-Det som kallas kollapsade stater (failed states) handlar egentligen om flera olika begrepp och tolkningar. De kännetecknas av brister i mänskliga rättigheter, dålig säkerhet, extern intervention, interna konflikter, svag offentlig sektor, dålig ekonomi, internflyktingar och demografisk skevhet.

Det som är gemensamt för länder och områden som Vitryssland, Burma, Irak, Pakistan, Palestina och Zimbabwe, i vilka Palmecentret har projekt, är avsaknaden av ett starkt folkrörelsesamhälle, brister vad avser demokratisk infrastruktur och ingen bredd på makten. Med dessa ord öppnade Palmecentrets generalsekreterare Jens Orback ett välbesökt heldagsseminarium i ämnet i ABF-huset.

Dagens samtalsledare socialdemokratiska riksdagsledamoten Anne Ludvigsson kompletterade egenskapslistan med korruption, giriga ledare, historia med inblandning från andra stater.

– Män drabbas, men allra mest kvinnor och barn som får dra ett stort lass. Våld mot kvinnor och barn och misshandel tillhör också vanligtvis bilden, sa Ludvigsson.

Rättstaten, ”rule of law”

Förste talaren Hans Corell, tidigare biträdande generalsekreterare och rättschef i FN, ser inte något alternativ till nationalstaten, men menade att det är nödvändigt med demokrati och  en rättsstat.

 – Om inte makten granskas korrumperas den. Sverige har genom århundradena utvecklats från att ha landskapslagar och Magnus Erikssons landslag under medeltiden till 1734 års landslag som det första lagverket i nyare tid.

Kommunikationerna har gjort människorna mer och mer beroende av varandra. Där det finns ett samhälle, där måste det också finnas en rättsordning, slog Corell fast.
I USA delades makten mellan en verkställande president som också var överbefälhavare för försvarsmakten, en lagstiftande kongress och oberoende, opartiska domstolar som står för lagtolkningen och rättsprövningen. Mänskliga rättigheter har allt mera omfattats av internationell standard, och nationerna har blivit mera kringskurna på grund av internationella avtal och traktat.

- Rättstaten kan bara fungera i demokratier. Ingen grundlag ska få finnas utan att referera till internationella åligganden. Och rättstaten måste försvaras, sa Corell
På Europanivån finns Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

-I sitt sista större tal den 21 februari 1986 inför Folkriksdagen mot apartheid förslog Olof Palme att våra medborgare borde kunna gå till domstol i Sverige för att klaga på bristande rätt. Det är viktigt att vi utbildar andra länder i mänskliga rättigheter utan att ”sätta oss på höga hästar”. Hos oss fick kvinnor först allmän rösträtt på 1920-talet, långt efter många andra länder i Europa.

FN-systemet bygger på kollektiv säkerhet enligt FN-stadgan från 1945 som föreskriver att ”kommande generationer måste räddas från krigets gissel”.

Avtal som ingåtts ska respekteras. Kollapsade stater kan inte leverera. FN-stadgan ger FN rätt att blanda sig i staters interna angelägenheter . Långt ifrån alla stater är demokratiska, cirka 120 är det mer eller mindre, och bland de övriga finns ”failed states”.

-En person som president Robert Mugabe i Zimbabwe ska inte styra ett land.  Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som FN antog 1948 kompletterar folkrätten. Och den har följts av internationella konventioner som reglerar ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Därefter har olika regionala fördrag tillkommit och ytterligare stärkt folkrätten som utvecklats enormt. Det finns även sedvanerätt. Totalt finns 5 000 bilaterala avtal inom FN, fortsatte Corell.

- Under kalla kriget hände väldigt litet, men därefter har rättsutvecklingen tagit fart igen. Krigsförbrytartribunalen i Haag sattes upp under jugoslaviska krigen i början av 1990-talet. I ett land som Afghanistan ser vi att de sociala och ekonomiska förhållandena är starkt eftersatta. Andelen illitterata är ännu hög, hälso- och sjukvården bristfällig, investeringarna låga inom ekonomin med risker för att pengar försvinner, stjäls eller förstatligas och arbetslösheten riskerar att skapa interna konflikter och arga, unga män.
Många svaga stater klarar inte sina folkrättsförpliktelser.

-Terroristhotet har blivit till en förbannelse. Till detta kommer flyktingproblemet och miljöflyktingarna och religiösa motsättningar som ibland blir en plattform för attacker mot grannstater. Även detta gäller Afghanistan. Piratproblemet har aktualiserats på nytt. Det finns en överenskommelse om att varje stat ska ta fast pirater och döma dem.
- Allt det här skapar påfrestningar för FN-systemet och säkerhetsrådet som ansvarar för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Man kan fråga sig om det finns något som genererar uppkomsten av kollapsade stater. Och FN lever många gånger inte upp till det som förväntas. I Kosovo ingrep NATO i strid med FN-stadgans bokstav.

Säkerhetsrådet hade svårt att sätta sig in i situationen, och händelserna i Kosovo har försämrat FNs anseende. I Kosovo blev FN tvunget att gå in och styra. Om landets lagstiftning inte fungerar är det allvarligt, och om FN legitimerar detta är det ännu allvarligare.

- Ett annat problem är att dubbla standards används inom FN. Varför ingriper FN i Sudan, men inte i Mellanöstern? Internationella brottsdomstolen, ICC har tillkommit, men även den har brister som att USA och Israel inte accepterar att brott som deras soldater kan tänkas ha begått får prövas i domstolen. Varför hålls de regerande generalerna i Burma bakom ryggen? De stöds av Kina, men ska FN finna sig i det?
- Ansvaret för att skydda, R2P, tas allt oftare upp i säkerhetsrådets resolutioner i situationer av folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller etnisk rensning. Det gäller att få in detta i internationella systemet och utveckla hanteringen av brottsmål i ICC, men också få in det i de nationella systemen. Var klar i budskapet om vem som har ansvaret för vad som har hänt! fastslog Hans Corell till slut.

Fallet Afghanistan – grannstaterna

Ann Wilkens, ordförande i Svenska Afghanistankommittén, sa att Afghanistan är utsatt för stark påverkan utifrån från sina grannstater, och att den mesta påverkan kommer från Pakistan. Men även Iran, Centralasiatiska republiker, Kina och Indien trycker på Afghanistan.  Dessutom har misstag gjorts i den internationella interventionen och frågan är om det fortfarande går att vända på utvecklingen.

-Gränserna i regionen har dragits godtyckligt av kolonialmakterna och skilt folkgrupper åt. Det finns 42 miljoner pashtuner, 28 miljoner av dem bor i Pakistan där de utgör en marginaliserad grupp, 14 miljoner i Afghanistan där de är den dominerande folkgruppen, och banden mellan dem över gränsen är starka. Gränsen mellan Pakistan och Afghanistan är inte officiell och den drogs 1896 upp av brittiska diplomater. Tanken var att den provisoriska gränslinjen skulle gälla i 100 år. Hur länge ska denna situation gälla? Pashtuner anser att deras land finns både i Pakistan och Afghanistan. Och Afghanistan röstade emot Pakistans inträde i FN på 1950-talet.

Kashmir hamnade i Indien efter självständigheten för Indien och Pakistan och krig mellan dessa länder. Från 1990-talet har motståndsgrupper trappat upp sina aktiviteter i Kashmir och det pågår en lågintensiv konflikt som hittills skördat 40 000 – 60 000 människoliv. Ingen folkomröstning har genomförts om områdets status som förutsatts. Pakistan upplever sig hotat av Indien.

- Iran är i konflikt med USA och känner sig hotat. Shiamuslimska Iran är naturliga fiender till sunnimuslimska talibanerna men stöder dem ändå enligt logiken ”min fiendes fiende är min vän”.  Det finns också ett band till den shiamuslimska gruppen i Afghanistan, vilket gör den iranska agendan komplex.

- Pakistan agerar i Afghanistan, och så gör också Indien. Terrordådet i Mumbai i slutet av 2008 som utfördes av pakistanska medborgare har skärpt motsättningarna mellan Indien och Pakistan. Och allt hänger ihop.

- Ryssland fruktar att korruption och vanstyre i de centralasiatiska republikerna ska kunna ge fundamentalisterna där luft under vingarna, beskrev Ann Wilkens.

Fallet Afghanistan – inre stressfaktorer

Ralph Sundberg, forskningsstuderande vid Uppsala universitet och ämnessakkunnig, tog upp ”inre stressfaktorer” i Afghanistan som en ”failed state”. Han ansåg följande faktorer vara viktiga:

-krigsherrar – statens förmåga att projicera makt är starkt kringskuren;
-korruption – som ger möjlighet att påverka politiken och ekonomin;
-inbördeskrig – avsaknad av central kontroll och användning av våld.

Statsmakten har bristande förmåga att utöva sin makt, har förlorat våldsmonopolet och har dålig auktoritet, hävdade Sundberg.

Enligt Sundberg kännetecknas svaga stater av att krigsherrar söker alternativa system för kontroll, och de grundläggande problemen handlar om en modern stats svårigheter såsom:

-att separera sig från redan existerande sociala aktörer och institutioner;
- att dagens Afghanistan är en svag stat som förbundit sig med vissa starka icke-statliga element i opposition till andra;
-att staten blivit en partisk aktör i förhållande till vissa icke-statliga aktörer.

Balkh-provinsen – där svenska soldater finns – präglas av en konflikt mellan Muhammed Atta Noor och Rashid Abdul Dostum, varav den senare avancerat till att bli vice försvarsminister och guvernör. Krigsherrar strävar efter att säkra sitt politiska inflytande inom ”de moderna strukturerna”, och dessutom finns informella maktnätverk.
-Den svaga staten och korruptionen handlar vad gäller korruptionen om att talibanerna utnyttjar det rådande politiska systemet. I Afghanistan är korruptionen omfattande, näst sämst i världen – efter Somalia – i Transparency Internationals Indexlista. Korruptionen matar missnöjet med staten, dess institutioner och förtroendet för president Karzai. Det finns en ”pyramid” av korruption som breder ut sig på olika nivåer. Statstjänstemän är verkligt dåligt betalda, eller får inte alls ut sina löner, vilket uppmuntrar korruptionen.

Den svaga staten och inbördeskriget omfattar grupper ledda av talibanerna: Mullah Omar samt Haqqani Sivajuddin Haqqani och Hezb-i-Islami: Gulbuddin Hekmatyar. Kriget är mest utbrett i sydöstra Afghanistan där talibanerna har sitt starkaste fäste.

-Sambandet svaga stater och inbördeskrig utgör också potentiella orsaker till krigets fortsättning och bottnar i verksamheten med opium, arbetslösheten, missnöjet med regeringen, ideologin och förekomsten av fristäder i Pakistan.

Finns det förhandlingsmöjligheter?

-Förhandlingstrevare har inletts med Hekmatyar, en möjlighet till uppgörelse med Mullah Omar kan finnas, men Haqqanis ställning är mycket oklar.

Vad kräver eventuella lösningar?

-Det behövs större satsningar på civila insatser, nya arbeten krävs för att häva den stora arbetslösheten. Barack Obama har ökat antalet amerikanska civilarbetare till 900 med fokus på institutionsbyggande, vilket kan jämföras med de cirka 100 000 utländska soldaterna som snart är stationerade i landet. Det finns nog inget alternativ till en ”co-option-lösning”.  Talibanerna måste komma med i regeringen efter förhandlingar, bedömde Ralph Sundberg.

NATO:s strategi i Afghanistan går ut på att utbilda en afghansk armé och poliskår. De afghanska styrkorna uppgår nu till mera än 200 000 man, en ökning med cirka 25 procent från fjolåret. Vissa uppgifter gör gällande att det bara finns 30 000 poliser kvar i tjänst av de 170 000 afghaner som genomgått polisutbildning. Resten har helt enkelt deserterat, bl a för att de inte fått ut sin lön, och många av dem har sålt sina vapen och ammunition till talibanerna. Vid ett flertal tillfällen har afghanska rekryter vänt vapnen mot västmakternas soldater.

I september blir det val på nytt till parlamentet, men inga åtgärder har vidtagits för att förhindra att samma utbredda valfusk som förekom vid fjolårets presidentval ska återupprepas.

På en fråga svarade Ann Wilkens att kvinnornas situation blivit något bättre under senare år.  På en annan fråga om en framkomstväg skulle kunna vara att bilda en ”antikorruptionskoalition” som nu är på gång i Ryssland svarade Ralph Sundberg, att åtgärder mot korruptionen mera måste komma genom regleringar än växa fram från civilsamhället under rådande förhållanden.

Fall i Afrika

Carin Norberg, chef för Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala inledde med en översikt av Afrikas 53 stater. Många av dem klassificeras som ”failed states” enligt tidskriften Foreign Policy’s Failed States Index som mäter och väger samman 12 indikatorer.

-Alla Afrikas länder faller in i klasserna kritiska, i fara och gränsfall som ”failed states”, och inget av länderna hamnar i klasserna stabila eller mycket stabila. Sudan, Demokratiska republiken Kongo, Elfenbenskusten, Irak, Zimbabwe och Tchad var de mest kritiska länderna 2006. Tre år senare toppades den kritiska listan av Somalia följt av Zimbabwe och Sudan. Samtidigt har situationen  förbättrats något i Elfenbenskusten och Sierra Leone, men försämrats i Nigeria och Guinea.

Mest stabila enligt mätningarna är de nordiska länderna,  Australien, Nya Zeeland, Irland och några länder till.

Definitioner och indikatorer enligt detta index är sociala indikatorer exempelvis faktorer som ökande demografiskt tryck, omfattande flyktingströmmar och/eller internflyktingar samt stora motsättningar mellan folkgrupper. Ekonomiska indikatorerna handlar om  stor  ojämlikhet och arbetslöshet samt politiska om kriminalisering, offentlig service i förfall, omfattande brott mot mänskliga rättigheter och godtycklig efterlevnad av lagen, militär och polis som fungerar som stat i staten samt elitfraktionism.

 -Man kan fråga sig om siffrorna visar på symptom eller orsaker? sa Carin Norberg.
Failed States Index har kritiserats för att de uppfattas som ett alltför statiskt mått som i första hand ser på interna faktorer och tar sin utgångspunkt från en idealbild av stater.
De flesta av Afrikas länder ligger i botten av utvecklingsstatistik som till exempel mäts enligt Human Development Index. Därför är politiska, ekonomiska och sociala framsteg särskilt nödvändiga i Afrika för att kunna förbättra levnadsförhållandena för afrikanerna. Bristerna i dessa avseenden är i sig konfliktframkallande, och en stor del av dagens väpnade konflikter i världen utspelar sig i Afrika.

Många industriländer och utvecklingsländer på snabbare frammarsch intresserar sig för kontinentens rika råvarutillgångar, och är framför allt intresserade av att få del av dessa och bidrar därför främst med smala investeringar inriktade på utvinningen av naturresurser och sammanhängande infrastruktur, men inte på bredare insatser för att stödja samhällsutvecklingen och det civilsamhälle som skulle behöva ännu mera bistånd med åtgärder som också skulle kunna bidra till konfliktlösning.

Fallet Somalia

Sara Lindberg, forskningsassistent vid Uppsala universitet och ämnessakkunnig tog upp Somalia ur social, ekonomisk, politisk och militär synpunkt.

-Sedan Siad Barres regim föll 1991 har Somalia präglats av inbördeskrig  och bristen på en fungerande centralmakt, där de verkliga makthavarna varit krigsherrar. Sedan 2006 har våldet trappats upp. Det förekommer såväl statsbaserad, ensidig som icke-statlig våldsutövning. Våldet utövas av regeringsmakten, rebellgrupper eller andra grupper. Våldsutövningen leder både till slagfältsrelaterade dödsfall, civila offer och riktat våld mot civila, däribland har hjälparbetare och journalister varit måltavlor, sa Lindberg.

Vad kännetecknar Somalia som kollapsad stat?

– Landet har en övergångsregering, väpnade konflikter pågår i olika strategiska delar av landet och brott utövas mot civila. Grupper såsom Al-Shabaab, huvudaktören i den islamska motståndsrörelsen som tros ha länkar till Al-Qaeda, Hizbul Islam och Ahlu Sunna Waljamaaca kontrollerar stora delar av landet; i huvudstaden Mogadishu rår övergångsregeringen endast över en mindre del av staden. Allianserna ändras ofta i Somalia och är avhängiga klantillhörighet. Ytterligare ett kännetecken av Somalia som kollapsad stat är att det pågår externa interventioner från Afrikanska Unionen, AU, AMISON samt EU genom de två operationerna EU Navfor Somalia (Operation Atalanta) och EUTM Somalia.

I vissa av de områden som kontrolleras av Al-Shabaab har civila drabbats av hårda straff under den tolkning av Sharia-lagen som gruppen  implementerat. Övergrepp mot civila har innefattat offentliga avrättningar såsom genom stening med mera. Situationen har försämrats särskilt för kvinnor som ofta förbjuds att röra sig fritt och därför har svårt att försörja sig själva och sina barn. I landet har även antalet självmordsbombningar ökat under senare år.

- Piratverksamheten till havs har också ökat, och laglösheten brett ut sig, tillade Sara Lindberg.

Fallet Sudan

Johan Brosché, också forskarstuderande och ämnessakkunnig ställde frågan om landet är en kollapsad stat?

-Krig har pågått i Sudan sedan 1983 och totalt 47 av de senaste 58 åren. 2007 kom Sudan 1:a, 2008 2:a och 2009 3:a bland sämsta länder på Foreign Policy’s index och lista över ”failed states”.

- Relationen mellan norra och södra Sudan - mellan vilka delar krig tidigare rått – regleras genom ett fredsavtal Comprehensive Peace Agreement, CPA, men fredstillståndet är mycket bräckligt. Vad som tyder på att Sudan är en ”failed state” är att det senaste valet inte var rättvist och inte gick korrekt till. Vidare att stora områden inte kontrolleras av regeringen, miljontals människor är internflyktingar och att staten kan betecknas som illegitim.

- Vad som inte talar för att Sudan är en ”failed state” är att landet haft samma president sedan 1989 trots krig, och trots att landet drabbats av sanktioner på grund av stöd till terrorism och presidenten åtalats internationellt för krigsförbrytelser. Och det finns inga tecken på att centralmakten skulle ändras nu, snarare tvärtom. En grupp av eliter har kontrollerat landet sedan avkolonialiseringen och frigörelsen från Storbritannien. Att centralmakten inte har kontroll över periferin är delvis självvalt, och utslag av en söndra-härska-politik, och det gör inte så mycket och berör bara marginellt maktutövningen. Då är den externa påverkan bland annat från Tchad ett allvarligare hot.

- Det finns problem med begreppet ”failed states”. ”Failed states” är extremt olika, redan en jämförelse mellan Somalia och Sudan visar på det. Vissa stater som känns svagare är ibland inte det, till exempel Centralafrikanska republiken. Användande av begreppet kan leda till missförstånd om en stats kapacitet. Till exempel betraktas Sudan som en av de mest kollapsade staterna, ändå sitter regeringen kvar.

- Darfur handlar egentligen om fyra konflikter i en. Den första är konflikten mellan lokala identitetsgrupper såsom mellan nomader och nomader, jordbrukare och nomader och konflikter mellan olika lokala eliter. Den andra är konflikter mellan olika lokala eliter såsom olika rebelledare mot varandra samt nya ledare mot traditionella ledare. Den tredje är konflikten mellan en stark centralmakt och en svag periferi. Den fjärde är ett så kallat proxykrig med Tchad och Sudan som stöder sina sidors rebellgrupper för att störta presidenten. Relationerna till Tchad och Sudan har något förbättrats under senare tid. Darfurprovinsen påverkas från Tchad och Centralafrikanska republiken, södra Sudan från Kenya och Uganda.

- Fredsavtalet för Darfur från mars 2006 var bara negativt och framstressat  av  Väst. Den rebelledare som skrev under avtalet kom därefter med i regeringen och förlorade sin legitimitet bland det egna folket.

- Somalia påverkas från hela världen. Intresset för Afrika ökar och särskilt dess stora råvarutillgångar. Det har blivit vanligare att intervenera i andra länders angelägenheter, men samtidigt finns det ett motstånd mot att erkänna nya stater, värderade Johan Brosché.

Nya aktörer drar in som får stöd av och stöder den afrikanska eliten. Kina, Indien, Brasilien med flera har ordnat toppmöten för Afrika. Europas ställning i Afrika hotas, men Europa dominerar ännu handel, bistånd etc. Och dessutom går de största immigrantströmmarna från Afrika till Europa.

Fallet Haiti

Mats Lundahl, professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm sa att två svårare jordbävningar inträffat i början av året, i Haiti och Chile.

-Av dessa länder är Chile ett ordnat land, men Haiti saknade  mekanismer att hantera den uppkomna situationen med. I Transparent International Corruption Perception Index listan för världen har Haiti under hela 2000-talet legat i botten, vissa år sämst till, 2009 sjunde sämst.

- Man kan jämföra Haiti med grannen Dominikanska republiken från 1800-talet under franskt kolonialvälde. Haiti har utvecklats sämre, medan Dominikanska republiken var ”juvelen i franska kronan” med tillgångar som socker, kaffe, bomull och indigo. Haiti var då ett hierarkiskt slavsamhälle med ungefär 450 000 slavar. De styrande behövde vapen för att försvara sin ställning och dessa importerades från USA. Krav restes på ett ”fritt Haiti” som dominerades av fattigbönder och hade en icke-arbetande överklass.

-1809 var det mest betydelsefulla året i Haitis historia, då landet var delat mellan ett nordligt kungadöme under styre av Henry Christophe och en sydlig republik ledd av Alexandre Petión. 1809 befriade Petión de livegna och Haiti blev ett ”mini fundieland”. Under tidsperioden 1843-1915 hade Haiti 22 presidenter, bara en satt hela sin mandatperiod ut, fyra dog på posten och 17 kastades mer eller mindre våldsamt ut från makten. I ett sådant tillstånd blir frågan om hur man kan överleva vid makten en huvudfråga och försök görs av makthavare att skaffa sig ett säkerhetsskydd med hjälp av lojala medarbetare som måste belönas för detta, mutas och korrumperas för att minska riskerna för makthaverier.

- Är Haiti en svag stat? Ibland har Haiti varit för svagt, ibland för starkt. Haiti har bara haft ”Mugabes” i ledningen av landet, och situationen kan liknas vid den som rått på Kuba och i Nicaragua. Amerikanarna drog in på Haiti 1915.

Papa Doc kom till makten 1957 genom relativt fria val och ersatte arméofficerare som styrt dessförinnan. Under perioden 1971-1986 styrdes Haiti av sonen Baby Doc som hade samlat på sig en förmögenhet som uppgick till 1,6 miljarder dollar, det vill säga en stor del av landets BNP. 1990/91 framträdde prästen Jean-Bertrand Artistide på den politiska scenen och fick större andel röster i valet än Nelson Mandela vid samma tid, eller 67 procent. Han började med att liberalisera handels- och kapitalflödena.

-Det visade sig att problem uppstod när man placerade en från början ärlig person i en korrumperad miljö. 1991 tog militären över makten, innan USA 1994 intervenerade och återinsatte Artistide vid makten. Omval är möjligt bara en gång, och Artiside omvaldes för perioden 1995-2000. Artistide polariserade landet och folket. Polisen kontrollerade gator och torg. Han skapade sina egna ”gäng” och oppositionsledares hus brändes ned. Ett system med att politiska kontakter garanterade karriären växte fram.

-När det gäller den ekonomiska utvecklingen under denna tid gavs rikligt med pengar till personer som hade regeringskontakter, och många tyckte därför att man inte behöver försörja sig genom att investera. En enorm brain-drain och utflyttning till utlandet skedde särskilt från norra Haiti. Klyftan ökade mellan eliten som talade franska och var katoliker och massorna som pratade det inhemska språket kreolska. De rikare var mulatter och de fattigare svarta. Gapet mellan regeringen och folket växte. Haiti behöver decentralisering av makten och satsning på nya jobb bl a inom textilindustrin och byggsektorn. Infrastrukturen måste förbättras, framför allt vägnätet. Och om man inte skapar nya alternativa jobb kommer det inte att gå att reformera den dominerande, eftersatta jordbrukssektorn.

Är Haiti en ”failed state”?

-Ja, i bemärkelsen att det saknas förtroende för styret från vanliga medborgares sida! summerade Mats Lundahl.

Amélie Gauthier från tankesmedjan Fride i Madrid kompletterade med att utgå från motsatsparet stark-svag stat.

-Om ”produktionen” sker utifrån maktelitens eget intresse har man att göra med en ”failed state” med dålig respekt för mänskliga rättigheter och utbredd korruption, men en ”failed stat” är mer komplex än så och har också andra kännemärken. Haiti bär på arvet från sin revolution och från den franska perioden tidigare.

-Haiti har haft problem med att samarbeta med det internationella samfundet. Det finns en länk mellan politiken, ekonomin och de sociala förhållandena. Traditionellt har rika familjer styrt landet. Haiti har varit indraget i narkotikahandeln mellan Latinamerika och USA, särskilt avseende kokain. Det finns ett brett nätverk som är med och finansierar denna illegala handel och får del av vinsterna, och det gör det svårt att ändra på systemet.

-Ingen konkurrerar med ledarna. Internationella samfundet är på plats utan att kunna göra särskilt mycket åt förhållandena. Användningen av våld är utbrett och de inblandade har sina egna ”gäng” av beskyddare.

-Artistide hade sitt stöd bland de fattiga på landsbygden. Dagens ledare president Rene Preval har stöd av internationella samfundet. Fattigdom råder utan möjlighet att ta ansvar,  överklassen kommer inte från den fattiga gruppen av befolkningen och medborgarna ges inte rätten att kritisera och klaga.

-De drivande krafterna är knutna till narkotikahandeln, som drar in de flesta människorna och i vilken det handlar om att tjäna pengar. Medelklassen är mycket liten och har svårigheter, och den utgör ingen bas för en möjlig demokratisk utveckling. Mycket pengar förs ut ur landet. Rättsamhället, ”rule of law”, fungerar inte, korruptionen är omfattande och avsaknaden på expertis på olika områden  skriande. Dessutom lider Haiti brist på egna naturresurser, det har ingen olja, inte guld eller diamanter och tvingas importera många varor till höga kostnader.

- Haiti behöver stöd från det internationella samfundet. Ett hinder är att haitier inte kan köpa land. 90 procent av skolorna har varit privata och det kommer att ta lång tid, minst 30 år, att avskaffa analfabetismen. Och det finns många andra problem som behöver åtgärdas i landet. Är då Haiti en ”failed state” eller inte. Viktigare än det exakta svaret på den frågan är att Haiti måste lotsas in på en kurs som för utvecklingen i rätt riktning, avslutade Amélie Gauthier.

På en fråga om NGO:s i landet svarade Mats Lundahl att det är frågan om vad man menar med en NGO, traditionellt har det funnits många NGO:s, men det är dåligt beställt med de flesta av dem och de uträttar oftast litet. - Kvinnorna är däremot  viktiga och utgör en hög andel av arbetskraften. Det är en god idé att ännu mer involvera kvinnorna, de kan bidra till en bättre utveckling.

Vad gör man åt korruptionen? Man måste börja med att bestraffa personer som skor sig mycket på den, vilket nu inte görs. Och internationella samfundet måste kräva och medverka till att så börjar ske, svarade Mats Lundahl.

En syntes

Pierre Schori, tidigare FN-ambassadör och statsråd, hade åtagit sig att dra slutsatser av dagen. Schori erinrade om att Gunnar Myrdal i sitt kända verk Asian Drama från 1968 behandlade begreppet mjuka stater, ”soft state”, och kom till resultatet att ingen knappt skulle observera om dåtidens Indien sjönk ned i Indiska oceanen.

-Men i verkligheten idag är Indien en mycket viktig stat, och Gunnar Myrdal hade således fel. Enligt index för kollapsade stater leds världsligan av länder som Somalia, Zimbabwe, Afghanistan och Irak.

- Vad är innebörden för säkerheten och ”rule of law”? Pakistan har en kärnvapensköld. Vi kan vakna upp i morgon och inte veta vad som händer, och bli varse om att det inte finns någon ”rule of law”.

- Ett annat mått är ”Human Development Index”. Och enligt detta har gapet mellan rika och fattiga länder ökat. När Sovjetunionen lämnade Afghanistan hade internationella samfundet kunnat gå in i stället med civila uppbyggnadsinsatser, men det gjordes inte förrän efter 9/11-attacken och då med militära insatser. Och Australien har till exempel vägrat att ge afghaner asyl. Afghanistan har sjunkit allt djupare ned i fattigdom. Svenska Afghanistankommittén med Anders Fänge som lokal chef i Afghanistan har gjort stora insatser för att börja bygga ett nytt civilt samhälle med utbildning och hälsovård.

- Efter 9/11 var USA inställning att glömma politiken  och satsa på militära insatser på egen hand. I september 2009 frågade USA med Obama som president utlandet om hjälp med nationsbyggande i Afghanistan för att man inte hade tillräckligt med egen expertis på det området. Och Sverige skulle kunna spela en stor roll om vi fokuserade på den civila uppbyggnaden av landet som nu är oerhört eftersatt.

- Utgångspunkten måste vara att förstärka folkrätten, ”rule of law”. Nu pågår en sorglig utveckling med erodering av FN:s auktoritet.

-Det accentuerades 2001 när USA och NATO gick in i Afghanistan och framtvingade ett byte av regering i Kabul. Hela Afghanistan hamnade under amerikanskt ledarskap. Rapporteringen av de militära insatserna har inte skett till FN:s säkerhetsråd – som borde ha varit fallet – utan till USA:s administration. Vi i Sverige är delaktiga i detta och sänder i praktiken trupper till NATO, inte till FN.

-Idag består FN:s fredsbevarare främst av muslimska soldater i Asien och Afrika som inte är de bäst utrustade. Europa sänder få fredsbevarare. Vad som behövs är att stärka det globala styret under FN:s ledning, och Sverige borde återgå till den linje som Dag Hammarskjöld och Olof Palme stod för, underströk Pierre Schori.

Frågestund

På en fråga svarade Pierre Schori att han förväntar sig mera insatser av EU, eftersom FN inte kan mobilisera resurser på egen hand och sa att Afghanistan är en symbolfråga.

-Barack Obama har en ny ansats – efter åtta år med George W Bush som president - med försök att skapa dialog med Syrien och Iran. Jag hoppas att han fortsätter på den inslagna vägen, men vi vet inte om han kommer att lyckas i Afghanistan, sa Pierre Schori.

Hans Corell menade att Obama befinner sig i svårigheter, men han har återupprättat en mera anständig politik med ökad tonvikt på ”rule of law”.

Anne Ludvigsson frågade hur vi kan stödja Obama. Pierre Schori betonade att vi måste stödja Obamas påtryckningar för att ändra Israels bosättningspolitik i östra Jerusalem, och hävdade att Olof Palme skulle ha sagt att vi behöver ett Israel som stödjer folkrätten.

När det gäller Afghanistan ansåg Hans Corell att en stor brist är avsaknaden av NGO:s. Pierre Schori fyllde på med att Svenska Afghanistankommittén gjort en fantastisk insats i landet under 30 års tid med att bygga upp utbildningen och hälsovården.

Anne Ludvigsson sa att demokrati tar lång tid att bygga upp, och att det har tagit oss i Sverige 100 år att göra detta. Hans Corell tillade att det är viktigt att visa respekt för den lokala befolkningen och att lokala ledare behöver identifieras.

Vidare hänvisade Corell till Inter-Action Council, IAC, den grupp av tidigare regeringschefer i vilken Ingvar Carlsson ingår och som träffas årligen. 2008 gav gruppen sitt starka stöd till behovet att stärka rättstaten, ”rule of law”.

Seminariet visar på att begreppet kollapsade stater är mångfacetterat, har många bottnar och kräver relevant och långsiktigt förändringsarbete byggt på goda insikter och politisk vilja för att kunna förändra kursen till det bättre. Seminariet bidrog till att förbättra förståelsen för fenomenet kollapsade stater utifrån såväl de mera generella analyserna som gjordes, de diskussioner som fördes samt genomgångarna av fallen Afghanistan, i Afrika och Haiti.

GUNNAR LASSINANTTI