Om våldtäkterna i Kongo och andra konfliktzoner ska upphöra måste förövarna straffas. Lagstiftningen finns redan på plats – nu handlar det om tillämpningen. Det förklarade Margot Wallström, FN:s särskilda representant för sexuellt våld i krig och konflikter, vid ett seminarium på Försvarshögskolan.

Hon har bara två år på sig. Sedan är Margot Wallströms uppdrag som FN:s särskilda representant för sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter avslutat. Som den första någonsin på denna nyinrättade post är förhoppningarna på henne stora – är det verkligen möjligt att komma tillrätta med ett fenomen som finns omskrivet redan i Bibeln, som i alla tider varit krigens följeslagare och förstört såväl de våldtagna kvinnorna som samhällena på djupet?

Ja, ska det ske någon gång så är det nu, förklarade Margot Wallström på ett seminarium på Försvarshögskolan, anordnat av Palmecentret.

– Just nu finns en tydlig politisk öppning inom Säkerhetsrådet. Jag har redan rapporterat där tre gånger och då har jag ändå bara jobbat sedan i april. Jag vill att de ska vara beredda att använda alla sina verktyg när det gäller den här typen av brott. Det gäller inte minst åtgärder mot den utbredda straffriheten. Den straffrihet och amnesti som råder i dag för sexuella övergrepp i konflikter måste få ett slut. Det skulle tjäna som en stark signal om att det inte längre är acceptabelt att våldta kvinnor i krig.

Trots att våldtäkter i krig har förekommit så länge var det först 2008 som FN antog resolution 1820 om sexuellt våld mot civila i konflikter. Resolutionen betonar bland annat att sådana övergrepp kan utgöra krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Men nyordningen – den ökade medvetenheten om att kvinnors rättigheter också är mänskliga rättigheter – hade börjat redan tidigare. Bland annat hade Europadomstolen i Strasbourg 1997 fastslagit att våldtäkt kan omfattas av begreppet tortyr, och året därpå konstaterade Rwanda-tribunalen i Arusha att det kan ingå som en strategi i ett folkmord.

Lagstiftning finns – men tillämpas inte

I dag är det alltså inte längre lagstiftningen som brister, konstaterade Margot Wallström.

– Det är redan ett erkänt internationellt brott. Vid sidan av de internationella regelverken har även de berörda länderna själva ofta en ambitiös lagstiftning på det här området. Vad som inte fungerar är tillämpningen. Kvinnorna blir inte hjälpta av att man i Kongo säger att det råder nolltolerans mot våldtäkter om det samtidigt är noll konsekvenser för förövarna.

Ibland liknas det sexuella våldet till och med vid ett massförstörelsevapen, fortsatte hon. Konsekvenserna går så djupt in i samhället, det kan påverka generationer och förstöra möjligheten att bygga en hållbar fred. Ett exempel är Liberia, där barnsoldater tvingades våldta sin mor eller syster och ibland även döda dem.

– Nu ska de leva i fred, som ansvarstagande vuxna. Hur ska de kunna göra det, utan hjälp, utan något som helst psykosocialt stöd?

En annan anledning till att det internationella regelverket inte följs är att moderna konflikter ser annorlunda ut än tidigare. Numera är parterna i en konflikt sällan två väldisciplinerade arméer som slåss om territorium utan ofta så kallade failed states, stater där regimen inte har kontroll över hela landet eller där det till och med saknas en centralmakt.

– Vad som framför allt har förändrats är att en så stor majoritet av offren är civila, däribland kvinnor. Kvinnor har hamnat i frontlinjen men de har ingen möjlighet att försvara sig. De vet att det är farligt att gå iväg för att hämta brännved eller vatten men de gör det i alla fall, för att försörja sin familj.

– Av den anledningen är det så oerhört viktigt att fredsbevarande insatser utformas på ett sätt som skyddar civilbefolkningen och tar hänsyn till kvinnors specifika behov. Några av de goda exempel som vi har sett handlar om att följa kvinnorna till marknaden, att patrullera nattetid eller att förstärka belysningen. Och sådana insatser ska inte ske på ad hoc-basis utan integreras i utbildningen av de fredsbevarande trupperna.

Kvinnorna är stöttepelare

I medierapporteringen om sexuellt våld i krig och konflikter har fokus ofta legat på Kongo, framför allt på den östra delen av landet där konflikten pågått i många år och våldtäkterna blivit en del av vardagen. När Margot Wallström besökte området i oktober slogs hon av att landet är så rikt – och människorna så fattiga.

– Det är kvinnorna som är stöttepelare i det kongolesiska samhället. Men nu börjar de säga att de inte orkar mer. De bär redan vatten, brännved och barn. De bär produkterna till marknaden. Och nu ska de dessutom bära skammen att ha blivit våldtagna. För kvinnorna i Kongo spelar det ingen roll om det är rebeller eller soldater från den nationella armén som våldtar dem. Det är män i uniform som markerar att kvinnor inte är värda någonting. En kvinna sa till mig att en död råtta är värd mer än en kvinna. Men då måste vi komma ihåg att det är inte kulturellt, inte heller sexuellt. Det är kriminellt.

Att våldta är ett tyst, effektivt och billigt vapen, konstaterade hon. Ofta hamnar det dessutom längst ner i hierarkin över krigens hemskheter. Till skillnad från en förlorad arm eller en skottskada syns det ju inte heller utanpå.

– Kvinnorna bär på skammen men de vill inte gärna berätta. I Kongo har det hittills rapporterats drygt 200 000 våldtäkter. Då ska man veta att för varje rapporterat fall tillkommer minst 10-20 andra våldtäkter som vi aldrig får höra talas om. Många tycker inte att det är någon idé att rapportera. De får ju ändå ingen hjälp. Istället lämnas de ensamma med skammen, ofta överges de av männen och har ingen familj att återvända till.

– Ska kvinnor verkligen behöva ha det så här? fortsatte Margot Wallström. Ska de utsättas för det här, i land efter land? Eftersom ingen kommer att förändra situationen åt kvinnorna får de organisera sin kamp själva. Men de måste få stöd. De kan inte vänta tills det har blivit fred. Och det går att göra mycket redan nu, om vi får hela det militära komplexet med oss och. Alla utgångar ska stängas. Det är vad FN måste signalera nu – att det är slut på straffriheten för förövarna.

ÅSA NYQUIST BRANDT