Tänk dig att det avslöjas att en skola i mellan-Sverige har förskingrat många miljoner kronor. Rektorn har stulit pengar från verksamheten, och lärare liksom elever har blivit lidande. Olika myndigheter utreder saken och skolministern uttalar sin avsky. Samhällsdebatten tar fart. Vad krävs för att detta inte ska upprepas? Olika idéer framförs. Men ingen föreslår en minskning av antalet elevplatser, eller av medlen till svenska skolor. Diskussionen inriktas istället på att ta fram förslag på hur kontrollen av skattemedel ska förbättras. Och på hur skolverksamheten kan effektiviseras.

Idag skriver biståndsminister Gunilla Carlsson (m) på Newsmill om att hon vill ha en uppriktig debatt om biståndet. Hon beskriver hur svenska skattepengar som har getts som direktstöd till den zambiska staten, har korrumperats bort. Hon säger att vi måste våga ta oss an frågan om korruption som handlar om att "bistånd kanske inte är en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet".

Vi på Olof Palmes Internationella Center vill och vågar ta oss an frågan. Och precis som i de flesta delar av världen, är svaret varken svart eller vitt.
Biståndet, alltså de svenska skattepengar som förmedlas till andra delar av världen, är en fördelning av makt. Vi i Sverige vill dela med oss av de pengar - den makt! - vi har. Detta för att världens fattiga ska kunna förbättra sina livsvillkor.
På Olof Palmes Internationella Center arbetar vi med folkrörelsebistånd, för att människor ska ges makt att förändra de samhällen de lever i och därmed sina egna liv. Vi har nolltolerans mot korruption. Det måste också allt svenskt bistånd ha. Den tidigare socialdemokratiska socialministern Gustav Möller hade rätt när han myntade att varje skattekrona som inte används effektivt, är som att stjäla från de fattiga.

För att förhindra korruption måste vi bli bättre på att välja vart och vad pengarna går till, och hur de förmedlas. Men det får inte handla om att sluta ge svenskt bistånd. Bistånd - eller internationellt utvecklingssamarbete som är ett mer korrekt begrepp - kan ha en strategisk roll i ett lands utveckling. Förutsatt att det används rätt. Det kan till exempel bidra till att förhindra svält, bygga fungerande institutioner och fördjupa demokratin. Biståndet kan därför göra stor skillnad.

Precis som svenska skattepengar kan göra stor skillnad i det svenska skolsystemet. Förutsatt att de används rätt.
Diskussionen måste därför handla om hur vi bedriver internationellt utvecklingssamarbete. Vi måste ifrågasätta, granska och nagelfara. Oss själva och andra. Jag välkomnar därför biståndsministerns satsningar på att förbättra, och effektivisera, utvecklingssamarbetet. Däremot oroas jag över Carlssons vilja att skära ned biståndet. För inte länge sedan skrev hon om hur hon vill minska summan Sverige ger till världens fattiga (DN 2008-11-27).

Jag är inte ensam om att få känslan av att hon vill lyfta fram enskilda, illa skötta projekt, för att finna argument för att skära ned biståndet. Eller till och med ta bort det, som en del borgerliga debattörer agerar för.

Biståndet gör - rätt använt - stor skillnad. Det finns många exempel. Bland annat Sydafrika. Där har biståndet tillåtas satsa långsiktigt i samklang med också andra politikområden. I Sydafrika har Sverige länge stöttat utvecklingen av ungdoms-, kvinno- och bildningsorganisationer liksom fackföreningar och partier. Människor har själva fått bygga sitt land. Det har bidragit till en fredlig demokratisering av samhället, en växande ekonomi och minskade klyftor människor emellan. Att stödja människors organisering - så att de själva får makt över sina liv och samhällen - är en framgångsrik metod för att bygga fungerade institutioner, stoppa svält och främja demokrati.

Vi kan aldrig vaccinera oss mot korruption eller annan brottslighet. Precis som Sidas generaldirektör säger (DN 2008-09-26) måste bistånd handla om kalkylerade risker. Utan det kan vi aldrig nå fram till de allra fattigaste. Och utan bistånd kan vi inte bygga de goda institutioner, välfungerande samhällen och starka samarbeten som kan sätta stopp för korruption.
Internationellt utvecklingssamarbete måste vara en självklar del av den svenska budgeten. En procent av Sveriges BNI - som biståndet varit de senaste åren - är det minsta vi bör bidra med ekonomiskt för att stötta världens fattiga. Det är bra att felaktigheter i biståndet uppmärksammas och åtgärdas. Men det ska inte tas som intäkt för att sluta med bistånd. Precis som felaktigheter i svensk välfärd gör att den måste utvecklas - inte avvecklas.
 
JENS ORBACK