FÖR DET FÖRSTA kan hans ansvar för krigsförbrytelserna på Balkan inte prövas rättsligt. För vissa må hans bortgång vara en lättnad men rättvisa kan aldrig skipas genom att misstänkta brottslingar avlider eller mördas. Utan en slutförd rättslig prövning av Haagtribunalen får världen aldrig fullständig vetskap om Milosevics skuld. Vi är många som tror att han var ansvarig för några av de värsta brott mot mänskligheten som har begåtts på den europeiska kontinenten. Men vi kommer inte att få det svart på vitt.

FÖR DET ANDRA finns det en uppenbar risk att Milosevics plötsliga och oväntade död leder till allehanda spekulationer. Istället för att slutföra förhandlingarna om vem som bär skulden för 66 folkmord och brott mot mänskligheten under Balkankrigen pågår spekulationer om vem som bär skulden för hans död. I slutändan kan han göras till martyr istället för att dömas för de brott han stod anklagad för.

FÖR DET TREDJE riskerar händelserna i Haag att försvåra utlämnandet av ytterligare misstänkta krigsförbrytare. Under den senaste tiden har det florerat rykten om att den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic skulle bli utlämnad till Haagtribunalen. Milosevics hastiga död lär inte underlätta för regeringen i Belgrad att hitta och skicka fler misstänkta serbiska krigsförbrytare till Haag. I förlängningen äventyras hela den bräckliga fred som råder mellan olika etniska grupper på Europas smältdegel – Balkan.

Det känns som ett ödets ironi att Milosevics död i princip sammanfaller med årsdagen av mordet på den förre serbiske presidenten Zoran Đinđić, den person som såg till att få Milosevic utlämnad till Haagdomstolen. Och att mordet på Đinđić inträffade dagen innan vår utrikesminister Anna Lindh skulle ha träffat honom. Tyvärr fick varken Zoran Đinđić eller Anna Lindh uppleva när Europa genom utvidgningen av EU tog ytterligare ett kliv bort från det kalla kriget.

Den ryska regeringen spelar dessutom ett högt spel när den öppet ifrågasätter de holländska läkarnas obduktion av Milosevic och dessutom öppnar upp för en begravning av honom i Moskva. Rysslands tvehågsna inställning till Milosevic och serbisk nationalism är sorglig en påminnelse om det kalla krigets murar i Europa.

Att ännu en man läggs till listan över krigsförbrytare som undslipper rättvisan är beklagligt. När Nicolae Ceauşescu dömdes i en så kallad militärdomstol strax innan han arkebuserades visade man Rumänien tyvärr på ett bristande sätt att göra upp med sin historia. Inte heller har rättvisa ännu skipats i fallet Augusto Pinochet, även om historien på många sätt har gjort en volt i och med installationen av den nya chilenska presidenten Michelle Bachelet som ägde rum samma dag som Milosevic avled.

Samtidigt pågår rättegången mot Saddam Hussein i Irak. Även om jag hade velat se en rättegång i en internationell domstol är prövningen av Husseins skuld på många sätt bättre förberedd. Rättegången syftar inte i detta steg till att helt återskapa samtliga skeenden i diktaturen utan behandlar enstaka och konkreta händelser som Hussein är anklagad för. Så har tyvärr inte varit fallet i de domstolsförfaranden som nämns ovan. Därmed inte sagt att det ligger något föredömligt i det sätt som Saddam Hussein störtades på eller hur den USA-ledda freds- och demokratiseringsprocessen som följde på kriget i Irak hanteras. Bombdåden och dödsskjutningarna i Bagdad i helgen vittnar om att det krävs mer än militära muskler för att fälla en diktator och skapa fred och demokrati.

Att döma personer som Milosevic, Pinochet eller Hussein är en grannlaga uppgift. Tyvärr begås det ständigt misstag i jakten på dem som står anklagade för brott mot mänskligheten. De internationella domstolarna finns till för att värna den internationella folkrätten. Deras uppgift är att avgöra skuld och utmäta straff, inte att skriva historia. Den uppgiften får lämnas till historikerna.

Rättvisan hann tyvärr aldrig ikapp Milosevic. Låt oss hoppas att hans död inte hindrar internationella domstolar från att utföra sitt arbete att ge misstänkta krigsförbrytare en noggrann och rättvis prövning. Allt annat är orättvisa.

VIOLA FURUBJELKE
generalsekreterare, Palmecentret