-Socialdemokratisk utrikespolitik har samtidigt en dimension både hemma och borta, sa förre utrikesministern Jan Eliasson vid ett av de få mötena om utrikes- och säkerhetspolitik under den pågående valrörelsen.

Därmed knöt Eliasson an till socialdemokratins ideologiska arv efter Olof Palme och erinrade sig att Palme brukade säga att: ”Internationalismen måste vara vår starkaste gren”. Eliasson sa också att han kom ihåg Sten Andersson som en inspirerande chef - en utrikesminister som knöt ihop inrikespolitiken med utrikespolitiken.

- Sten Andersson hade ett starkt engagemang för en fredslösning i Mellanöstern och verkade där som en internationellt uppmärksammad medlare. Sten hade också ett djupt socialdemokratiskt (s) engagemang och bad mig därför en gång formulera tre begrepp som började på s och som uttryckte vår syn på utrikespolitiken. Jag föreslog säkerhet, solidaritet och samarbete.

- Det handlar om värderingar och principer som kan översättas till det internationella planet. Det rör rättvisa, solidaritet, internationell rätt, frihet, jämlikhet och kvinnornas ställning. Det handlar om ansvar för framtiden, att alla får möjligheter att utbilda sig. Och om framtiden, miljön och klimatfrågan, inledde Jan Eliasson.

Den nordiska modellen
Finlands förre utrikesminister (2000-2007), Erkki Tuomioja, var mötets andre talare.

Tuomioja menade att den nordiska modellen är socialdemokratins ryggrad, och vi står i våra länder för solidaritet, jämlikhet, mänskliga rättigheter och humanisering.

-Vi kan också hänvisa till att vi uppnått resultat i de nordiska länderna, och att de nordiska länderna tidigare kunnat spela en roll i den internationella politiken. Detta saknas idag. Jag hoppas att vi kan få tillbaka detta efter valen i Sverige och i Finland nästa år, och med socialdemokraternas återkomst till regeringarna i våra bägge länder, menade Tuomioja och fortsatte:

- Sverige har varit ett realpolitiskt land för oss i Finland. Sverige engagerade sig mera än oss tidigare i mänskliga rättigheter, men nu är den tiden förbi, och jag ser ingen skillnad mellan vårt engagemang i de frågorna längre.

Jan Eliasson påminde om Sveriges traditioner under socialdemokratisk ledning som internationell medlare.

Som folkrättsprofessor engagerades förre utrikesministern Östen Undén i medlingen mellan Grekland och Bulgarien 1933 och ett berg mellan länderna har därför döpts till ”Östen Undén”. Senare har Dag Hammarskjöld, Olof Palme i Iran-Irakkriget, Hans Blix, Rolf Ekéus och andra haft viktiga medlaruppdrag. Även Jan Eliasson har haft fem-sex medlaruppdrag.

- Finland har haft framträdande medlaruppdrag,  som Erkkis far Sakari Tuomioja i Cypernkonflikten på 60-talet och Martti Ahtisaari som tilldelats Nobels fredspris. Och Norge har kommit starkt som medlarnation efter kalla krigets slut. Vi har kunnat bygga vår ställning som medlare för att vi varit alliansfria nationer och för vår respekt för internationell rättsordning och FN-systemet, ansåg Jan Eliasson.

Ny ledning för utrikespolitiken behövs!
-Jag är orolig över utvecklingen på utrikesdepartementet. Det är för mycket en mans show där och med nedläggning av svenska ambassader i viktiga länder. Engagemanget i nedrustningsfrågan har allvarligt försämrats. Regeringen och utrikesministern har inte stött Hans Blix rapport om massförstörelsevapen. Två av regeringspartierna vill ha med Sverige som medlem i NATO.

- Carl Bildt talar om ”allianslöshet” och är nedsättande och respektlös gentemot svenska riksdagens säkerhetspolitiska beslut. Det behövs en annan ledning för att utrikespolitiken ska kunna förbättras! slog Jan Eliasson fast.

Även frågan om konfliktförebyggande verksamhet inom EU, som Sverige drivit sedan Lena Hjelm-Walléns tid som utrikesminister, har kommit i skymundan. Anna Lindh fick under svenska ordförandeperioden vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 igenom ett program för krishantering med särskild betoning på civila åtgärder och förebyggande insatser.

-Anna Lindh drev på bra, höll kontakt med FN:s generalsekreterare Kofi Annan, fick stöd av Kanada och gjorde en avgörande insats med den styrka som ordförandeskapet gav för att förhindra utbrott av ett inbördeskrig i Makedonien. Allt detta har kommit i skymundan med nuvarande svenska regeringen som inte längre driver frågorna, ansåg Jan Eliasson.

Erkki Tuomioja sa att Finland tidigare hade en annan profil än Sverige, men att vi började närma oss varandra genom samarbetet mellan Kalevi Sorsa och Olof Palme inom Socialistinternationalen.

-Finland koncentrerade sig på Helsingforsprocessen och den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975. Tarja Halonen och Lena Hjelm-Wallén, och senare jag och Anna Lindh skrev gemensamma artiklar och tog gemensamma initiativ avseende krishanteringen inom EU.

-Vi behöver en bättre globalisering. När jag var utrikesminister tog Tarja Halonen som president initiativ till en kommission om globalisering och demokrati, den andra Helsingforsprocessen. Och nu har Halonen utsetts av FN som en av två ordförande tillsammans med Sydafrikas president för en ny globaliseringskommission. Vi måste få tillbaka detta engagemang mellan Sverige och Finland som saknas hos våra nuvarande regeringar. Samarbetet mellan Carl Bildt och Finlands utrikesminister Alexander Stubb omfattar andra områden och andra värderingar, bedömde Tuomioja.

Rödgröna uppgörelsen om Afghanistan
-Afghanistan är en svår och komplex fråga. Den militärstrategi som domineras av USA har inte fungerat. En stark militär satsning gynnar talibanerna. Kabulkonferensen i somras tog ställning för att afghanska säkerhetsstyrkor ska ha tagit över 2014. Om man inte tar det på allvar misstror man Kabulkonferensens slutsats. Utländska trupper kan börja dras tillbaka. Det planerar USA med flera länder, och Holland har redan påbörjat detta. Vi har angett att det svenska trupptillbakadragandet ska påbörjas nästa år, och indikerar ett måldatum att vi ska lämna i mitten av 2013. Men vi ska inte lämna hals över huvud, utan göra det planerat.

- Civila insatserna måste öka i Afghanistan. Där gör redan Svenska Afghanistankommittén ett bra jobb och har 6 000 personer anställda i skolor och anställda på hälsokliniker. Vi socialdemokrater känner ett djupt ansvar för att sköta frågan – och på ett bättre sätt, sa Jan Eliasson.
Erkki Tuomioja bedömde att Afghanistan inte varit en lika central fråga i den finska debatten.
-Om vi har kompetens kan vi vara med i krishanteringen. Och vi ska bedöma om Afghanistan är rätta platsen för oss, och om vi använder våra knappa resurser rätt. Vårt ursprungliga beslut är att vi är i Afghanistan för att bygga demokrati, inte för att bygga säkerheten. Vi är alltså inte på plats för någon slags solidaritet med USA eller NATO. Finska riksdagen kommer att börja granska vårt tidigare beslut och om det ännu är hållbart 2011, kanske tidigare. 

- Var ska våra resurser bäst användas? Vi har nu jämförelsevis stora krigshanteringsresurser i Afghanistan och Kosovo, men vi måste också starkt vara med i andra FN-operationer. Vi hade planer på att tillsammans med Sverige skicka trupper till Darfur, men det föll på att sudanska regeringen inte tog emot dem.

Folkhemsvisionen urholkas
-Finland har på senaste tiden getts betyget att vara bästa landet att leva i, men kanske inte alla finländare håller med om det. Det handlar om den nordiska modellen, låg korruption, miljökriterier och levnadsstandarden.

Det började egentligen med Per-Albin Hanssons folkhemsvision från 1928. Den håller nu på att urholkas och börjar avskaffas. Inkomstskillnaderna är återigen lika stora som vid 1960-talets början. Den nyliberala ideologin har slagit hårt. Nordiska länderna har varit förebilder internationellt. Många har väntat på vad nordiska länderna ska ge för lösningar på globaliseringen. Och hur anpassar sig nordiska länderna till globaliseringen. För oss socialdemokrater handlar det om hur de nordiska länderna kan påverka globaliseringen och få en bättre globaliseringshantering, berättade Tuomioja.

- Vi borde samarbeta mera kring nordiska modellen i Östersjöområdet, och när det gäller klimatförändringarna som också öppnar möjligheter att öppna Nordostpassagen till Asien och skapar geopolitiska och geoekonomiska förändringar, fyllde Jan Eliasson på med.

- Vi definierar styrka på ett nytt sätt än under kalla kriget då det handlade om hårda frågor och om att räkna antalet missiler. Nu handlar det om ekonomisk styrka, sammanhållning, miljöhänsyn, kunskaper och forskning och att unga människor ska få jobb och kunna realisera sina drömmar. Det handlar om rättvisa, solidaritet och ansvarstagande för varandra. Solidaritet ger också bättre säkerhet. Det handlar mera om ”soft power” nu, och inte som tidigare om ”hard power”, sa Eliasson.

- Under kalla kriget användes ”Östersjön – fredens hav” ofta som en slogan. Men det finns ännu för många vapen i regionen, och förhandlingarna måste fortsätta om att skära ned på vapenarsenalerna. Det finns inga militära lösningar på de nya hoten. De handlar om miljö, katastrofberedskap, oljetransporter i Östersjön, kärnsäkerheten, brottsligheten, smittsamma sjukdomar, människohandel, terrorism – även om den mycket litet drabbat vår region. De nya hoten kan inte heller lösas unilateralt, utan de kräver internationellt samarbete. Thorvald Stoltenbergsrapporten om ökat nordiskt utrikes- och försvarssamarbete föreslår en gemensam nordisk havsövervakning, ett sådant samarbete borde omfatta alla Östersjöländer, utvecklade Erkki Tuomioja.

På en punkt hade talarna hade olika ståndpunkter, nämligen om gasledningen under Östersjön mellan Ryssland och Tyskland. Tuomioja ansåg det vara riktigt att godkänna denna efter gjord miljöprövning och att den inte utgör något säkerhetshot. Eliasson däremot förhöll sig mera kritisk till gasledningen och anser att den blir ett säkerhetsobjekt.

Europasamarbetet
-Vid ingången till 2000-talet regerade socialdemokrater i de flesta av EU:s länder. Vi använde oss då inte tillräckligt av våra politiska möjligheter. Nu sitter socialdemokrater i ett fåtal av Europas regeringar och kan inte längre påverka politiken som tidigare. Hur finanskrisen ska lösas och behovet av en social dimension har skapat en ny förståelse för den socialdemokratiska agendan.

- Finska folkomröstningen 1994 om EU-medlemskap gav en klarare majoritet än i Sverige, men opinionsmätningar visar ännu att en tredjedel av folket anser att vi inte ska vara med i EU. Den finska Europapolitiken har varit pragmatisk efter folkomröstningen, vi lade åsiktsskillnaderna åt sidan och har kunnat påverka EU:s politik till fördel för Finland.

- Europapolitiken kommer att bli ännu mera politisk. När jag var med i ministerrådet var den ännu inte särskilt politisk. De konservativa har börjat använda rådet politiskt, och socialdemokraterna följer efter med en ökad politisering. Det nya Lissabonfördraget ger Europaparlamentet större maktbefogenheter. Vi förlorade Europavalet senast, men har blivit mera enade bland Europas s-partier och då kan vi påverka mera. Vi står upp för Social-Europa. Frågan är om EU ska vara ett medel för nyliberal politik eller inte. Men EU är i sig ett medel, och frågan är hur vi kan använda medlet, ansåg Erkki Tuomioja.
 EU är också ett exempel på hur inrikespolitiken och utrikespolitiken går samman. Kommissionärerna utses av regeringarna. Konservativa regeringar utser konservativa kommissionärer, och det ger en koppling mellan politiken hemma och ute.

- Finland och Sverige har hårt drivit frågan om utvidgningen av EU:s medlemsstater, och fick igenom programmet för detta vid toppmötet i Göteborg 2001. Närmast gäller det medlemskap för Balkans länder och Turkiet, men innan det kan bli aktuellt måste tillståndet i ansökarländerna vad gäller mänskliga rättigheter, rättstat och demokrati prövas.

- Europa har varit splittrat i synen på Irakkonflikten, och Carl Bildt har spelat en mycket tvivelaktig roll i det sammanhanget. Vi försökte hjälpa Erkki som utrikesminister under Finlands ordförandeperiod i EU bland annat med att finna en lösning på Libanonkriget.

- Sverige måste använda sitt inflytande inom internationell politik som Sverige enbart, som nordiskt land, som Östersjöland, som del av EU och Europa och som medlemsland i FN. Vi måste satsa på ett Europa som går i annan, mera integrerad inriktning.

-När det gäller kärnvapnen möter vi nya uppstickare. Var finns Europa i det sammanhanget? Dagens svenska regering är mycket passiv. Vi rödgröna är mer aktiva. Miljöpartiet har övergivit sin tidigare EU-negativa linje, och vi har goda förhoppningar om att vänsterpartiet också kommer att göra det. Det gäller att påverka EU! linjerade Jan Eliasson upp.

Dagens samtalsledare, socialdemokraternas internationella sekreterare Ann Linde sa att Nordiska socialdemokratin och facket inom SAMAK redan för ett tiotal år sedan tog fram ett program ”Sätt Norden i arbete”, som sedan fördes vidare till ett program ” Europa i arbete”, och förre finansministern Allan Larsson fick uppdraget att lobba för programmet på den tiden då 13 av EU:s 15 medlemsländer hade socialdemokrater i sina regeringar.

-Vi lovar att ändra den svenska lagstiftningen som en följd av Lavalmålet. Den borgerliga regeringen gör ingenting åt detta, tillade Linde.

Den globala nivån
Sverige var ordförande i FN:s generalförsamling 2005. FN har inte lyckats reformera sig. Jan Eliasson har av generalsekreterare Ban Ki-moon utsetts att ingå i en kommission för att bättre bevaka måluppfyllelsen av FN:s millenniemål för att få bukt med fattigdomen i världen.

-Fred, utveckling och respekt för mänskliga rättigheter hänger alla nära samman. Konflikter beror på brister på de områdena som kan ”förstärka” varandra (eller förvärra). Det är tydligt i fråga om folkmordet i Darfur.

- Vi måste verka för en vetofri kultur i FN. Vetot har misslyckats. Beklagar att vi inte lyckades börja ändra på det under vår ordförandetid i generalförsamlingen. Det är nog omöjligt att avskaffa vetorätten, men det gäller att få säkerhetsrådets permanenta medlemmar att avstå från att använda sig av sin vetorätt och därigenom inte blockera beslut. Säkerhetsrådet skulle för vissa beslut behöva låsas in ungefär som när katolska kyrkan utser en ny påve, och kardinalerna inte får komma ut innan de kommit fram till ett gemensamt beslut, sa Jan Eliasson.

Erkki Tuomioja tillfogade att även Europeiska rådets beslut fattas med konsensus som kräver att man måste bli eniga.

-Som utrikesminister under Finlands EU-ordförandeskap lyckades vi under Libanonkriget få fram ett gemensamt beslut, trots att vi inte var eniga.

- G 20-samarbetet har ingen legitimitet. Det behövs en FN-reform. Ett sätt vore att utöka antalet medlemsländer i säkerhetsrådet till 25, bland annat med Brasilien och Japan, och ge det utvidgade rådet mandat att verka som dagens G 20, föreslog Tuomioja.

Jan Eliasson menade att det finns ett nära samband mellan EU och FN. Kapitel VIII i FN-stadgan föreskriver möjligheten till regionala arrangemang och åtgärder.

-Därför är faktiskt Europasamarbetet en del av FN-stadgan, och Anna Lindh arbetade för ett närmare samarbete mellan EU och FN under det svenska ordförandeskapet.

Jan Eliasson sa till slut att socialdemokraterna i Dagens Nyheter 10 juli ställt några frågor om Carl Bildts och hans uppdragsgivare Lundin Oils kännedom under sin verksamhet i Sudan om begångna folkrättsbrott, folkmord etc. Carl Bildt har ännu inte svarat socialdemokraterna.

GUNNAR LASSINANTTI