I de byar vi passerar ser jag mest tjejer som är ute och promenerar i grupper om två och två, eller tre och tre. Några är mödrar med barn, som mera sällan har sällskap av sina fäder. Män har samlats i gathörn för att samtala och röka. Barer och kaféer är mycket sparsamt besökta av män som tycks ha brist på pengar.

Husen har reparerats efter krigets förstörelse, eller befinner sig under flerårig tillbyggnad, som alltid varit en tradition i Bosnien. Tid och pengar har fått bestämma utbyggnadstakten. Fönsterrutorna är återigen hela.

Ett nytt inslag i landskapsbilden sedan mitt senaste besök för knappt åtta år sedan är de många nya moskéer som byggts med ekonomiskt stöd från arabländer, särskilt i Sarajevo, men också ute i byarna, till och med i Republika Srpska. Däremot ser jag ingen moské i Banja Luka, där 16 moskéer revs jämns med marken under kriget.

Fredsuppbyggnaden går sakta

Återuppbyggnaden av det fredstida samhället går långsamt framåt. Arbetslösheten är mycket hög, särskilt bland ungdomar, och vanliga medborgares levnadsnivå befinner sig fortfarande på botten, mätt enligt olika socio-ekonomiska indikatorer. Korruptionen, inte minst bland politiker, och kriminaliteten är utbredd. De ungas livsförväntningar är låga.

– Ungdomen saknar perspektiv, såvida de inte kan flytta utomlands för att få jobb och högre levndsstandard, sa chefen för Sarajevos Ungdomsinformationsbyrå Jan Zlatan Kulenovic´.

Det mest positiva nu är att freden förefaller vara stabil drygt elva år efter det bosniska krigets slut – ett krig som tog 200 000 människors liv – och Daytonavtalet som undertecknades i slutet av 1995. Daytonavtalet bedöms allmänt ha fullgjort sin uppgift, och rentav ha en inneboende struktur som befrämjar ett befästande av etniska gränslinjer som separerar medborgarna från varandra – i grupper av bosnijaker (muslimer) som är största gruppen, serber och kroater.

Strax före mitt besök i Sarajevo inleddes en rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag – som förberetts sedan 2004 – mot bosnisk-serbiske Dragomir Milosevic´, som var kommendant under 44 månader av Sarajevos belägring, från april 1992 till februari 1996. Under hans militära ledning kontrollerades Sarajevo av 18 000 soldater från bergskullarna ovanför staden. 300 granater avlossades varje dag under en stor del av kriget, och 12 000 människor dödades, varav 1 000 barn.

Det etniska mönstret framträdde tydligt i utgången av det senaste bosniska parlamentsvalet ifjol. Nationella partier baserade på etnisk tillhörighet gick framåt på bekostnad av multietniska partier, såsom det socialdemokratiska partiet, SDP, försökt profilera sig som. SDP är det tredje partiet i storleksordning i den bosniska federationen. Olika partier stöds inom varje etnisk grupp, och i federationen respektive den serbiska delrepubliken var för sig.

Ingen ny konstitution

Ett försök att anta en reviderad konstitution misslyckades ifjol i det allbosniska parlamentet. På förslag fanns bland annat att ersätta nuvarande presidentråd med tre representanter, en för vardera etniska gruppen, med en gemensam president på den centrala nivån. Två röster saknades för att uppnå nödvändig två tredjedels majoritet för konstitutionen.

De två entiteterna består som tidigare av den i huvudsak muslim-kroatiska federationen och serbiska Republika Srpska. Partiet för Bosnien-Hercegovina, det andra muslim-nationalistiska partiet, som leds av den muslimske representanten i det bosniska presidentrådet Haris Silajdzic´, har föreslagit att den serbiska entiteten ska avskaffas. Detta förslag har väckt irritation och ilska i Republika Srpska, där det oberoende socialdemokratiska partiet, SNSD, under ledning av entitetens premiärminister Milored Dodik segrade i senaste valet och fick egen majoritet.

I federationen kritiseras Dodik för att vara nationalist, och för att ha spelat på nationalistiska strängar i valkampanjen. Dodik beskylls där för att försvåra samarbetet och sammanhållningen i All-Bosnien.

I Republika Srpska är bilden av Dodik diametralt annorlunda. Han anses ha ett rent förflutet från kriget, stödde aktivt Daytonavtalet och ingick tidigare i den allbosniska skuggregeringen som mest aktivt försvarade idén om ett odelat Bosnien. Dodik har stött en fri press och uppskattas för att kunna ”leverera” med sin bakgrund som företagare.

Milored Dodik har lyckats få till stånd nya investeringar i den del av Bosnien som hade det allra svåraste utgångsläget efter kriget, och i dagarna undertecknat ett oljeavtal med Ryssland värt cirka en miljard euro som bedöms fördelaktigt. Han och SNSD krediteras också för att ha pressat tillbaka det gamla serbnationalistiska partiet, SDS, som under krigsåren styrdes från Pale av krigsförbrytare som Radovan Karadzic´ i nära samverkan med krigsbefälhavaren Ratko Mladic, vilka är efterlysta av krigsförbrytartribunalen i Haag.

I den serbiska delrepubliken förefaller människorna frukta en bosnisk enhetsstat, styrd från Sarajevo med muslimsk dominans.

- Det går inte att bortse från att Bosnien-Hercegovina utgörs av en komplex mosaik av tre folk, tre nationaliteter och två entiteter med stora variationer i de lokala förhållandena, sa Dragan Jerinic´, biträdande chefredaktör för den väl ansedda tidningen Nezavisne novine som utges i Banja Luka.

En huvudkonflikt mellan Dodiks regering och federationen gäller en polisreform och makten över poliskåren. Dodik är inte beredd att ställa poliskåren under Sarajevos ensidiga befäl eller att överlåta all ”kompetens”. Dessutom anser han att federationen förbrukar för mycket medel till offentlig administration, 60 % jämfört med Republika Srpskas 38 % av BNP, enligt hans egna uppgifter.

Etniska dragen starka

De etniska dragen är således starka i dagens bosniska utvecklingsbild. En av de viktigaste punkterna i Daytonavtalet gäller alla bosniers rätt att fritt återvända till sina hem före kriget. Alla legala frågor rörande egendomsrätten har nu klarats ut, enligt samstämmiga uppgifter i de bägge entiteterna. Ändå är det bara en mindre del av de ”fellokaliserade” som valt att återvända, främst äldre människor.

De som inte återvänt upplever att de har sämre sociala rättigheter, såsom möjligheten att få ett arbete, på den gamla hemorten som domineras av en annan etnisk grupp. Till detta kommer känslan av otrygghet för den personliga säkerheten och kvarlevande rädsla, om man bosätter sig i ”fel” ort.

Utvecklingen i Bosnien-Hercegovina kräver ännu under en längre tid ett växelspel mellan inhemska krafter och det internationella samfundet, och det senares fortsatta närvaro i landet. En nedbantad militär FN-styrka, SFOR, finns ännu på plats, liksom OSSE och internationella civila organisationer, NGOs.

EU får en ökande roll för att bygga nya broar och stötta utvecklingen. Bosnier påstås inte veta vad EU egentligen är. Därför föreslås att EU borde marknadsföra sig bland befolkningen och bättre tala om vad EU är och står för. Många ser EU mest som en fråga om att få visum och kunna lämna Bosnien-Hercegovina.

– Men bosnierna måste också göra något själva åt sin situation, och inte bara räkna med att andra ska göra det, hävdade Jan Zlatan Kulenovic´.

Även om möjligheten till ett medlemskap ligger långt in i framtiden varnar bland annat Tuzlas tidigare legendariske, multietniskt orienterade borgmästare Selim Beslagic´ - som numera representerar SDP i det allbosniska parlamentet – EU för diskriminerande behandling av Bosnien-Hercegovina och andra balkanländer utan medlemskap som ”utanförstående och isolerade enklaver”. Beslagic´och många av hans landsmän menar att EUs integrationssträvanden och samarbete även måste omfatta dem.

Nyckeln till en ljusare framtid i Bosnien-Hercegovina ligger i en förbättrad ekonomisk utveckling, som skulle leda till ökad framtidstro, lägre arbetslöshet och förbättrade socio-ekonomiska villkor för befolkningen. Då skulle kanske också den skarpa uppdelningen av landet och folket längs etniska demarkationslinjer – som nu är fallet – kunna börja brytas upp.

GUNNAR LASSINANTTI