-Utfallet av FN:s internationella klimatmöte i Köpenhamn blev inte vad vi ville ha, men resultatet var väntat.  Kyotoprotokollet har varit globalt bindande, men det har inte varit verkningsfullt.  Det har inte gett en stabil grund att stå på, och det behövs mera flexibilitet.

Med de orden inledde Lars-Erik Liljelund, statsministerns särskilda rådgivare i klimatfrågor, och tidigare generaldirektör för Naturvårdsverket ett seminarium i ABF-huset.

De senaste förhandlingarna fördes i Marrakesh 2001. Ännu i slutet av 90-talet slumrade de fyra nya stora utvecklingsekonomierna (Kina, Indien, Brasilien och Mexiko) , men därefter har de blivit mera framträdande vilket också skapat nya låsningar. Bushadministrationen i USA har spelat en tillbakalutad roll.

Tanken vid FN:s Balimöte 2007 var att ett färdigförhandlat förslag skulle föreligga till Köpenhamnsmötet. Trots fem förberedande träffar under 2009 skedde inga förflyttningar framåt av positionerna.

- Kina och USA var inga ”bovar”, men de spelade en egen roll. Kina har en särskild roll med en årlig produktionsökning på 8 procent. Det betyder en fördubbling av utsläppen till 2050 om ingenting görs. Kina tar situationen på allvar, men det handlar än så länge mera om energisäkerhetsskäl än utsläppsfrågor. Indien har lägre utsläpp än Kina. Utvecklingsgruppen av länder, G 77, som är en inbördes mycket heterogen sammanslutning - från världens fattigaste till mera utvecklade länder – har spelat en tillbakahållande roll. FN har 193 medlemsländer, och det är EU och 15 länder till som måste minska sina utsläpp, övriga behöver inte göra det. Det behövs normer och tak för till exempel produktionsökningen inom stålindustrin.

Copenhagen Accord

Vid FN:s toppmöte om klimatet i New York  den 22 september 2009 väcktes tanken om att ta fram ett politiskt dokument, när det inte syntes möjligt att få igenom ett bindande avtal i Köpenhamn. Syftet med dokumentet Copenhagen Accord var att det skulle kunna ge politisk vägledning. Många deltagare var mycket trötta vid slutet av Köpenhamnsmötet, men man lyckades ändå få igenom dokumentet.

- Till att börja med var besvikelsen stor över misslyckandet att få till stånd ett bindande avtal. Efter nyår har synen på Copenhagen Accord ändrats till det bättre.

Innan Köpenhamnsmötet träffade Barack Obama ledande företrädare för de fyra utvecklingsekonomierna utan att informera EU, Australien och Japan, till ländernas förtret.

-De förra blev överens om ett MRV-system – att mäta, rapportera och verifiera utsläpp och klimatförändringar.

- Man måste snabbt komma igång med finansieringen  av åtgärder, och det finns olika åsikter om hur mycket pengar som behövs.

- I dokumentet finns bra skrivningar om skogen och om att förhindra skogsskövling. Det finns ett avsnitt om teknik och teknikutveckling. Ungefär 90 procent av de utsläpp som sker idag omfattas av dokumentets skrivningar. De främsta politiska ledarna är obekväma med den rådande situationen i förhandlingarna och kommer till skillnad från Köpenhamn inte att dyka upp vid FN:s internationella klimatmöte i Cancún i höst om det inte då föreligger ett färdigförhandlat underlag att ta ställning till, summerade Lars-Erik Liljelund.

Klimatarbetet berör många områden

På en fråga höll Lars-Erik Liljelund med om att skatter snarare än handel med utsläppsrätter skulle vara effektivare  för att kunna minska utsläppen, men det saknas en enig syn om detta redan inom EU och globalt är det politiskt omöjligt att få till stånd ett sådant skattesystem.

Klimatambassadören Staffan Tillander vid miljödepartementet fortsatte med att säga att klimatarbetet är långsiktigt och att det berör miljön, säkerhetspolitik, utvecklingspolitik och näringspolitik.

-Utvecklingsaspekten är viktig som att skapa ett livskraftigt jordbruk, vilket jag studerat i mitt tidigare arbete som ambassadör i Etiopien. Det krävs ett internationellt samarbete för att lösa de allvarliga problemen. Opinionsbildning och att påverka människors medvetande är också viktigt, menade Tillander.

- Trots allt finns det en politisk vilja och det sker ändå en hel del, och det går att påverka opinionen.

Sverige och EU måste vara pådrivande 
- Det behövs investeringar i ny teknologi och att sätta press på andra aktörer, hävdade Tillander.

-Sverige och EU måste vara pådrivande. Vi måste få med oss Kina och USA, och vi måste ta särskilda hänsyn till de allra fattigaste länderna som har stora klimathot som Bangladesh. Förhandlingsprocessen pågår fortfarande, och det gäller att arbeta både formellt och informellt, ge råd och kunna anta utmaningar. Få länder var för ett bindande avtal i Köpenhamn, och fler måste med på den linjen. Det gäller att hitta en gemensam nämnare med utvecklingsländerna, och att intensifiera dialogen med vissa länder inom G 77-gruppen.

En global överenskommelse är möjlig

-Förhandlingsprocessen gör det möjligt att så småningom kunna uppnå en global överenskommelse, men det kommer att dröja, och det gäller att pröva andra former innan man kan få innehållet på plats eller  få till stånd tillräckliga åtgärder. Det gäller att få in frågor i mekanismer som rör teknologier, finansiering, anpassningsåtgärder och förhållandena i de fattigaste länderna.

Det finns ”ett fönster av möjligheter”. 50-60 länder har presenterat nationella åtaganden, och de kan leda vidare till en global överenskommelse som på olika sätt kan göras juridiskt bindande eller så kan man skapa samordningslösningar, ansåg Tillander.

- Arbetet måste ske parallellt på olika nivåer. Globalt handlar det bland annat om att förhindra avskogning. Inom G 20-grupper sker och måste ske ett arbete för att komma framåt. Bilateralt och nationellt behövs det också insatser som nya styrmedel, nya incitament etc. Efter Köpenhamn har följt en tid av reflexioner, efter ett intensivt internationellt förhandlingsarbete, och frågorna har inte tappats bort, avrundade Staffan Tillander sin tämligen ljusa beskrivning.

Bindande avtal inte nödvändiga

Måns Lönnroth, tidigare statssekreterare och sakkunnig  i miljö- och klimatfrågor åt socialdemokratiska regeringar redan från Olof Palmes tid menade att det gått ”troll” i begreppet ”bindande avtal”, och att det i sig har blivit ett problem.

- Det går att nå framsteg utan bindande avtal, och man behöver inte ha bindande avtal från början. Det kan rentav vara trevligt med litet oenighet. Det handlar om en process av lärande, och man kan arbeta med flexibla målformuleringar. Mycket beror av vilken politik USA för. USA är det stora problemet, Kina är en annan fråga. Frågorna måste klaras av på tre nivåer: regeringscheferna i OECD-länderna måste enas, i-länderna måste bli överens och miljödepartementen måste dra i samma riktning och vetenskapliga frågor klaras ut. Det behövs ”smartare lösningar”, kortsiktiga och långsiktiga lösningar och EU måste föra en ambitiös klimatpolitik.

Ett globalt handlande behövs

Staffan Tillander upprepade vid en diskussion inom talarpanelen,  att det behövs ett globalt handlande och ansåg  till skillnad från Lönnroth att en samlad global överenskommelse är det bästa alternativet.

-Ett antal länder har vidtagit åtgärder som sannolikt inte vidtagits om inte klimatförhandlingarna pågått. Det kan handla om olika former, om inte en väg bär får man pröva andra vägar, sa Tillander.

-FN:s klimatpanel har gjort flera bedömningsfel – som att havsnivån inte höjts så mycket som panelen förutskickat, och den har inte korrekt bedömt avsmältningen i Arktis - men det saknar reell betydelse. FN:s klimatpanel är en unik blandning av politiker och forskare med tillgång till en enorm utredningsapparat. Och det råder ingen 100-procentig enighet mellan alla inblandade forskare. Politiken måste ges stort utrymme, släpp tanken på globala avtal! ansåg Måns Lönnroth.

Tvågradersmålet svårt att mäta

På en fråga om tvågradersmålet svarade Lars-Erik Liljelund att det är svårt med ett sådant mål, svårt att mäta och säga vad som är den reella skillnaden jämfört ett mål om t ex 1,5 grads maximal uppvärmning.

–  Tvågradersmålet är ett politiskt mål, bedömde Liljelund.

Anders Wijkman, tidigare Europaparlamentariker, miljö- och utvecklingssakkunnig med bakgrund i FN:s tjänst menade för sin del att det är orealistiskt med bindande avtal.

 – Det har rått ett politiskt dödläge i USA före Obama fått igenom hälsovårdsreformen. En otroligt massa processer pågår, och det är en otrolig skillnad mellan FN som är ett mycket långsamt system och EU. Processen är viktigare än innehållet. Jag är besviken över att syddimensionen inte fick större utrymme i klimatförhandlingarna, och Wijkman fortsatte:

-Miljödepartementet behöver inte ha utvecklingskompetens, men utvecklingsfrågor måste giftas ihop med miljö- och klimatfrågor. Miljödepartementet fick spela en stor roll, medan utrikesdepartmentet som bland annat handlägger frågor om utveckling och fattigdom kom igång sent.

-Det behövs anpassning, teknologier och tidigare besked om pengar skulle ha givits före Köpenhamnsmötet. EU:s beslut om pengar togs först i början av november. Och USA:s utrikesminister Hillary Clinton utlovade nya pengar först dagarna innan konferensen började. Detta skapade misstro och skadade konferensen.

-Man kan inte bli överens om hur det kommer att se ut om 20-30 år. Det handlar om riskfaktorer och riskpremier mera än om exakta mål mätt i grader, ppm eller dylikt. Det finns ingen sanning om framtiden ur ett forskningsperspektiv. Det handlar om att agera under osäkerhet.

Fel dela världen i nord och syd

-Det är fel att enkelt dela upp världen i nord-syd. Det finns minst fyra-fem dimensioner,  vilket professor Hans Rosling som sysslar med utvecklingsmedicin påpekat. Kina har till exempel svårt att komma överens med Mocambique, och de utgör olika ”storheter”.
-Vi skulle vinna på att vara mindre absolutistiska. Det är konstigt att inte mera gjorts för att skapa det globala samhället. USA har inte accepterat det, och många tror på FN. En ny process måste starta, och samlingar inom det nuvarande systemet har visat sig inte fungera.

-Det går inte att förhandla om enbart klimatet, utan andra frågor som utveckling, ekosystemet till havs och på land och tillgången på vatten måste kopplas till förhandlingarna.

-Det gäller att återupprätta tilltron till den vetenskapliga processen och till forskarsamhället, men forskarna deltar inte längre i debatten. Ett 15-tal europaparlamentariker har tillräckliga kunskaper för att kunna delta i debatten och göra seriösa inlägg.

Hur går vi vidare?

-Fredrik Reinfeldt och Anders Carlgren har inte hörts i debatten efter Köpenhamnsmötet. Det behövs i och för sig eftertanke, men debatten måste fortsätta – och förhandlingarna med – och energisäkerhet måste tas upp fullt ut.

Ulandsproblemet handlar också om att skapa energi på rätt sätt. Vi i Europa måste koncentrera oss på sambandet energi-klimat-miljö. Energieffektivitet är tyvärr ännu en icke-fråga i Europaparlamentet.

-Den stora debatten måste handla om tillväxtens innehåll och kvalitet. Kina är inte i Afrika av biståndsskäl, utan för att få tillgång till råvaror. Vår planet klarar inte av nuvarande resursförbrukning.

-Det gäller att mera kunna hålla kvar vid och reparera saker, och att inte slösa. Men Ericsson och Nokia går bra om vi slänger våra mobiler var tolfte eller artonde månad, och det finns idag 5, 5 miljarder mobiltelefoner. Det gäller att hitta andra affärsmodeller, att hyra ut till exempel, linjerade Wijkman.

Kvällsseminariet startade utifrån en pessimism om ”fiaskot i Köpenhamn”, men slutade i vissa nya öppningar kring nya synsätt och olika möjliga framkomstvägar samt en enad slutsats om att det inte bara går att ge upp. Klimatarbetet och klimatförhandlingarna fortsätter, men de måste skötas skickligare än inför och under Köpenhamnsmötet. I det arbetet har regeringsföreträdare, politiker, forskare, sakkunniga och många NGO’s en hel del att bidra med. Och arbetet måste bygga på ännu bättre kunskaper och mera debatt. Hur allt detta kommer att lyckas kan närmast avläsas i samband med höstens nya internationella klimatmöte i Cancún i Mexiko.

GUNNAR LASSINANTTI