De samlade länderna svarar tillsammans för 90 procent av världens BNP, cirka 80 procent av världshandeln och två tredjedelar av jordens befolkning. De kom under mötet bland annat överens om:

Ett stimulanspaket antogs på totalt 9 000 miljarder kronor.

Trefaldiga resurser till Internationella valutafonden, IMF.

Ett multilateralt system ska skapas som varnar för problem i det finansiella systemet.

Världens skatteparadis ska omedelbart identifieras.

Hårdare tag mot finansanställdas löne- och bonussystem.

Ökat stöd till utvecklingsländerna och satsning på gröna jobb..

En mer osäker fråga är om insatserna räcker för att vända utvecklingen uppåt. Det kommer närmaste framtiden att utvisa.

Skepsisen inför mötet har varit stor. Demonstranter med stöd från facket och kyrkorna från många länder har laddat upp för att protestera mot orättvisorna. ”Sätt folket först” var huvudparollen vid en stor fördemonstration helgen innan G20-mötet. Under själva mötet genomfördes omfattande demonstrationer i bankkvarteren i centrala London.

- Vi måste göra allt för att skapa en värld där marknaden betjänar oss. Vi är inte här för att tjäna marknaden, har Gordon Brown sagt och låter då som en  ideologiskt medveten socialdemokrat. Och detta i ett land – Storbritannien –  där skattebetalarna fått vara med och lösa ut de brittiska bankerna med stora pengar, och arbetslösa, småsparare och många företag drabbats hårt.

Det handlar om att bankerna måste rensas från dåliga krediter så att förtroendet återupprättas för banksystemen. Endast så kan kreditflödena normaliseras och ekonomierna återhämta sig med världsomfattande stimulansåtgärder. Och därigenom kan tillväxt och sysselsättning komma tillbaka, särskilt om den kopplas till den omställning som följer av klimatpolitiken. (delvis ur SvD 2009-03-25)

Krisen började med bolånekrisen i USA

Finanskrisen som började som en bolånekris med fallande huspriser i USA förra hösten på grund av lättsinnig kreditgivning med högt, osäkert risktagande har spritt sig vidare till kriser i realekonomin, makroekonomin.

Lägre oljepriser slår mot Ryssland som bedöms få en minskad BNP med minst två procent.

Kina som haft 10 procents tillväxt trettio år i rad flaggar nu med lägre tillväxt. 100 000-tals kinesiska gästarbetare som flyttat från landsbygden till områden med landets expansiva industrier har fått återvända hem i brist på jobb. Indien har ännu positiv tillväxt tack vare de stora hemmamarknaderna. Japan upplever sin största ekonomiska kris sedan andra världskriget, och beräknas tillsammans med Sydkorea minska sin BNP i år med över fem procent.

Afrika drabbas som oftast svårast och hamnar allt längre bort från de millenniemål för bekämpning av fattigdomen som Förenta Nationerna satt upp för år 2015. En tilltagande protektionism slår hårdast mot utvecklingsländerna. Kvinnor, barn och ungdomar är krisens största förlorare.

Enligt Brasiliens president Lula ”har krisen orsakats av ett fåtal ”vita, blåögda” individer vars irrationella och giriga beteende i första hand drabbar världens fattiga i syd. Världsekonomin har förvandlats till ett gigantiskt kasino” (SvD 2009-03-30).

Den senaste Nobelprisvinnaren i ekonomi, amerikanen Paul Krugman har sagt att beslutade åtgärder hittills varit alltför små för att kunna motverka krisen, särskilt i Europa, och att risken därför är stor att den ytterligare kommer att förvärras. Andra, vanligen mera konservativa röster, hävdar att vad de kallar överstimulanser kan skapa ekonomiska problem såsom ökad prisstegring och inflation.

Stramare reglering av finanssektorn

Obamaadministrationens stimulansåtgärder i USA, som kongressen godkänt, motsvarar sex procent av landets BNP, medan motsvarande insatser inom EU-länderna ligger på knappt två procent. USA betonar finanspolitiska stimulanser mera än Europa, som lägger tonvikten på stramare regleringar av finanssektorn. EU:s ordförandeland Tjeckiens avgående premiärminister Mirek Topolanek har kritiserat USA med orden ”vägen till helvetet”, för att finansiera sina krisinsatser med lånade pengar från utlandet. USA:s budgetunderskott är 13 procent av landets BNP.

EU:s toppmöte i mars behandlade den ekonomiska krisen, men kom i förhållande till problemets storlek fram till blygsamma resultat för åtgärder och särskilt till kopplingen att samtidigt angripa klimathoten. EU utfäste sig att tillföra Internationella Valutafonden, IMF, ytterligare 55 miljarder euro till insatser för att söka dämpa krisen i Östeuropa och utanför Europa. Medlemsländerna drar åt olika håll och har svårt att samla sig kring en gemensam linje.

EU:s största medlemsland Tyskland och dess regeringschef Angela Merkel kritiseras för snåla stimulanspaket. I en intervju (Financial Times 2009-03-28/29) trodde inte Merkel att Londonmötet skulle komma fram till några slutliga lösningar.

-  Krisen kom sig inte av att för lite pengar utfärdats, utan därför att vi skapade ekonomisk tillväxt med för mycket pengar, och det var inte en hållbar utveckling, hävdade Angela Merkel och fortsatte:

- Tyskland är en överskuldsatt, exportorienterad ekonomi med en åldrande och krympande befolkning. Det kan inte höja konsumtionen på bekostnad av exporten. Den tyska ekonomin är mycket beroende av exporten, och det är inget vi kan ändra på inom två år. Det är inte något som vi ens önskar ändra på. I stället ska vi sitta igenom turbulensen och försöka undvika att förlora alltför mycket industriell muskelstyrka för att kunna rida på uppgången när den kommer.

Även Frankrikes president Nicholas Sarkozy har varnat för alltför stor spendersamhet när det gäller att möta krisen och anklagats från andra EU-länder för att ha slagit in på en protektionistisk väg, i synnerhet i fråga om stödet till den franska bilindustrin.

Den svenska regeringen kritiseras av den röd-gröna oppositionen för kraftlösa insatser mot krisen. Den finansiella krisen i länder som Island, Lettland, Ungern och Rumänien, liksom krisen i Ukraina kan i värsta fall dra med sig många andra länder i fallet. Internationella valutafonden, IMF:s, krav på att gå in med åtgärder är att urholka sociala modellen och därmed i praktiken ytterligare öka klyftorna.

Europaekonomernas årsrapport

Nyligen har också Europaekonomernas årsrapport om tillståndet i den europeiska ekonomin 2009 presenterats (The EEAG Report on the European Economy 2009. ISSN 1865-4568) på ett seminarium anordnat av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS och Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

I rapporten konstateras inledningsvis:

- Den finansiella turbulensen som inleddes efter krisen på den amerikanska fastighetsmarknaden har spridits över hela världen i varierande grad och dämpade BNP-tillväxten betydligt under 2008. I år befinner sig större delen av världsekonomin i recession. I den nuvarande situationen, som kännetecknas av en hög grad av pessimism, är det svårt att identifiera faktorer som på kort sikt kan häva recessionen. Rapporten pekar ut de stimulanspaket som initierats av regeringar världen över. En ytterligare positiv aspekt anges vara fallet i inflationstakten, vilket torde öka konsumtionsköpkraften.

-Recessionen i USA kommer att fortsätta under året och först under 2010 förväntas en långsam återhämtning. Amerikanska konsumenter har levt över sina tillgångar under en längre tid vilket fördröjer återhämtningen. Värdepapperiseringen av lån på den amerikanska marknaden för bolån är central för recessionen.

De asiatiska marknaderna har hittills fungerat stabiliserande på den globala ekonomin. Men eftersom huvuddelen av alla utvecklingsländer befinner sig i recession kommer den export- och investeringsdrivna expansionen i många asiatiska länder att påverkas starkt under 2009 och 2010. Trots att en inhemsk efterfrågan kan driva på tillväxten under en tid och trots att en penningpolitisk omläggning i regionen ägt rum, drar rapporten slutsatsen att tillväxten kommer att sjunka.

I Europa befinner sig de flesta länder i recession. EEAG bedömer att tillväxten i EU-området kommer att minska med 1,2 procent och arbetslösheten öka till i genomsnitt 8.1 procent i år. Mycket tyder på att tillväxtsiffran kommer att skrivas ner ytterligare med hänsyn till den senaste tidens utvecklingstendenser.

Enligt rapporten behöver EU-området ett gemensamt system för finansiell reglering och övervakning. Europeiska centralbankssystemet bör anta rollen som garant för systemet.

Mellan raderna i det nationalekonomiska språkbruket kan anas viss kritik mot spekulation och kortsiktighet i marknadernas agerande och tidshorisont, alltför generösa bonus- och belöningssystem med mera. Tvivel har spritts om att dylika ”incitament” och ökade klyftor leder till den ekonomiska tillväxt som omhuldas, och då även bortsett från de negativa fördelningspolitiska resultaten.

Löntagarna och konsumenterna behöver högre inkomster och köpkraft för att kunna hålla uppe efterfrågan. I föregående års EEAG-rapport sågs hög facklig organiseringsgrad som ett framträdande ekonomiskt problem bland annat för att den verkar lönehöjande. Nu ligger betoningen mera på det bristande förtroendet och pessimismen bland olika ekonomiska aktörer efter det att finanskrisen inträtt, som innebär att konsumenter och investerare blir försiktigare att spendera, företag och arbetsgivare mera obenägna att anställa folk, banker och finansinstitut mera restriktiva till att låna ut pengar. Allt detta hotar i en nedåtgående spiralrörelse att förvärra krisen, såvida inte ”förtroende” och en ökad ”optimism” kan börja återskapas.

GUNNAR LASSINANTTI