Det berättar Danilo Milic, Palmecentrets lokala koordinator i Belgrad, Serbien, under ett besök i Sverige. Han har arbetat för Palmecentret sedan 2002. Hans uppdrag är att hitta bra samarbetspartners och att övervaka och utvärdera de projekt som får stöd via Palmecentret och Sida. Målet är att stärka det civila samhället, demokratin och de mänskliga rättigheterna.

- Vi är ännu inte en fullvärdig demokrati. Det är viktigt att vi i Serbien nu bygger upp självständiga organisationer, kontakter och nätverk - genom det civila samhället kan demokratin förankras i Serbien.

Kosovos framtid avgörs

- Serbien har balanserat på "knivens egg" de senaste åren. Stora problem ligger framför oss, konstaterar Danilo Milic.

Den fråga som just nu dominerar är Kosovos framtid. Kosovo är en del av Serbien-Montenegro, men sedan kriget 1999 administreras provinsen av FN. Under hösten 2005 inledde FN förhandlingar kring Kosovos framtida status. Den albanska majoriteten i provinsen vill att Kosovo ska bli självständigt, vilket Serbien och den serbiska minoriteten i Kosovo motsätter sig.

- I media nämns Kosovofrågan hundratals gånger per dag och de nationalistiska krafterna försöker använda den för att stärka sin position. Men jag tror faktiskt inte att vanliga människor bryr sig så mycket längre. De har andra prioriteringar - att överleva och försörja sig till exempel. De vill att bråket om Kosovo ska ta slut.

Danilo Milic tror att Kosovo kommer att bli självständigt och trots allt tror han inte att det kommer att förorsaka en särskilt stark reaktion i Serbien.

- Motståndet mot att släppa Kosovo handlar om historia och kultur - rent ekonomiskt är det bättre för Serbien att släppa Kosovo. Men ingen politiker kommer att skriva under självständighetsförklaringen - det vore politiskt självmord.

Kommer från Kosovo

Danilo Milic kommer själv från Kosovo och han är uppväxt i huvudstaden Pristina. När han gått ut gymnasiet 1997 lämnade han Kosovo för att studera juridik i Belgrad. I samband med Kriget i Kosovo 1999 flydde hans föräldrar, tillsammans med majoriteten av den serbiska befolkningen i Kosovo, till Serbien. Danilo Milic besökte inte sin hemstad på sex år, inte förrän han började arbeta för Palmecentret:

- De första åren efter kriget vågade jag inte åka tillbaka. När jag till slut återvände kände jag mig inte hotad, visserligen undvek jag att tala serbiska på gator och i affärer, men på möten gick det bra.

- Det var en mycket märklig upplevelse för mig. Pristina var inte längre min hemstad, den stad jag växte upp i - så mycket hade förändrats. Vissa byggnader var förstörda efter kriget och nya hade rests. Staden har vuxit otroligt fort - när jag bodde där hade Pristina 250 000 invånare, nu är de 600 000. Nästan alla serber och romer har flytt och jag kände inte igen en enda person när jag gick på gatorna. Jag hörde inte hemma i Pristina längre.

Montenegro och EU-medlemskap

Nästa stora fråga är den framtida relationen mellan Serbien och Montenegro. De två republikerna utgör en löslig union och i april ska en folkomröstning om självständighet hållas i Montenegro. Danilo Milic tror att resultatet kommer att bli ett självständigt Montenegro.

Ett uttalat mål, som stöds av 70 procent av befolkningen, är att Serbien ska bli medlem i EU. Hösten 2005 inleddes förhandlingar mellan Serbien-Montenegro och EU om ett stabiliserings- och associeringsavtal, ett första steg på vägen mot att bli ett kandidatland. Ett av de största hindren på denna väg är de dåliga relationerna med den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Bosnienserberna Karadzic och Mladic är fortfarande på fri fot och håller sig kanske gömda i Serbien.

- Det har funnits ett starkt förnekande att Serbien skulle ha begått krigsförbrytelser. Men för några månader sedan visades en dokumentärfilm om folkmordet i Srebrenica, många förstod då att övergrepp verkligen skett.

Danilo Milic menar att många i den majoritet av befolkningen som motsätter sig att krigsförbrytarna överlämnas inte förstår hur mycket den inställningen skadar Serbien och hur det i sin tur påverkar deras eget liv, när omvärlden tar avstånd från Serbien.

- Om de fick välja mellan att skydda Mladic eller att få en tre gånger så hög lön när andra länder vill samarbeta med Serbien, skulle de naturligtvis välja att leva lite bättre.

- Vi måste fortsätta att motverka nationalismen, annars hotar den att föra oss tillbaka till ett mycket mörkt förflutet. Det finns ingen tid att förlora, men efter det att premiärminister Zoran Djindjic mördades 2003 finns inget parti som driver demokratiseringsprocessen framåt. Vi behöver politiker som vågar sätta upp mål som alla kan arbeta för att nå. De viktigaste målen skulle vara en ny konstitution för att ersätta den som antogs under Milosevic och att takten i förhandlingarna med EU ska öka, säger Danilo Milic.

Han påpekar dock att en del positiva saker hänt under de senaste åren: 200 nya lagar har stiftats, Belgrad har fått ett nytt kollektivt transportsystem och man börjar se fler och fler utländska företag på plats i landet.

Måste kunna påverka

Palmecentret har varit aktivt i Serbien sedan början av 1990-talet, just nu bedrivs 18 samarbetsprojekt där, dessutom ges partipolitiskt stöd till Demokratiska Partiet, DP. Danilo Milic menar att det civila samhället: frivilligorganisationer, fackföreningar, politiska grupper och intresseföreningar, är mycket viktiga för Serbien.

- Genom det civila samhällets organisationer får medborgarna möjlighet att påverka.

Projekten är oftast inriktade på ungdomar, kvinnor, minoriteter och marginaliserade grupper. Vi försöker arbeta i mindre städer eftersom det finns en stark tendens att lämna småstäderna och söka sig till Belgrad och sedan vidare utomlands. Inget land kan överleva om det består av en enda stad!, utbrister han.

- Projekten är inriktade på medborgardeltagande. Vi försöker få människor att förstå att de kan förändra samhället. Det är många som inte går och röstar för att de tycker att det är meningslöst. Genom att stödja organisationer inom det civila samhället blir det lättare för medborgarna att engagera sig, att göra sina röster hörda, att förbättra staden eller byn de bor i. Om deras villkor blir bättre är det större chans att de stannar kvar.

Det låga valdeltagandet och en stark nationalistisk höger gör att flera projekt handlar om politiska partier.

- Vi riktar oss främst till kvinnor och till ungdomar. Vi studerar bland annat EU:s jämställdhetspolicy. Det är viktigt att visa att det finns många länder som inte bara har 15 procent kvinnor i parlamentet eller att endast 30 procent av de valbara politikerna är kvinnor - det är så det ser ut i Serbien idag. Vi har utbildningar i debatteknik, dialog, mediakunskap och vi vill inspirera till att lära sig språk och att använda datorer.

I Serbien är det endast 10-12 procent av befolkningen som äger en dator som är uppkopplad till Internet. Palmecentrets största projekt finns i Belgrad och handlar om IT. "Belgrade Open School" erbjuder distansutbildningar om IT, journalistik och europeisk integration.

- Allt fler använder sig av skolans utbildningar - många användare finns nu också utanför Serbiens gränser, i andra länder i regionen.

- Nästa år kommer jag att arbeta mer med Palmecentrets medlemsorganisationer. Idag driver medlemsorganisationerna endast fyra projekt i Serbien, men vi hoppas att kontakterna och samarbetet ska växa - och då finns jag här för att underlätta arbetet, säger Danilo Milic.

ANKI WOOD