Seminariet genomfördes några dagar före det val i Kosovo som bojkottades av den serbiska minoriteten. I början av december presenterar den så kallade trojkan (EU, USA, Ryssland) sitt förslag kring Kosovos framtid. Varken Rolf Ekeus (tidigare bland annat ambassadör i Washington och mellan 1991 och 1997 ordförande för FN:s kommission för Irak) eller DN-skribenten Maciej Zaremba (författare till den uppmärksammade artikelserien Koloni Kosovo) trodde dock att trojkans förslag skulle kunna leda till någon varaktig lösning på konflikten.

Rolf Ekeus lyfte fram Kosovo som ett tydigt exempel på konflikten mellan FN-principen om territoriell integritet å ena sidan och rätten till humanitär intervention å andra sidan.

– Min slutsats är att praktisk taget alla moderna konflikter drivs av etniskt-religiösa motsättningar. Om vi vill göra något för att förhindra ”nya Kosovo” så måste vi engagera oss i dessa, mycket svåra frågeställningar, menade han.

Dagens situation i Kosovo går tillbaka till 1989 då Milosevics drog tillbaka den autonomi som 1974 års konstitution gett Kosovo. Svaret blev ett i huvudsak icke-våldsmotstånd, men när det serbiska trycket ökade och Kosovo-frågan samtidigt helt ignorerades i samband Dayton-avtalet, inleddes ett väpnat uppror. 1998 drog Serbien tillbaka sina säkerhetsstyrkor för att återkomma året därpå. De serbiska säkerhetsstyrkornas våld mot civila ökade och tusentals människor flydde sina hem. I mars 1999 inledde NATO sina bombningar och dessa intensifierades efter hand och riktades inte bara mot serbiska styrkor, utan även mot Belgrad där civila drabbades. Bombningarna skedde utan mandat från säkerhetsrådet, men med starkt stöd från den dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan.

– I efterhand kan man ifrågasätta om Kofi Annan gick för långt där han aktivt försvarade bombningarna. I Kosovo uppstod den öppning som möjliggjorde för USA att agera utan säkerhetsrådet i Irakkriget, fortsatte Rolf Ekeus som såg de rapporter som skrevs av Kosovo-kommissionen (under ledning av Palmecentrets tidigare chef Carl Tham och den sydafrikanske domaren Richard Goldstone) som ett mycket viktigt redskap i arbetet med att reda ut vad som egentligen hände i Kosovo.

– Rapporten utgör ett utomordentligt fint och grundläggande arbete om humanitär intervention, konstaterade han.

Sedan 1999 har Kosovo styrts av FN. DN-skribenten Maciej Zaremba har i sin artikelserie Koloni Kosovo (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=658974) livfullt beskrivit Kosovo som en surrogatstat, styrd av korrupta FN-byråkrater som härskar utan att någon kan avsätta dem.

– Efter sju år av FN-styre är 50 procent av kosovarerna arbetslösa, människor kan inte resa någonstans anat än till Makedonien utan visum, jordbruket ligger i träda och praktiskt taget allt importeras till dumpade priser. Medborgarna har inte förtroende för FN och de egna myndigheterna, framför allt inte för rättsväsendet, konstaterade Maciej Zaremba.

Hans bild av FN-missionen är att den i hela sitt upplägg inbjuder till korruption och bristande kontinuitet. Det viktigaste systemfelet är att FN sitter på alla positioner samtidigt: FN både stiftar lagar, ser till att de följs och svarar för kontroll och uppföljning.

– Ett enkelt sätt att titta på saken är och fråga ett kommunalråd om man skulle kunna styra Nyköping på det sätt som Kosovo styrs. Svaret är nej. FN i Kosovo är en multikulti-expedition med en poliskår bestående av 54 nationaliteter, alltifrån erfarna experter från Scotland Yard till tanktekniker från USA och parkeringsvakter från Bangladesh. FN-system i Kosovo inbjuder till korruption, eftersom det saknas möjlighet för människorna i Kosovo att utkräva ansvar av de styrande.

Men allt kan man inte skylla på FN. Tradition och kultur skapar också många hinder. Etniskt är till exempel segregationen nästan total i Kosovo. Här finns inga blandäktenskap. Kosovo är dessutom ett klansamhälle som aldrig lytt under en modern lagstiftning. Det enda man möjligtvis kan lita på, menar Maciej Zaremba, är något som liknar de svenska landskapslagarna. Ett annat problem är ägandeförhållandena som är komplicerade och oklara, något som avskräcker utländska investerare.

– Klanlagar och blodshämnd råder fortfarande. Det krävs oerhört mycket för att bryta detta och ersätta det med en modern lagstiftning.

Det finns dock en positiv kraft när det gäller Kosovos framtid och det är samarbetet mellan kvinnoorganisationer i Kosovo och Serbien. Eva Zillén från organisationen Kvinna till Kvinna (som arbetat på Balkan sedan 1993) konstaterade lakoniskt att de frågor som är viktiga för kvinnor på Balkan lustigt nog är samma frågor som också är viktiga för män.

– Kvinnor har kanske ett annat perspektiv, men framför allt har de färre röster i maktens boningar. I de delegationer som förhandlade om Kosovos framtid saknades kvinnorna helt(!). Så om vi ska prata om integration så bör vi prata om hur vi ska integrera fler kvinnor i maktens korridorer, menade Eva Zillén.

Idag är det kvinnorörelsen som driver försoningsprocessen och arbetet med att få fram sanning om vad som hänt.

– Bland kvinnor på Balkan finns också en stark vilja att närma sig EU eftersom många kvinnor ser EU som en stor möjlighet till förbättrade villkor. Hittills tycker jag dock inte att kvinnorörelsen kommit till tals med EU, fortsatte Eva Zillén.

Samarbetet mellan kvinnoorganisationer från Serbien och Kosovo gäller inte minst vad som hänt de många försvunna. Processen är dock svår och de kvinnor i framför allt Serbien som engagerar sig utsätts för hot och trakasserier. En av Kvinna till Kvinnas samarbetspartner fick t.ex. nyligen ett SMS med orden: ”Om Kosovo blir fritt så dör du i samma stund”.

Både Rolf Ekeus och Maciej Zaremba var ense med Eva Zillén om att en förutsättning för försoning är att man berättar sanningen om de försvunna. Detta är dock något som haft låg prioritet hos FN.

– Min teori är att de FN-tillsatta guvernörerna bara vill kunna rapportera framsteg, därför står det väldigt lite om kriminalitet och andra problem i deras rapporter. Men lag och ordning kräver uthållighet och långsiktig planering, och en hel del mod, menade Maciej Zaremba och fick medhåll av Rolf Ekeus

– Tyvärr har Maciej rätt i det mesta han säger. FN tog på sig ett alldeles för ambitiöst uppdrag. Det rådde en FN-eufori i slutet 90-talet. Med den nya generalsekreteraren tror jag att FN:s ambitionsnivå kommer att krympa betydligt. Jag tror också att OSSE tillsammans med EU är betydligt bättre rustat att ta ett större ansvar än vad FN gör idag.

2005 utsågs Martti Ahtisaari till FN:s specielle sändebud i Kosovo. Rolf Ekeus tror dock att hans uppdrag närmast var förutbestämt att misslyckas.

– Den tionde december kommer rapporten från trojkan, men jag har svårt att tro att det ska finnas någon enhällighet, eller ens möjligheter till samförstånd. Däremot har EU tagit ett stort steg genom att man håller möjlighet för framtida medlemskap öppet för båda parterna. Särskilt viktigt är detta i relation till Serbien där frågan om krigsförbrytarna nu lagts på sparlåga.

Maciej Zaremba höll också med om EU:s betydelse

– Kosovo må vara en halvkriminell republik, men varje försök att stoppa in Kosovo i Serbien skulle leda till att vi fick en Gaza-remsa i Europa. Precis som när det gäller Palestina måste kosovarerna få ta ett eget ansvar. På sikt kommer både Serbien och Kosovo att uppgå i EU och då kommer frågan om territorier att spela mindre roll. Men det kommer att krävas många års närvaro av EU innan vi når dit.

DAVID ISAKSSON