månader sedan? Kommissionens ordförande Barosso? EU:s utrikespolitiske representant Ashton? Eller premiärministern i det land som för tillfället var EU-ordförande? Obama struntade inte helt förvånande i att komma.
Det kommer också fortsättningsvis att finnas många telefonnummer till Europa. Men för att sätta kraft bakom våra ställningstaganden och krav är det ibland bra att stundom kunna ena sig om ett. Om vi menar allvar med att vi vill förändra världen är EU ett verktyg vi inte har råd att ignorera. Den förändring vi gemensamt i Europa kan åstadkomma i såväl vår egen del av världen som i relation med andra, gör det mödan värt. Men då gäller det också att EU får växa till den goda stormakt EU har potential att vara.
En stormakt för demokrati, mänskliga rättigheter och global solidaritet. En stormakt som värnar de regler vi beslutar om i FN för en fredlig samexistens mellan länder och människor. Detta fråntar oss inte möjligheten att ha en tydlig svensk röst. Tvärtom är det vi som ska forma den goda stormaktens röst.
Jens Orback
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Artikeln har tidigare publicerats av Piteåtidningen