Andra omgången i serbiska presidentvalet slutade liksom för fyra år sedan i en seger för den mera EU-vänlige Boris Tadic, som fick 51,1 % av rösterna. Tadic har varit partiledare i Demokratiska partiet, DS, efter den mördade premiärministern Zoran Djindjic. Tadic har i valkampanjen lockat med Serbiens möjligheter att uppnå ett stabilitets- och associationsavtal med EU.

Medan Tadic hade starkt stöd i huvudstaden Belgrad och andra större städer, fick Nikolic en stor del av sina röster på landsbygden och i gamla industristäder. Många av Nikolic anhängare är bittra över Natos bombningar 1999 och Serbiens dåliga rykte utomlands.

I jämförelse med den förödande nationalistiska perioden på 90-talet under Slobodan Milosevic tyder detta på en politisk mognadsprocess i landet. Efter Jugoslaviska kommunistpartiets upplösning, formandet av styrande nationalistiska partier i flertalet av de jugoslaviska republikerna och krigen i forna Jugoslavien är det ett aktningsvärt framsteg.

Milosevic som bär ett huvudansvar för den jugoslaviska tragedin lyckades under flera år samla serberna bakom sig med – den i sak felaktiga parollen - ”hela världen hatar serber, därför måste ni sluta upp bakom mig som serbisk ledare”.
Sant är att en stor del av internationella pressen under tidigt 90-tal ramlade i en fallgrop och kollektivt skuldbelade serberna som folkslag eller som ”bad guys”. Detta bidrog till att stärka den milosevicska nationalismen.

I själva verket var det de serbiska politiska och militära ledarna och olika krigsförbrytare som var de skyldiga, inte vanliga serbiska medborgare. Och för att rannsaka och döma de förra, liksom också motsvarande brottslingar av andra nationaliteter, har krigsförbrytartribunalen i Haag inrättats.

Utlänningar har haft svårt att förstå att statsbildningen Jugoslavien var en mycket stor sak för det serbiska folket som för första gången kunde samlas inom ett land, utan att en stor del av serberna levde i diasporan. Före krigsutbrotten 1991 bodde till exempel 600 000 serber i Kroatien. Deras mänskliga rättigheter kränktes å det grövsta efter krigsutbrottet, och idag finns bara drygt 100 000 serber kvar i Kroatien.

Skiljelinjer
Ingen ledande serbisk politiker är beredd att ge avkall på Kosovos tillhörighet till Serbien. Det förklarade också Boris Tadic ett flertal gånger under valkampanjen, senast några dagar före valet vid ett valmöte i den serbdominerade byn Cernica i östra Kosovo.

Den avgörande skiljelinjen mellan Tadic och Nikolic har enligt rapporter i den internationella pressen gått mellan den förres väst- eller EU-orientering och den senares större dragning mot Ryssland. Det innebär inte att Tadic skulle ha intagit en antirysk hållning, tvärtom bejakar även han det ekonomiska samarbetet med Ryssland. En rysk gasledning planeras till södra Europa, och Serbien avser att bli köpare av den gas som kommer att levereras.

Tadic knappa seger kan tolkas som ett uttryck för en majoritet av folkets önskan att ta sig ur landets bedrövliga socio-ekonomiska tillstånd, och att ett närmande till EU framstår som en säkrare garanti för en sådan väg.

I Serbien ligger den avgörande makten inte hos presidenten utan hos regeringen, som nu leds av Vojislav Kostunica och som kommer från Serbiens demokratiska parti, DSS. DSS samverkar i regeringen med DS. Kostunica stödde inte Tadic i presidentvalet. Kostunica är emot att skriva under ett samarbetsavtal med EU, så länge EU håller fast vid den planerade EU-missionen till Kosovo, EULEX, som består av 1800 poliser, åklagare och domare. Detta kan leda till en regeringskris och ett möjligt nyval i Serbien som kan få mycket besvärliga konsekvenser i landets politiska vardag.

Både Tadic och Nikolic har uteslutit ett krig med Kosovo. Men Serbien bedöms reagera med åtgärder mot ett Kosovo som förklarat sig självständigt. Det skulle till exempel kunna röra sig om ekonomisk bojkott, stängda gränser eller diplomatiska sanktioner mot länder som erkänner Kosovo.

Ryssland har som permanent medlem av FNs säkerhetsråd med vetorätt och ”slaviskt broderland” tagit Serbiens parti och hittills blockerat en lösning av Kosovofrågan på det internationella planet. Ledande ryska företrädare har uttryckt farhågor över att Kosovos självständighet skulle komma att ses som ett prejudikat, och bland annat uppmuntra Tjetjenien att ta ett motsvarande steg.

FN-medlaren, förre finske presidenten Martti Ahtisaari som föreslagit ”en övervakad självständighet” för Kosovo stötte på starkt motstånd i Serbien och Ryssland och tvingades därför lämna sitt uppdrag oavslutat i höstas.

Kosovo självständigt
Kosovo kommer med största säkerhet att utropa sin självständighet inom kort. Detta har direkt efter presidentvalet bekräftats av Kosovos premiärminister Hasim Thaci. Och det skulle säkert ha skett redan om inte EU bromsat. EU förväntas få ta ett huvudansvar för den övervakade självständigheten i Kosovo. Kriget i Kosovo våren 1999 och den sammanhängande etniska rensningen bedöms ha gjort processen oåterkallelig.

En mera framträdande roll för EU skulle vara möjlig om USA och även Ryssland förmås att hålla sig i bakgrunden. En stor amerikansk och rysk närvaro - med egna stormaktsintressen, men utan nämnvärda bidrag av fredsbyggande insatser – skulle kunna bli kontraproduktiv och försvåra en lösning sett utifrån de förutsättningar som råder.

Det gäller att inte se alltför romantiskt ens på en ”övervakad självständighet” för Kosovo, ett tillstånd som antagligen kommer att råda under en mycket lång övergångsperiod. EU-länderna kommer att få ställa upp med större ekonomiska, personella och administrativa resurser i Kosovo, inklusive att upprätthålla rättsstaten, än vid alla tidigare liknande insatser av unionen. Det finns gränser för hur långt medborgarna och skattebetalarna i medlemsländerna är beredda att utsträcka sin solidaritet med.

Kosovo uppvisar många tecken på en så kallat svag stat, i vilken kategori världen känner länder som Afghanistan, Somalia och Colombia. Det gäller den minst 50-procentiga arbetslösheten, kriminaliteten och det faktum att större delen av införseln av heroin från Afghanistan till Europa skett via Kosovo, den personliga osäkerheten för serbiska minoriteten som idag uppgår till cirka 100 000 personer samt brister i rättsäkerhet och demokratiska institutioner.

”Det krävs av en självständig stat att den måste kunna hålla ordning på sitt eget territorum”, sa Hans Corell, FNs tidigare rättschef och undergeneralsekreterare, med hänsyftning på Kosovo vid en diskussion i höstas som Palmecentret ordnade.

En svårbemästrad tid väntar, då mycket riskfyllda bakslag inte heller kan uteslutas. Stora krav kommer att ställas på olika aktörers handlande, och framgångsmöjligheter torde kräva att parterna tar hänsyn även till perspektiv och synpunkter som utgår från ”den andre/de andra”.

Sammanfattningsvis kan man säga att Kosovofrågan kommit till en vändpunkt, där en fortsatt fördröjning av en lösning inte längre verkar vara möjlig.
GUNNAR LASSINANTTI