I förra valet röstade rekordlåga knappt 38 procent. Vad gör ni och du som kandidat(er) för att öka engagemanget denna gång?

-  Partiet lokalt och regionalt planerar tidigare och mera ambitiöst än förra gången. Framför allt tycker jag att fackföreningsrörelsen gör betydligt mer. Jag har redan varit på dubbelt så många fackliga arrangemang som vid samma tid 2004 – och inte bara i industrifackförbunden. Jag har t ex medverkat på olika orter vid ett halvdussin Kommunal-konferenser och –möten där EU-valet varit en prioriterad fråga. Och själv gör jag betydligt mer, inte minst när det gäller personkrysskampanjandet.

Varför är det svårare att mobilisera intresset för valet till Europaparlamentet än för nationella val?

-  För att vi fortfarande är ovana vid EU-val, för att EU känns långt bort och mera svårgripbart. Många har fortfarande inte insett att EU är en ny beslutsnivå med rätt att lagstifta i Sverige. Men opinionen har vänt, EU-motståndet viker och de opinionsmätningar vi sett tyder på klart högre valdeltagande denna gång.

Mona Sahlin har sagt att valet måste bli ett tydligt höger-vänsterval. Vilka frågor prioriterar de svenska socialdemokraterna? Är det samma frågor som drivs av europeiska socialdemokraterna, PSE? Och vad betyder det svenska ordförandeskapet i EU andra halvan av 2009 för valet?

- Jag vill framför allt lyfta fram  fyra frågor:

-  Vi måste ta matchen om en aktiv krispolitik. Den svenska regeringen tillhör dem som gjort minst av alla mot krisen och som dessutom bromsar EUs krisinsatser.

-  Vi måste ta matchen om löntagarnas rättigheter. Den svenska regeringen bromsar en EU-lagstiftning som gjort det klart att man ska ha rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att uppnå lika lön för lika arbete för utstationerade utländska arbetare.

-  Vi måste kämpa för en offensiv klimat- och miljöpolitik, där framför allt moderaterna ställer sig på industrins sida för att luckra upp och försena. Värst är att regeringen sätter käppar i hjulet för EUs ambitioner att bli världsledande på ny energi- och miljöteknik och gröna jobb genom att vilja göra det mesta av klimatsatsningen på billig gammal teknik i u-länderna.

-  Vi måste ta matchen mot Sverige-Demokraterna och främlingsfientligheten. Flera av dessa frågor har också viktiga jämställdhetsaspekter, inte minst krisen, och så måste vi slåss för jämställd representation i EUs beslutsorgan.

-  Dessa frågor är vi sossar överens om i Europa, även om det kan finnas nyansskillnader om till exempel kollektivavtalen. Ordförandeskapet betyder en extra chans för den svenska regeringen att få genomslag för sina prioriteringar – och därmed blir det extra viktigt för oss att sätta tryck på den att hamna rätt i kontroversiella frågor, som krisen, Lavalfallet och klimatet.

Europa har politiskt gått åt höger under senare år med några undantag. Går det att få igång starkare vänstervindar på nytt? Vad krävs för det?

-  Ja, visst gör det! Krisen har med all tydlighet visat att marknadskrafterna inte räcker för att skapa en stabil och hållbar tillväxt. Det borde skapa grund för en socialdemokratisk renässans, där vi kan framhålla hållbarhets-, rättvise- och tillväxtperspektiv mot dem som vill utnyttja krisen för att urholka välfärden, miljökraven och löntagarnas rättigheter. Framför allt måste vi se till att inte de främlingsfientliga krafterna blir krisens vinnare. Jag tror att vi i Sverige måste lära av Europa, där vänstern fortfarande har ett starkt grepp om storstäderna och ungdomen.

Hur viktigt är det att även Irland ansluter sig till Lissabonfördraget?

-  Det är viktigt, viktigt framför allt därför att Lissabonfördraget öppnar för fortsatt utvidning, stärker de fackliga rättigheterna och EUs beslutskraft på områden som klimat/energi och internationell brottslighet, men också för att det stärker de nationella parlamentens inflytande. Det är viktigt även för att Lissabonfördraget för första gången på mycket länge skulle kunna skapa en grund för en konstitutionell stabilitet i EU, så att vi slipper dessa ständiga uppslitande konflikter om fördraget.

Den så kallade Lissabonprocessens mål angavs vara att EU-området skulle vara världens mest konkurrenskraftiga ekonomi år 2010. Så blir inte fallet, och globala finanskrisen har förvärrat situationen. Är det nationella eller europeiska och internationella lösningar som behövs för att möta rådande ekonomiska kris? Protektionismen tycks tillta i länder som Frankrike och Tyskland.

-  Det finns inget enkelt svar på frågan, men en sak verkar klar: krisen uppkom därför att man i USA släppte de finansiella marknaderna alldeles för fria, och att det inte fanns något robust välfärdssystem som kunde hjälpa folk att klara lånen när arbetslösheten ökade. Jag tror att det behövs fler gemensamma finansregelverk, några globala, ännu fler europeiska – till exempel en gemensam finansinspektion. Men offensiv finanspolitik – skattepolitik, investeringar i infrastruktur, utbildning osv, måste givetvis i huvudsak vara nationell. Men vi ska också satsa på en del EU-investeringar, t ex för att knyta samman länderna i den inre marknaden vad gäller transporter, energi etc.

Vid starten angavs målet med kol- och stålunionen – den första föregångaren till dagens EU – vara att genom integration skapa intern fred i Europa, och särskilt mellan Frankrike och Tyskland. Nu talas det mer och mer om att EU måste bli en viktigare extern global aktör. Många är besvikna på att EU har varit passiv i Mellanösternfrågan till exempel. Hur ser du på detta?

- Margot Wallström och jag har utvecklat detta i ett helt kapitel i vår nya bok ”Elitprojekt, nej! Folkets Europa” (Bilda förlag). Huvudpoängen är att EU måste bli mer samordnat för att kunna balansera stormakter som USA, Ryssland och Kina globalt. Men EUs politik får inte se ut hur som helst. Poängen är ju att vi ska stå för något annorlunda, ett alternativ som inte framför allt handlar egoistiskt i kamp om råvaruresurser eller militärt – utan står för solidaritet, nedrustning och global utveckling. I Mellanöstern är EU en ekonomisk jätte, men en politisk dvärg – där måste vi stenhårt öka trycket både på Israel och t ex Hamas att ge sig in i en seriös fredsprocess.

I utrikesdeklarationen som nyligen presenterades sägs att regeringen ska arbeta för en ny Östersjöstrategi under det svenska ordförandeskapet. Vad kan det tänkas innebära och vad har socialdemokraterna för särskilda synpunkter i sammanhanget? Det har varit tyst om Östersjösamarbetet, Barentssamarbetet, EUs nordliga dimension och arktiska samarbetet under en tid. Är allt detta samarbete på väg att stagnera eller rent av somna in? Behövs det inte längre för att ”avmilitarisera” relationerna till Ryssland?

-  Det är Europaparlamentet som har gått i spetsen för att lansera tanken på en ny Östersjöstrategi, just därför att vi upplever att den gamla har tappat farten och byråkratiserats. Att hitta en vettig relation till Ryssland är viktigare än någonsin, så att Putin/Medvedev-regimen inte spårar ur alldeles, men också för att ta itu med Östersjöns hotade miljö, utveckla tillväxtmöjligheterna osv. Inte minst behöver nog en del av de gamla strukturerna – Östersjöstaternas Råd etc – få ny kraft.

Vad säger spåmannen Göran Färm? Heter Sveriges nästa EU-kommissionär Carl Bildt? Om ja, vilken post i EU-kommissionen kan han tänkas få?

- Ja, det är nog ett bra grundtips. Frågan är vad han gör om han inte får bli utrikeskommissionär, och det är nog inte helt självklart med tanke på att den posten nu i fem år har besatts av en kommissionär från ett litet alliansfritt land (Ferrero-Waldner från Österrike). Jag kan tänka mig att några av EUs stora länder vill vara med och konkurrera om den uppgiften.

GUNNAR LASSINANTTI