– De nationalistiska partierna försöker separera de tre etniska grupperna i Bosnien. Det internationella samfundet har låtit dem hållas och nu är det svårt att bryta den onda cirkeln, sade Svjetlana Duric, tidigare handläggare för Västra Balkan vid Palmecentret, under ett seminarium i Stockholm.

Palmecentret är en av de organisationer som arbetat längst i Bosnien. Demokratiarbetet inleddes direkt efter kriget för tio år sedan. En samarbetspartner i landet är organisationen Youth Information Agency, en organisation som arbetar med att engagera och aktivera ungdomar i Bosnien-Hercegovina.

– Jag säger aldrig om jag är muslim, kroat, eller serb – jag är bosnier. Före kriget var Bosnien mycket uppblandat, vart tredje äktenskap var ett blandäktenskap. Vi måste tillbaka till det. Unga lägger mindre vikt vid den etniska bakgrunden än äldre, men eftersom deras roll i politiken är liten påverkar det inte utvecklingen, sade Jan Zlatan Kulenovic som är chef för Youth Information Agency. Han målade upp en allvarlig bild av läget för de unga.

– 45 procent av ungdomarna är arbetslösa och hela 77 procent av ungdomarna vill lämna Bosnien, eftersom det inte tycker att de har en framtid där.

Ungdomar mellan 15-30 år utgör nästan en fjärdedel av befolkningen. Trots detta visar politikerna lite intresse för gruppen, det finns till exempel ingen policy för ungdomsfrågor. Många av de mest resursstarka ungdomarna har redan lämnat landet.

– Bosnien har ett mycket komplicerat politiskt system och i detta system finns ingen plats för ungdomar. Endast 1% tror att de kan påverka politiken i landet och färre än 25 procent av unga röstberättigade röstade i det senaste parlamentsvalet, berättade Jan Zlatan Kulenovic som fått siffrorna från en undersökning gjord av UNDP.

Sitter på café
Vad gör då ungdomarna i Bosnien? Undersökningen ger svar även på detta: 78 procent sitter helst på café, men endast 15 procent surfar på Internet. 50 procent läser böcker, men bara 29 procent håller på med sport.

Youth Information Agency beslöt sig för att försöka få fler ungdomar att aktivera sig. De vände sig till den plats där ungdomarna håller till mest – caféerna – med en power point presentation om hur man blir en aktivist. På sex olika platser i Bonsien erbjöds ungdomarna en tio månader lång utbildning.

– Vi ville lära ungdomar hur man kämpar, driver frågor och skapar möjligheter.

De fick kontakt med 480 unga och 160 deltog i utbildningen. Kurserna gav resultat. En grupp lyckades till exempel få sin kommun att vika pengar för ungdomar i budgeten. En annan grupp lyckades få igenom att eleverna i skolan skulle få ta hand om pappersinsamling och återvinning och på så sätt tjäna pengar till ungdomsaktiviteter. En tredje grupp lyckades få sin kommun att sätta upp basketbollkorgar så att ungdomarna skulle ha något att göra.

Ytterligare ett projekt var en ”bus action”. Ett 30-tal ungdomar reste runt i landet med en buss under en sommarvecka. De tog kontakt med ungdomar, media och politiker. De gjorde ”street actions” och startade diskussioner och skapade uppmärksamhet.

– Vi har nu nått ungefär 10 000 unga i 70 städer med ny kunskap. Tillsammans har de åstadkommit ett 50-tal förändringar genom sina aktiviteter. Det är fantastiskt att se hur passiva människor efter tio månader klarar av att diskutera med politiker och lyckas påverka dem. Från att ha känt sig maktlösa kan de nu få läsa om sig själva i tidningen, berättar Jan Zlatan Kulenovic.

– Jag vet inte om dessa ungdomar fortfarande tillhör den stora majoritet som vill lämna landet. Men om man är med och startar en organisation tycker jag att det tyder på att man vill bo kvar.

– Utvecklingen går inte snabbt – men vi måste se till att den åtminstone inte går långsammare än nödvändigt. Vi måste ta oss från Dayton till Bryssel, konstaterade Jan Zlatan Kulenovic.

Nationalismen cementerad
Genom fredsavtalet blev Bosnien-Hercegovina en federation i två delar: Bosnien-Hercegovina, som i huvudsak befolkas av muslimer och kroater, och Republika Srpska som domineras av bosnienserber. Politikerna verkar i ett mycket splittrat system där de tre folkgrupperna alltid ska representeras: det finns tre presidenter, 13 premiärministrar och över 200 ministrar. Den ursprungliga idén var att hålla de olika folkgrupperna från varandra och på så sätt trygga freden. Men det stor inte i avtalet att det är förbjudet att samarbeta och bygga upp ett mer koherent land.

– Det största problemet i Bosnien är nationalismen. De nationalistiska partierna tolkar själva Daytonavtalet så att det gynnar den egna politiska agendan. De har inte velat göra något åt det politiska systemet, eftersom de överlever tack vare splittringen. Nu har USA dock tvingat dem att skriv en överenskommelse om att de ska ändra konstitutionen så att de centrala institutionerna förstärks.

– Det är otroligt att det internationella samfundet tillåtit de destruktiva nationalisterna att bli ansvariga för statens uppbyggande. I Irak förbjöd man Husseins parti, men i Bosnien är det de som krigade mot varandra man har velat samarbeta med från början, kommenterade Svjetlana Duric.

– Nationalismen har cementerats och världen definierar Bosnien-Hercegovina som ett land med tre etniska grupper. 
Nationalisterna försöker också sära på de tre folken genom att bygga egna språk. En homogen dialekt som tidigare kallades serbo-kroatiska eller kroatisko-serbiska och som alla invånare i Bosnien-Hercegovina pratade, oavsett etnisk tillhörighet delas nu upp i tre konstgjorda versioner. Bosniska kroater inför dialekten från Kroatien, bosniska serber dialekten från Serbien och bosnjiaker (muslimer) fräschar upp språket med gamla turkiska ord. Målet är att bevisa att de knappt har något gemensamt. Ett eget språk är en bra ursäkt för eget skolsystem, därför är skolorna nu antingen muslimska, serbiska eller kroatiska, samtidigt som både pedagogiken och läroplanerna är gammalmodiga. 

Saknar Tito
– Det bekymmersamma är att antinationalisterna har börjat längta tillbaka till Titos tid. Titos generation bromsar utvecklingen, vare sig de är nationalister eller antinationalister. Det är därför den unga generationen måste få träda fram, fortsatte Svjetlana Duric.

Palmecentret har stött projekt i Bosnien i tio år. Direkt efter kriget stormade en mängd frivilligorganisationer in i landet för att hjälpa till, men som så många gånger förr, drog de flesta vidare när nästa krig bröt ut.

– Men vi stannade. Vi har stött organisationer som arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter och idag driver vi fortfarande 30 projekt, kommenterade Palmecentrets nuvarande handläggare för Västra Balkan, Victor Åström. 

-När Svjetlana Duric kom till Bosnien första gången, direkt efter kriget 1995, var stämningen mycket mer entusiastisk än nu. Man trodde att problemen skulle lösa sig snabbt och att Bosnien skulle bli en del av Europa. 

– Det hoppet har minskat. Men det finns annat som har blivit bättre – då kunde man till exempel inte resa till alla delar av landet, berättade Svjetlana Duric.

Palmecentret och medlemsorganisationerna började sitt arbete i Tuzla, en region där nationalisterna aldrig tillåtits styra.

– Tuzla var en oas, invånarna från alla tre etniska grupper stannade kvar där under kriget. 

Palmecentret har arbetat med ett långsiktigt perspektiv för att stärka de mänskliga rättigheterna och demokratin. Centret har stött att nätverk bildats över hela landet, vilket har gjort det möjligt för människor med olika etnisk bakgrund att mötas.

– Det har tagit tid att bygga upp nätverken, men det är nu de och dialogen behövs, menade Svjetlana Djuric.

Det är inte bara ungdomarna i Bosnien som känner sig maktlösa, även kvinnorna står i hög utsträckning utanför politiken.

– Många kvinnor har gett upp och röstar inte längre eftersom inget händer förutom att nationalisterna växer sig starkare. Kanske hade Daytonavtalet sett annorlunda ut om några kvinnor suttit med under förhandlingarna – kanske hade försoning och integration lyfts fram mer då, sade Gisela Sladic. För s-kvinnors räkning har hon sen fem år arbetat med ett projekt för att främja jämställdheten inom det socialdemokratiska partiet SDP.

– Det var inte lätt när vi började arbeta med Kvinnoforum, det var knappt att männen tillät kvinnor på mötet. Idag börjar attityden ändras och partiprogrammet har reviderats och är nu ett starkt kvinnoprogram. I kommunalvalen 2004 gick det bra för de kvinnliga kandidaterna – kanske inser partiet att det är dags att satsa på kvinnorna, sade Gisela Sladic.

ANKI WOOD