Första dagen av FN:s översynskonferens i generalförsamlingen om ickespridningsfördraget, NPT, präglades av konfrontation mellan Irans president Mahmoud Ahmadinejad och USA:s utrikesminister Hillary Clinton.

Ahmadinejad höll en svavelosande predikan mot amerikanska aggressioner, sionismen och åkallade åtskilliga gånger i sitt 35 minuter långa tal den högre gudomliga maktens stöd. USA:s, Frankrikes, Storbritanniens och Finlands representanter lämnade i protest generalförsamlingen under Ahmadinejads tal.
Något senare på eftermiddagen svarade Clinton och uppmanade Iran att respektera den internationella rättsordningen.

– Vi vet att vissa länder (enkannerligen Iran) väljer att inte vara konstruktiva, sa Clinton. Till stöd hade hon IAEA:s rapport till konferensen, och som redovisades under öppningsdagen av IAEA-chefen Yukiya Amano, om att Iran brustit i samarbetet och inte rapporterat sitt kärnenergiprogram till IAEA som krävts. Farhågorna är att Iran syftar till och är på väg att skaffa sig egna kärnvapen.

Hur ska Iran bemötas? Obama har försökt öppna för dialog, men samtidigt inte uteslutit att USA kan tänka sig att använda kärnvapen mot länder som Iran och Nordkorea som trotsar internationella avtal. I en kommentar efter första konferensdagen ansåg New York Post att det var ett för svagt försvar av Hillary Clinton att som svar på Ahmadinejds anfall enbart hänvisa till internationell rätt. Många amerikaner förväntar sig således mer hårdföra krafttag för att ta itu med Iran och dess president. I första hand diskuteras skärpta sanktioner mot Iran genom beslut i FN:s säkerhetsråd.

USA:s nya politik
I sitt tal erinrade Hillary Clinton om att president John F Kennedy inför förberedelserna av NPT-fördraget, som tillkom 1968 och trädde i kraft 1970, varnade för att världen redan 1975 skulle kunna ha 20 kärnvapenländer. NPT-fördraget har bidragit till att så inte blivit fallet. Clinton hänvisade också till president Obamas nya ”nuclear posture” som innehåller ett löfte om att USA aldrig ska använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer som omfattas av NPT-fördraget och uppfyller dess förpliktelser.

Konferensen började med att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i sitt öppningstal underströk konferensens stora betydelse för mänskligheten, och att världens folk väntar på handling för att skydda dem från kärnvapnens destruktiva makt och för att bygga en säkrare värld.

-Kärnvapenhotet är ännu reellt, sa generalsekreteraren, och fortsatte.
-Agendan om nedrustning och ickespridning har varit sovande alltför länge. Nu är stunden kommen att ändra på detta. Världens folk väntar på större framsteg rörande nedrustning och transparens. Det finns farhågor om kärnvapenterrorism och att regionala konflikter kan trappas upp till kärnvapenkrig.

Vidare yrkade Ban Ki-moon på: en ”universalisering av fördraget” - det vill säga att alla länder ska underteckna  NPT, ett stärkande av den internationella rätten, framsteg rörande en kärnvapenfri zon i Mellanöstern och att NPT-processen måste stärkas. Till det sistnämnda skulle Sverige kunna bidra om svenska regeringen gör Blixkommissionens förslag om att inrätta ett permanent NPT-sekretariat i vårt land till sitt.

EU, Sverige med flera nationer

EU:s talesperson Catherine Ashton, höga representanten för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, det vill säga ”utrikesminister”, höll ett väl allmänt tal med avsaknad av konkreta pådrivande krav. Hon hänvisade till NPT:s tre bärande pelare – nedrustning, ickespridning och rätten till fredlig användning av kärnenergi. I ett något mera offensivt avsnitt av sitt tal förespråkade Ashton framsteg rörande nedrustning enligt NPT:s artikel VI, anslutning till fullständiga provstoppsavtalet, CTBT och att få till stånd ett förbud för klyvbart material som skulle kunna användas till att tillverka kärnvapen, FMCT.

I sitt korta och också mycket allmänt hållna tal för Sverige hänvisade utrikesminister Carl Bildt till Ashtons tal och Sveriges roll som ordförandeland i EU i fjol och som medlem i Ny agenda-koalitionen, NAC, som Lena Hjelm-Wallén som utrikesminister initierade 1998. Kritiker hävdar att Sverige inte alls tagit vara på möjligheten att vara pådrivande under den borgerliga alliansregeringen, vare sig som EU-ordförande eller NAC-medlem. Carl Bildt kan sägas ha angett tonen för ett ovanligt försiktigt svenskt agerande genom att redan vid riksdagens utrikesdebatt i februari 2008 slå fast att ”resultatet av NPT-konferensen kommer att bli en kompromiss”, det vill säga utan att ange riktlinjer för ett offensivt och pådrivande svenskt handlande.

Bildt nämnde att USA:s och Rysslands fortsatta förhandlingar om substrategiska eller taktiska kärnvapen ”eventuellt” – med en typisk Bildtsk reservation – kan leda till eliminering av dessa vapen. Det var ingenting han krävde. Som åhörare i generalförsamlingen satt jag och drömde mig tillbaka till Olof Palmes dagar då Sverige drev en aktiv, uppmärksammad och framskjuten nedrustningspolitik.

Carl Bildt avslutade sitt tal med att säga: - Visionen av en värld utan kärnvapen är starkare idag än någon gång sedan dessa infördes. Bra och riktigt sagt, men varför drog inte Bildt den enda korrekta slutsatsen av sitt eget värdeomdöme, nämligen att kräva ett förbud mot kärnvapen, en kärnvapenkonvention. Detta efterlyste närvarande svenska representanter för fredsrörelsen vid ett möte med ett par av de svenska förhandlarna under konferensen tre dagar efter Bildts tal. Omdömet ”fegt” kunde höras i korridorsnacket efteråt.

Sanningen att säga har ett antal länder passerat Sverige som aktivare nedrustningsförespråkare. Till dessa hör Österrike, som själv leder en ”Wiengrupp” av tio pådrivande länder, vars utrikesminister Michael Spindlegger hade ett offensivt och bra tal i generalförsamlingen.

Norge med dess vänsterregering har passerat Sverige som ledande nedrustningsnation i Norden, och redovisade till skillnad från Sverige konkreta förslag i generalförsamlingen. Statssekreterare Gry Larsen sa att Norge arbetat aktivt för att lyfta nedrustningsprofilen inom Nato, i samarbete med Storbritannien tagit fram ett konkret program för att stärka verifieringen av kärnvapennedrustning och aktivt stött planerna på en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.

Kärnvapenkonventionen och internationella fredsrörelsen
Tusentals NGO:s var även denna gång på plats och följer NPT-konferensen, utöver från USA, särskilt från Japan – det enda landet där kärnvapen hittills använts – och Europa. Dagen innan konferensstarten ordnades liksom tidigare en fredsdemonstration på Manhattan.

Denna gång samlade demonstrationen bara några tusentals deltagare, vilket arrangörerna förutsett och planerat för. Orsaken var att nu ville demonstranterna stödja Barack Obamas förslag – och i några fall driva dem längre – och inte lika mycket som tidigare framstå som en ”motrörelse” och protestera mot de amerikanske presidenterna som under tiderna med Ronald Reagans och George W Bush administrationer, då fredsdemonstrationerna i New York samlade betydligt fler deltagare.

 ”No nukes, no wars” skanderades det mellan skyskraporna på marschvägen till Dag Hammarsköld Plaza nära FN. Plakat med texter som ”Stop the wars in Iraq and Afghanistan”, ”No more Hiroshima, No more Nagasaki” bars fram i tåget som hade ett mycket stort inslag av japanska deltagare, varav många var buddister som hela tiden handfast och entonigt slog på sina fredstrummor.

Fredsaktivister från hela världen

Dag Hammarsköld Plaza hade denna gång gjorts till en samlingsplats där fredsaktivister från hela världen träffades, delade ut material och informerade om sina nätverk och organisationer samt upplyste om tider, platser och ämnen för NGO:s parallellseminarier till FN-konferensen kommande veckor.

Flera spännande och givande möten ordnas hela tiden av olika NGO:s utanför generalförsamlingen, till exempel av av Borgmästare för fred, internationella fackföreningsrörelsen, amerikanska fredsrörelsen om USA:s kärnvapenproduktion, internationella läkare mot kärnvapen, IPPNW, International Campaign Against  Nuclear Weapons, ICAN om en kärnvapenkonvention och i möten om kärnvapenfria zoner i Mellanöstern och på koreanska halvön.

Internationella NGO:s ställer problemen på sin spets – utan att försöka dölja dem – och försöker med hjälp av många röster ge svaren och formulera de nödvändiga kraven. Här är det viktigt att vara med om man vill påverka opinionsbildningen.

Organisationerna rapporterade hela tiden hem till sina organisationers hemsidor och nyhetsbrev, vilket innebär att en stor del av världens folk kan ta del av diskussionerna och åsiktsbildningen.

FN-konferensen, som avslutas den 28 maj, bör få återverkningar såväl bland världens nationer, inom internationella fredsrörelsen och i den kommande svenska valrörelsen. Och det är den politiska oppositionens skyldighet att se till att så blir fallet!

GUNNAR LASSINANTTI