Dzenana Krehić växte upp under 1990-talets krig och minns fortfarande det hopp som fanns när kriget tagit slut. Då skulle äntligen en bättre framtid formas. Men det blev inte lätt. Bosnien måste inte bara byggas upp efter ett blodigt krig – landet skulle också göra den övergång från planekonomi till marknadsekonomi som hela Central- och Östeuropa gått igenom sedan 1989.

Det har gått trögt. I sin gamla hemstad Zenica har Dzenana sett hur de 20 000 anställda på stålverket bantats till något tusental. Och de är lyckligt lottade i ett land där arbetslösheten officiellt ligger närmare 50 procent.

– Men även jag ser skillnader. Rörelsefriheten är tillbaka. Nu är det möjligt att resa mellan Bosniens olika delar igen. Men mentaliteten tar tid att förändra – kanske 50 år… säger hon.

De politiska partierna i Bosnien talar inte om ekonomi, trots att landets ekonomiska problem är enorma. Istället talar de om nationalism. ”Vi ska skydda er från serberna” eller från ”muslimerna” eller ”kroaterna” är budskapet i valtalen.

– Folk måste sluta lyssna på det där gammaldags snacket i valkampanjerna och förstå att Bosnien-Hercegovina är en stat i dag. Vi måste leva tillsammans, säger hon.

I oktober i år är det val i Bosnien. Då ställs åter nationalister mot icke-nationalister. Hittills har de nationalistiska partierna vunnit alla val utom ett – och då, när de icke-nationalistiska socialdemokraterna vann tillsammans med några mindre koalitionspartier, lyckades de inte åstadkomma mycket och förlorade makten vid nästa val.

– Nu känner jag en möjlighet till förändring. Jag hoppas verkligen det blir så. De nationalistiska partierna måste ut – de har inte levererat vad de lovat, säger Dzenana Krehić.

Hon vill se nationalisterna som dominerat sitt lands politik sedan före 1990-talets krig röstas bort, men inte nödvändigtvis för att andra politiker är bättre. Hon har – liksom väldigt många av sina landsmän – begränsat förtroende för politiker.

– Det finns inga goda alternativ på röstsedlarna. Bara dåliga och ännu sämre. Jag är inte säker på att de som skulle komma istället är bättre än nationalisterna, men vi måste straffa politiker som inte infriar sina löften utan bara kommer med tomt nationalistiskt prat. De måste ut – det handlar om min framtid! säger Dzenana.

Framtiden finns i EU
 

Liksom många andra på Balkan anser hon att hennes lands framtid finns inom EU. Men då måste landet också få ordning på sitt styressätt. I dag finns 13 regeringar i Bosnien-Hercegovina, en stat med en märklig, komplicerad struktur som skapades för att alla etniska grupper skulle få vad de ville under fredsförhandlingarna i Dayton för drygt tio år sedan. Avtalet fick slut på dödandet, men skapade samtidigt en oerhört svårstyrd stat med inbyggda problem. Nu kämpar omvärlden och de antinationalistiska delarna av det civila samhället för att stärka den gemensamma staten på de etniskt enhetliga delarnas bekostnad.

– EU kommer inte att acceptera att förhandla med två-tre olika delar av landet. Man vill inte snacka med jordbruksministeriet i Republika Srpska om jordbrukspolitiken, utan med en regering för hela landet.

Och den regeringen måste vara okorrumperad och icke-nationalistisk.

– Vi måste få politiker som säger nej till organiserad brottslighet, smutsiga privatiseringar av företag och annan korruption, säger hon.

Och det är just sådant hon arbetar med på Palmecentret: att få medborgarna att engagera sig i sitt lands framtid och därmed ställa krav på bättre politik och bättre politiker. Dzenana är ung men ändå erfaren efter flera år som ideellt engagerad i olika organisationer och nu fyra år som samordnare för Palmecentrets projekt i Bosnien och Kroatien.

Hon började redan under gymnasietiden jobba som frivillig i en kvinnoorganisation i Zenica i centrala Bosnien. Hon var assistent till juristerna i organisationen och arbetade med att förbereda konferenser, olika dokument och till slut även stämningsansökningar och liknande. När hon gick ut skolan flyttade hon till huvudstaden Sarajevo för att utbilda sig till apotekare. Men hon slutade sina studier efter ett par år när en kollega från tiden som frivilligarbetare i Zenica rekommenderade henne till jobbet hos Palmecentret.

Hon är kritisk till de första efterkrigsårens enorma biståndsinsatser. Då strömmade pengarna in till Bosnien, men resultatet var ofta begränsat.

– Många givare kom hit med en fast uppfattning om vad de ville göra, till exempel bygga hus. Men ingen satsade på att återuppbygga ekonomin. Om folk har jobb, kommer de själva att bygga upp sina hus, säger hon.

Hon konstaterar att inte heller Palmecentret arbetar direkt med uppbyggnad av ekonomin, däremot gör exempelvis Svenska Helsingforskommittén och amerikanska biståndsmyndigheten USAID insatser mot korruption och för att skapa jobb. Palmecentret har en annan inriktning: att stärka det civila samhället.

Öka medborgarnas deltaganden
 

– Vår huvuduppgift, som vi nog lägger två tredjedelar av resurserna på, är öka medborgarnas deltagande i demokratin. Det är något som inte uppmuntrades i Jugoslavien tidigare. Men det är viktigt – politiker är inte öppna och ansvarsfulla av sig själva. Någon måste hålla ögonen på dem, säger hon.

Det finns många sätt att göra detta. Hon berättar om ett projekt där en av deras samverkansorganisationer stött ett antal grupper för blinda i arbetet med att påverka stöd och lagstiftning för handikappade. I delar av Bosnien hade blinda inte fullt ut tillgång till hälso- och sjukvården.

– Projektet ordnade kurser och workshops där de blindas föreningar lärde sig hur man påverkar politiker, arbetar med medier och bedriver lobbying mot parlament. Nu har lagen ändrats och de blinda har fulla rättigheter, säger hon.

Organisationen HCA i Banja Luka har siktat mer direkt mot politikerna. En del av Palmecentrets verksamhet handlar om att stärka partiorganisationer i samarbetsländerna – och då inte bara de socialdemokratiska partierna. HCA driver kurser för unga politiker. I kurserna  utvecklar de sina kunskaper om hur man påverkar och etablerar sig som beslutsfattare.

– Det hjälper dem att bli beslutsfattare – och det hjälper dem att påverka inom partierna så de moderniseras, något som verkligen behövs, säger hon.

Hon vill se en ny generation politiker ta över.

– Svjetana Djurić på Palmecentret, som anställde mig, gillade att jag var så ung att jag inte kan minnas Tito (Jugoslaviens kommunistledare Josip Broz). Sorgligt nog finns fortfarande många i Bosnien som inte bara minns honom utan också har kvar den tidens arbetssätt i organisationer och partier, säger hon.

Hon hade dessutom en del erfarenhet av samarbete med Sverige. Under studietiden jobbade hon ideellt som engelsklärare åt ABF i Zenica, ett lokalt studieförbund som lånat både namn och arbetsmetoder från den svenska organisationen med samma namn. I samband med det besökte hon Sverige, eftersom projektet samarbetade med ABF i Luleå.

I dag är det paradoxalt nog snarast svårare för de unga att komma ut och få internationella erfarenheter. Omvärlden har slutit sig mot de krigsdrabbade länderna, för att slippa risken att några av dem kanske söker asyl och blir kvar.

– Det är viktigt att öppna gränserna så att unga i Bosnien och Serbien kan resa. I dag får de inte visum till nästan några andra länder än grannländerna. Det är ett problem för försoningsprocessen! säger Dzenana Krehić.

LARS TRUEDSON