Under parollen Civil society and the EU integration process: what’s in it for us? anordnade Palmecentret sitt årliga nätverksmöte på Balkan, denna gång i Montenegro i slutet av december. Konferensen samlade ett 40-tal av de organisationer som centret stödjer på Balkan, och det öppnades samma dag som Montenegro som fjärde Balkanland lämnade in sin formella ansökan om att bli kandidatland för medlemskap i EU.

Från krig till försiktig optimism
De senaste åren har sett en långsam förbättring för länderna i före detta Jugoslavien. På mindre än 15 år har samtliga stater gått från att på ett eller annat sätt vara indragna i Europas mest förödande krig sen andra världskriget, till att etablera parlamentariska demokratier med regelbundna val som uppfyller internationella standarder.

För samtliga länder på Västra Balkan hägrar också ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg mot normalisering. Medan Slovenien är medlem sedan 2004, Kroatien deltar i medlemskapsförhandlingar och Makedonien är ett kandidatland sedan 2005; så är vägen längre för de så kallade ”potentiella kandidatländerna” på Balkan som alla fanns representerade på Palmecenters nätverksmöte: Montenegro, Albanien, Bosnien-Hercegovina, Serbien och Kosovo.

Ett av de första formella stegen mot EU-medlemskap är undertecknande av ett så kallat Stabiliserings- och Associationsavtal (SAA) med EU. SAA utformas individuellt för varje land, men inkluderar gemensamma punkter om stabilisering och en smidig övergång till marknadsekonomi, främjandet av regionalt samarbete och åtaganden om demokrati och mänskliga rättigheter. I dagsläget har samtliga Balkanländer förutom Kosovo undertecknat ett sådant avtal, som innehåller en lång rad politiska, juridiska och ekonomiska reformer som måste ske för att länderna ska närma sig EU.

Bilden av Balkan
Som en av flera talare på mötet redogjorde Clive Rumbold från EU kommissionen i Montenegro för hur den formella processen fram till EU-medlemskap ser ut. Alla europeiska länder som ”respekterar principerna om frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten” kan ansöka om att bli medlemmar i EU. Vid sidan av de politiska kriterierna krävs även att länder som vill bli medlemmar uppfyller en uppsättning marknadsekonomiska såväl som rättsstatsmässiga kriterier.

- Men processen mot EU-medlemskap är lång, konstaterade Rumbold. Bortom de nedskrivna kriterierna finns alltid ett politiskt förhandlingsspel som kräver total enighet från samtliga medlemsstater om att släppa in nya länder. I dagsläget råder en viss ”utvidgningströtthet” hos vissa EU-länder efter de tolv nya medlemmarna som tillkommit de senaste fem åren, konstaterade Rumbold.

Just frågan om den europeiska ”bilden” av Balkan och dess påverkan på ländernas möjligheter att bli medlemmar i EU bidrog till diskussion under mötet. Flera deltagare tog upp frågan om brottslighet kopplad till Balkan och undrade om det inte finns ett delat ansvar

- Handlar det enbart om att förändra Balkan, eller handlar det inte också om att förändra EU-politiker och medlemsländernas uppfattningar om människorna på Balkan? frågade Johanna Leander, Europaansvarig på Palmecentret.

Som ett exempel framhölls ny statistik som visar att det begås färre ickeorganiserade brott på Västra Balkan än genomsnittet inom EU, samtidigt som den allmänna bilden kring Balkan ofta knyter an till kriminalitet och våld.  

En annan deltagare pekade på hur de hårda visumreglerna komplicerar situationen

- Visumregimen försvårar möjligheterna att få till stånd ett möte mellan människor från insidan och utsidan av EU. På så sätt kan vi inte heller bidra till att förändra de förutfattade meningar som finns om oss, något som i sig påverkar opinionen mot att släppa in Balkanländerna i EU. Som det är idag behandlas vi nästan som kriminella när vi ansöker om visum, trots att allt vi vill är att resa för att utbyta erfarenheter.

Den politiska eliten
Tanja Mišcevic från statsvetenskapliga institutionen i Belgrad pekade i sitt anförande på de olika hindren som finns längs vägen mot EU, och hur regeringarna på Balkan många gånger varit oförmögna att hantera situationen. Västra Balkan befinner sig både i ett postkommunistiskt såväl som postkrigstillstånd där de politiska och juridiska strukturerna fortfarande håller på att sätta sig.

Enligt Mišcevic innefattar vägen mot EU två parallella processer som båda innehåller problematiska aspekter: en politiskt och en mer teknisk.

- Eftersom Balkanländernas väg mot EU började först på 2000-talet så ska saker ske väldigt snabbt nu. Om vi tar mitt land Serbien som exempel, så måste vi genomföra ett enormt antal lagändringar på kort tid för att komma framåt. Och det är inte lätt, rent tekniskt.

Den andra utmaningen är enligt Mišcevic den politiska sfären

- Problemet är att processen till stora delar ”oppositionsdriven”. Koalitionsregeringen har egentligen inte styrkan eller viljan att närma sig EU, och det gäller inte bara Serbien. Den politiska eliten är helt enkelt rädd att tappa sina privilegier, sin makt. Inte bara själva medlemskapet utan även reformprocessen för att komma in i EU kommer förminska deras privilegier, hävdade Mišcevic.

- 74% av Serbiens befolkning vill att vi ska gå med i EU. Samtidigt finns det en uppfattning i Europa att serber inte är EU-vänliga. Varför? Jo, för det är bilden av hur den politiska eliten känner.
Ett annat politiskt problem såg Mišcevic i bristen på samarbete länderna emellan. Eftersom det råder ett motstånd från vissa EU-länder om utvidgning så måste regeringarna på Balkan bedriva påverkansarbete mot EU.

- Men det kan inte ske från enskilda länder. Våra regeringar måste gå samman och lobba på ett regionalt sätt. Och det är man helt ovan vid, konstaterade Mišcevic.

Civila samhällets roll
I de olika arbetsgrupperna som formades under mötet diskuterades bland annat vilken roll civila samhället kan ha i EU-integreringsprocessen. Det rådde en stor enighet hos deltagarna att det civila samhällets legitimitet måste stärkas, eftersom det många gånger är arbetet inom civilsamhället som fungerar som en motor för reformer.

- Det är inte när politikerna vill som vi kommer komma med i EU. Det är när våra samhällen är redo. Därför är det är vi, vi som är aktiva i civilsamhället som måste ta vårt ansvar för att snabba på processen, konstaterade en av deltagarna från Albanien.

Ett flertal idéer växte fram under mötet, bland annat om att skapa starkare regionala band mellan organisationer från civilsamhället, för att visa att samarbete över gränserna är möjligt. Ett flertal sådana existerar givetvis i dagsläget men de måste bli fler och framförallt fokusera mer på EU-processen, menade man.

Dragana Aleksandric från European Movement in Serbia pekade i sin presentation speciellt på de möjligheter som faktiskt finns att söka stöd från EU för gränsöverskridande samarbete, så kallade Förmedlemskapstöd (IPA). Samtidigt uppmanade Aleksandric de närvarande organisationerna att inte bara försöka axla processen själva:

- Civila samhällets roll är att alltid vara en watch dog. Vi måste finnas där och hela tiden vara beredda att kritisera hur processen går till. Det är vårt primära ansvar.

Erfarenheter från nya medlemmar
Som ett praktiskt exempel på hur EU-medlemskapet har påverkat civilsamhället hade Palmecentret bjudit in Aurelia Grigore från Civil Society Development Foundation i Rumänien att tala. Rumänien blev medlem i EU 2007 och enligt Grigore har utvecklingen för civilsamhället blivit både bättre och sämre:

- Mycket av det biståndsmedel som var tillgängligt innan medlemskapet har försvunnit nu, och det är en större kamp för överlevnad. Å andra har civilsamhället blivit mer accepterat i samhället idag, vilket jag tror att EU-medlemskapet har medverkat till.

Aurelia Grigore menade att vägen mot EU för Rumänien innehöll många hinder och det var ofta svårt för civilsamhället att få sin röst hörd inom politiken. Särskilt svårt att verka var det åren precis innan medlemskapet:

- Det uppstod ett gap mellan när biståndsorganisationerna lämnade Rumänien och innan vi kunde söka EU-stöd i egenskap av medlemsland. Många organisationer gick på knäna ekonomiskt. När medlemskapet sen kom och nya företag etablerade sig uppstod snabbt ett ’brain drain’, det vill säga många lämnade civilsamhället-sektorn och började istället jobba inom näringslivet.

Ett positivt resultat av civilsamhällets kamp för legitimitet i Rumänien såg Grigore i den lag som nyligen upprättats, där varje medborgare har möjligheten att genom skattesystemet skänka två procent av sin inkomst till organisationer inom civilsamhället.

- År 2006 var det 8 procent av medborgarna som valde att ge, år 2007 var det uppe i 15.
Som en konsekvens måste organisationer som vill erhålla stöd genom lagen verka mer öppet och utåtriktat idag, söka stöd och förankring hos medborgarna. Något som Grigore menade har bidragit till att stärka civilsamhällets legitimitet i Rumänien.

På den avslutande frågan om vad de viktigaste lärdomarna från EU-processen har varit, och vad civilsamhället på Balkan borde göra idag var Aurelia Grigore glasklar
- Det viktigaste meddelandet jag har till er alla är: samarbeta! Tillfällen som det här är bland det viktigaste en biståndsgivare kan bidra med. Att erbjuda organisationer från det civila samhället en plattform för erfarenhetsutbyte och möjligheten att samarbeta. Det är endast tillsammans vi har möjligheten att förändra!

VICTOR ÅSTRÖM