Statsminister Fredrik Reinfeldt klappade sig själv för bröstet i sina första tal, också i Almedalen, och i inledande artiklar när Sverige i somras gick på ordförandeskapet i EU. Aldrig har Sverige – och regeringen – haft så stor makt som nu, trumpetade statsministern ut. Det är ord som Reinfeldt kan få ångra senare, om inte resultaten skulle visa sig motsvara de övermaga orden.
Det svenska ordförandeskapet har haft en del tur och inte som föregående ordförandeskap tvingats till brandkårsutryckningar i början av perioden för att försöka lösa problem med akut uppkomna krig. Detta var fallet för Finland med kriget i Libanon, Frankrike med Georgien-Rysslandskriget, Tjeckoslovakien med kriget på Gazaremsan – och det förra svenska ordförandeskapet 2001 som tvingade utrikesminister Anna Lindh till en svår krishantering för att förhindra utbrott av krig i Makedonien, vilket hon klarade med stor framgång.

Lissabonfördraget

Det näst sista hindret på vägen att fastställa Lissabonfördraget har undanröjts genom irländarnas ja med överväldigande 67,1 procent av rösterna vid den förnyade folkomröstningen i landet 2 oktober.
En huvudorsak till opinionssvängningen på Irland jämfört med den föregående omröstningen i samma fråga, som gav ett nej, var att irländarna lugnats ned med försäkringar om att de inte ska påtvingas regler av EU inom skattepolitiken, socialförsäkringar, vad gäller aborter och att inte behöva ändra på sin traditionella neutralitetspolitik. Konjunkturnedgången som lett till ökad arbetslöshet på ”den gröna ön” har gjort irländarna mera EU-vänliga. EU-anknytningen har nu setts som en väg att snabbare kunna återhämta sig från den aktuella ekonomiska och sociala krisen.
Enda kvarvarande hindret för ett slutligt antagande av fördraget är nu vara avsaknaden av den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus namnunderskrift, trots att tjeckiska parlamentets båda kamrar och landets författningsdomstol redan tidigare gett sin tillstyrkan. Ingen vill tro på att en bisarr presidents uteblivna namnteckning ska kunna stjälpa fördraget.

Klimat och ekonomiska krisen

Svenska regeringen har sagt sig vilja prioritera klimatfrågan inför FN-mötet i Köpenhamn i december och den ekonomiska krisbekämpningen. I de frågorna har det redan gått grus i maskineriet. FN:s toppmöte häromveckan om klimatet blev ett fiasko. USA under Obamaregimen, som tidigare visat glädjande tendenser till omprövning, verkar nu backa tillbaka. Och Kina, Indien, Brasilien och andra utvecklingsländer bromsar och kräver att de rikare industriländerna ska vara med och betala för klimatåtgärder i deras länder.
Kvar finns nu ett (tomt?) skal med icke-förpliktigande uttalanden om att jordens medeltemperatur inte kan få tillåtas öka med två Celsiusgrader. De tidigare optimistiska förväntningarna inför Köpenhamnsmötet har i det närmaste nollställts. Få tror nu att det kommer att bli möjligt att fatta ett bindande beslut vid detta.
När det gäller ekonomiska krishanteringen är svenska regeringens politik i stort sett så långt från ett föredöme man kan komma. Den så kallade arbetslinjen har i Sverige – liksom i många andra länder - lett till ökat utanförskap och utslagning, ökade sociala klyftor och en ungdomsarbetslöshet på europeisk toppnivå.

Utvidgningsprocessen

EU:s utvidgningsprocess verkar också ha gått i stå. Entusiasmen för att ta in flera nya länder har avtagit sedan Rumänien och Bulgarien – alltför snabbt enligt mångas bedömningar – blev medlemmar trots omfattande korruption och brottslighet samt bristfällig anpassning till EU:s regelverk och institutioner.
Ett turkiskt medlemskap i EU, som Sverige är varm anhängare till, motarbetas av Österrike, Frankrike och Tyskland. Och den tyska hållningen ”mot medlemskap, för prioriterat partnerskap för Turkiet” har antagligen befästs med den stora socialdemokratiska valförlusten efter lågt valdeltagande och den borgerliga valsegern nyligen som lett till en ny regeringskoalition mellan CDU, dess systerparti CSU i Bayern och valets största segrare liberalerna FDP.
Kroatien, av Balkans länder, och den nya kandidaten Island verkar ha ljusare medlemsutsikter.

Svenska prioriteringar

Svenska utrikesdepartementets representanter brukar vid föredragningar presentera en lista över drygt tio prioriterade ämnesområden för det svenska ordförandeskapet. En sådan är EU-kommissionens nya så kallade Östersjöstrategi som presenterades i juni. Det är ännu alldeles för tidigt att bedöma vad det blir av den. Samtidigt är det oroväckande tyst om Barentssamarbetet trots att Sverige är på gång att överta ordförandeskapet i Barentsrådet. Hur ska den svenska utrikespolitikens enmansshow, Carl Bildt - ständigt på resande fot - hinna med även den uppgiften? Och i Arktispolitiken har svenska regeringen den lägsta profilen av alla åtta medlemsländer i Arktiska rådet.
Den borgerliga alliansen gick till val på att den skulle aktivera och göra den svenska Rysslandspolitiken mera kompetent. Av detta har det blivit en papperstiger. Rysslandspolitiken har i praktiken försämrats. Kontraproduktivt har den nya regeringen brådstörtat avskaffat demokrati- och folkrörelsebiståndet till Ryssland, och därmed klippt av viktigt, mödosamt uppbyggt samarbete på regional nivå mellan de svenska och ryska civilsamhällena.
Carl Bildt har retat upp de ryska ledarna med sin klumpiga liknelse av Georgienkriget med Nazi-Tysklands annektering av områden i Tjeckoslovakien med sudettysk befolkning för 70 år sedan. Ett tag verkade det som om president Medvedev skulle bojkotta partnerskapsmötet EU-Ryssland i Stockholm av den anledningen. Han föreslog att mötet skulle omlokaliseras till Bryssel, men verkar nu ändå till slut ha gått med på att komma nästa månad till den svenska huvudstaden.
Nedrustningsområdet ignoreras helt av den moderatledda regeringen. Den driver inte frågorna under ordförandeskapet eller utgår från ”minsta gemensamma nämnaren” bland EU:s medlemsländer, vilket brukar betyda att den som vill minst styr mest. Ratificeringen av förbudet mot klustervapen tar ordförandeskapet inte alls upp, och den svenska ratificeringsprocessen går framåt i snigelfart. Carl Bildt eller statsministern har inte hållit något programtal eller på annat sätt meddelat vilka frågor militärt alliansfria Sverige prioriterar inför FN:s viktiga översynskonferens om ickespridningsfördraget NPT i maj nästa år. Likaså tycks regeringen strunta i att kraftfullt driva Blixkommissionens förslag om nedrustning av massförestörelsevapen.
Den av Hans Blix ledda kommissionen om massförstörelsevapen initierades av utrikesminister Anna Lindh. Den moderatledda regeringen har hittills avvisat medverkan på den största internationella konferensen om kärnvapennedrustning på fem år i Sverige nästa månad.
Det är vidare tyst om åtgärder för att stärka krisbekämpning, 1325-frågorna om ökat kvinnligt deltagande i krishantering och mer resoluta insatser för att sätta stopp för våldtäkt som vapen i krig.

Borde kunna bättre

Det är ännu för tidigt att bedöma det samlade utfallet av det svenska ordförandeskapet. Det för vidare processen med partnerskapsmöten, andra möten och löpande ärendelistor. Helt säkert gör de svenska diplomaterna och tjänstemännen ett gott och plikttroget arbete.
Några av ministermötena har varit föga lyckosamma. Det gäller Tobias Billströms och Beatrice Asks möte i somras om inrikes frågor (home affairs) och straffrätt. Billström misslyckades med att föra framåt frågan om en mer progressiv och gemensam asylpolitik för hela EU. Sten Tolgfors försvarsministermöte i Göteborg gav ett mycket magert resultat.
Mycket av problemen beror självfallet inte på svenska regeringen, utan på inre motsättningar mellan EU:s medlemsländer och på avsaknaden av ett antaget Lissabonfördrag som skulle öka EU:s beslutspotens bland annat vad gäller en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP. EU som global aktör imponerar inte, men i det avseendet har svenska ordförandeskapet varken gjort mer eller mindre.
Ni borde kunna bättre, Reinfeldt och kompani! Det är hög tid att växla upp tempot i den andra halvleken av det svenska ordförandeskapet. Och kryp inte från viktiga frågor som relationerna till Ryssland och nedrustning!
GUNNAR LASSINANTTI