Den 23 november är det 15 år sedan Daytonavtalet överenskoms på en flygbas i Ohio i USA och något senare, den 14 december, skrevs det under i Paris. Avtalet satte punkt för det bosniska kriget 1992-1995 som skördade minst 100 000 människoliv, och som föregicks av ett kortvarigt krig i Slovenien och ett krig mellan Kroatien och Serbien.

Den tändande gnistan till krigen hade varit Sloveniens och Kroatiens självständighetsförklaringar i juni 1991. Det bosniska kriget som började i april 1992 föregicks av en folkomröstning om Bosnien-Hercegovinas framtida status som bojkottades av de flesta bosnienserberna.

Under och ovan ytan hade spänningarna mellan och inom republiker, autonoma områden och olika etniska grupper ökat i forna Jugoslavien. Dessa spänningar hade funnits tidigare, men hållits någorlunda i balans under Titos kommuniststyre (1943-1980) som präglades av viss decentralisering, en självförvaltningsmodell som knappast fungerade i praktiken och definitivt inte av demokrati.  På det internationella planet intog Tito en ledande roll i den alliansfria rörelsen tillsammans med Indiens och Egyptens statschefer Nehru och Nasser.

Mänskliga rättigheter åsidosattes vilket blev tydligt då kroatiska självständighetssträvanden i början av 70-talet obönhörligt slogs ned. Kroatiska aktivister och studenter dömdes till mångåriga fängelsestraff.

Samtidigt bör man ha klart för sig att Jugoslavien med sina hårda historiska erfarenheter, ekonomiska svårigheter samt etniska, religiösa och regionala mångfald var ett mycket svårstyrt land. När man talar med invandrade jugoslaver i Sverige anger de ofta ”den ekonomiska skuldsättningen” som det största problemet. Till vårt land skedde också en omfattande arbetsinvandring från 60-talet.

Den som vill fördjupa sig mera i tiden under Tito rekommenderas läsa boken ”Tito – Folkets diktator” av Björn Kumm (Historiska media, 2009).

Hade krigen kunnat undvikas?

Carl Bildt har gjort bedömningen att krigen hade kunnat undvikas. Utöver ett mer moget handlande av jugoslaverna själva – krigen startades inte från utlandet -  borde större internationell ekonomisk hjälp ha givits före krigen för att dämma upp konflikterna. Vidare borde EU ha haft en krishanteringsorganisation – som EU sedan skaffade sig som ett resultat av krigen - och gjort andra insatser i samarbete med FN och OSSE för att utsätta olika sidor för hårdare påtryckningar som kunnat verka krigsavhållande. Ett kontraproduktivt förhållande var att Tyskland med en tvivelaktig historisk bakgrund i området intog täten i den diplomatiska processen rörande erkännandet av Kroatien och Slovenien.

Det förenade Jugoslaviens siste premiärminister Ante Markovic, kroat som ledde ett multietniskt parti, borde ha fått bättre stöd från andra europeiska länder och politiska partier såsom socialdemokratiska och liberala. När jugoslaviska kommunistpartiet kollapsade och upplöstes 1990 ersattes det av nationalistiska partier som byggdes upp på etnisk grund.

Religionen användes i krigets tjänst, och media på respektive sidor redovisade den egna propagandan och inte verkliga fakta, med undantag av mycket små, oberoende media med liten spridning. På så vis odlades och förstärktes motsättningarna, hatet och våldet. I forna Jugoslavien hävdar många människor att det inte är folket i olika grupper som är motståndare till varandra, utan det är politiska och militära ledare som underblåst och skapat konflikterna, och i hög grad på det lokala planet.

Internationella samfundet genom FN och EU uppfattades som handlingsförlamat under krigen. De 200 holländska FN-soldater som var närvarande stod närmast som åskådare och lyckades inte ingripa mot massavrättningarna av cirka 8 000 muslimska män i Srebrenica i juli 1995, det värsta folkmordet i Europa och ett av de värsta i världen i modern tid.

Det är litet tragiskt att behöva konstatera att endast USA:s och Natos styrkor genom insatser som intensifierades efter Srebrenica lyckades få slut på kriget genom att stödja främst den svaga muslimska – och kroatiska – sidan och försvaga den bosnienserbiska sidan militärt. Politiska ledare och krigsförbrytare har sedan sänts till den särskilda krigsförbrytartribunal som upprättats i Haag. Ännu finns det militärt och politiskt ansvariga ledare som håller sig gömda efter kriget och därför inte kunnat sändas till Haag. Den främste i den kretsen är den bosnienserbiska militärbefälhavaren Ratko Mladic som var ansvarig för massakern i Srebrenica och som antas hållas gömd i Serbien.

Daytonavtalet då och nu

Daytonavtalet var en mycket omfattande och detaljrik överenskommelse. I många avseenden har avtalet genomförts. Demokratiska val har genomförts med internationell övervakning främst genom OSSE och en konstitution utarbetats, även om denna är föremål för allvarliga dispyter. Egendomsrätten har återfört egendom till sina ursprungliga ägare. Många yngre människor som flytt under kriget har dock avstått från att flytta tillbaka till sina gamla hemorter. De upplever att de skulle bli diskriminerade och behandlade som en andra klassens medborgare vad avser arbete, utbildning med mera, och naturligtvis har de kvar en viss rädsla för om den personliga säkerheten kan tillgodoses.

Den socioekonomiska situationen är bedrövlig i hela Bosnien-Hercegovina, ungdomsarbetslösheten rekordhög och ungdomar har tappat sin framtidstro.
Ett val har nyligen genomförts i Bosnien-Hercegovina som avsåg det nationella parlamentet, det allbosniska presidentrådet, Republika Srpskas president och lokala församlingar. Valets vinnare var liksom tidigare de nationalistiska partierna. Republika Srpskas politiska ledare Milorad Dodik har hotat med att deras del av Bosnien ska bryta sig ur den gemensamma republiken. Multietniska socialdemokraterna, SDP, är fortfarande ett minoritetsparti.

Andemeningen med Daytonavtalet var att den temporära uppdelningen i en muslimsk-kroatisk federation och en serbisk del skulle överkommas successivt och en återförening ske. Tendensen är nu i stället att uppdelningen skärps längs etniska skiljelinjer, och att detta varit påtagligt sedan det föregående valet 2006. Den Brysselbaserade tankesmedjan International Crisis Group oroas över vad uteblivna förändringar och blockerade reformer kan leda till och skriver i en kommentar:
”Förvärrade relationer mellan muslimska, kroatiska och serbiska ledare i kombination med en ekonomisk härdsmälta kan förvandla folkligt missnöje till etniska motsättningar och våld.”

Det är sorgligt att behöva konstatera att förhållandena i Bosnien-Hercegovina 15 år efter Daytonavtalet undertecknades snarast har försämrats. EU har ännu en ”hög representant” stationerad i Sarajevo med rätt att ingripa i lagstiftning och beslut enligt Daytonavtalet. Därigenom är den bosniska självständigheten fortfarande villkorad och beskuren. Det allra bästa är att freden trots allt hållit under hela den gångna perioden.

GUNNAR LASSINANTTI