Valdeltagandet till Europaparlamentet har minskat. För fem år sedan röstade knappt 38 procent.
Går det att öka intresset och valdeltagandet i årets val den 7 juni? Den låga kampanjtemperaturen än så länge gör att många tvivlar.

Samtidigt visade en opinionsundersökning ledd av Sören Holmberg på försommaren ifjol, att ja-opinionen hade ett klart övertag framför nej-opinionen för första gången sedan Sveriges EU-inträde 1995. Det förklarade Holmberg med att svenskarna nu upplevt fördelarna med EU. EU-medlemskapet uppfattas ha lett till förbättrad ekonomi och vara nödvändigt för att ta itu med miljöproblem och klimathotet som kräver internationellt samarbete, hävdade Holmberg.

I "Dagens Europa", arbetarrörelsens nyutkomna kunskapstidning om EU, manar Mona Sahlin till att Europavalet måste bli ett tydligt höger-vänster-val. Det handlar om att öka intresset för och deltagandet i valet, men också om att öka socialdemokraternas röstandel som senast endast var knappt 25 procent, dvs avsevärt lägre än i de nationella valen.

Socialdemokraterna kommer att prioritera jobben, de anställdas rättigheter, arbetsmiljön, rättvise- och jämställdhetsfrågor, enligt tal av Mona Sahlin och Margot Wallström vid valupptakten i samband med partiets kommundagar nyligen i Västerås.

Lavaldomen i höstas i EG-domstolen var ett bakslag för facket och Byggnads. Även den s k Lex Britannia verkar vara på väg att uppluckras, och därmed arbetsrätten på väg att urholkas. Det banar väg för social dumping och låglönekonkurrens. Juristen Claes Stråth har haft regeringens uppdrag att bedöma konsekvenserna av Lavalmålet för svensk del. Facket var inte nöjd med Stråthutredningens förslag som skickats ut på remiss. LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin sa vid presentationen av utredningen:

- Vi kräver av den svenska regeringen att arbetsmarknadsminister Sven Olof Littorin inte bara säger att nu har vi fixat det här, utan att han också säger att utredningen skapar möjligheter att hantera frågan på ett svenskt plan, men också kräver ändringar i den gemensamma europeiska lagstiftningen. Villkoren ska vara lika för alla och utstationeringsdirektiven ska vara minimidirektiv. Det kommer inte att äventyra den svenska modellen. Vi kräver också ett socialt protokoll som kopplas till det nya EU-fördraget.

Frågan är var regeringen hamnar i sin proposition när remissrundan avslutats. Kommer den att "dribbla" med facket, eller tillgodose fackets krav?

- Vi kommer att stå upp för den svenska modellen och för kollektivavtalen, sa Mona Sahlin i Västerås.

Forskarbok om EU
Nyligen presenterade den tolfte utgåvan av svenska forskare inom ekonomi, juridik och statsvetenskaps årsbok för Europaforskning- "Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? Europaperspektiv 2009". Red. Sverker Gustavsson, Lars Oxelheim & Lars Pehrson. Santerus förlag, 263 sid., 2009.

Statsvetaren Thomas Pehrson, Uppsala universitet pekar på att "unionen är mindre gemensam än vad som är fallet med marknaderna och rättssystemet. Den inre marknaden och den gemensamma rättsordningen har kommit en lång väg mot fullgången integration, medan den politiska gemenskapen fortfarande är i hög grad ofullbordad. Resultatet blir en obalans mellan politik, marknad och juridik som ger upphov till att EU lider av både ett demokratiskt och socialt underskott… makten utövas på överstatlig nivå samtidigt som ansvarsutkrävandet sker på nationell nivå… beslut som rör gemensamma marknaden fattas på överstatlig nivå, varje medlemsland bär ansvaret för att hantera de fördelningspolitiska konsekvenserna av marknadspolitiken".

Persson menar att utvecklingen har förstärkts av EG-domstolens tillämpning av EG-rätten. Domstolen har i ett flertal rättsfall - bland annat Lavalmålet - haft att avgöra hur marknadsprinciperna förhåller sig till grundläggande sociala rättigheter som de kommer till uttryck i medlemsländerna.

Persson menar, oavsett sakfrågan, att det är ett bakslag för EUs lagstiftare att den politiskt viktiga avvägningen mellan marknadsprinciperna och skyddet av nationellt utformade sociala och arbetsrättsliga system överlämnats åt EG-domstolen. - Utmaningen ligger i att skapa en långsiktigt hållbar avvägning mellan överstatens värnande om de grundläggande marknadsprinciperna och medlemsstaternas, ytterst EU-medborgarnas, krav på rätten att själva välja sociala och arbetsrättsliga modeller och utöva sina grundläggande rättigheter, framhåller Thomas Pehrson.

I en annan uppsats behandlar Maria Strömvik, Lunds universitet, EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. För trettio år sedan när sovjetiska trupper angrep Afghanistan kunde unionen inte enas om några snabba ställningstaganden. I augusti 2008, när ryska trupper gick in i Georgien, tog det mindre än ett dygn för EU att komma till en gemensam linje.

Trots detta framställs EU ofta som en svag och splittrad utrikespolitisk aktör. Hur kan dessa två motstående bilder existera samtidigt?

Strömvik menar att båda bilderna har något som talar för sig. Å ena sidan har EU-länderna utvecklat gemensamma politiska, ekonomiska och finansiella instrument för att påverka utvecklingen i oroliga områden i världen, liksom institutioner för gemensamt beslutsfattande inom utrikes- och
säkerhetspolitiken i fråga om närområdet. Å andra sidan finns inga formella krav på att unionens medlemsstater måste vara överens på utrikes- och säkerhetspolitikens områden. Om inte alla är överens blir det inga beslut, och några formella möjligheter att bestraffa medlemsstater som inte lever upp till de gemensamma ambitionerna finns inte.

EU startade som ett internt fredsprojekt, men har mer och mer utvecklats till att bli eller förväntas vara en viktig extern global aktör som slår vakt om anständiga värden och mål. Många har uttryckt besvikelse över att EU inte varit en starkare och mera resolut aktör för att bidra till en lösning av

Israel-Palestina-konflikten
Förre statsministern Göran Persson var inbjuden för att summera diskussionen vid det seminarium där årsboken om Europaforskning presenterades. Persson hann under halva tiden för sitt anförande ta upp tre centrala frågor enligt hans egen mening. För de första de avreglerade finansmarknaderna som gör det svårare att lösa den internationella finanskrisen, för det andra klimathotet som kräver omedelbara åtgärder för att kunna vända utvecklingen och för det tredje förändringar som följer av Lissabonfördraget. Därefter gick brandlarmet - i övningssyfte - på Norra Latin och de många deltagarna "bestals" på möjligheten att höra avslutningen av Göran Perssons anförande.

Många förväntar sig att socialdemokratin formulerar ett eget alternativ för hur finanskrisen ska hanteras. Det är läge nu då nyliberalismen misslyckats och lösningar som värnar om rättvisa och tar avstånd från kapitalismens kortsiktighet och girighet efterfrågas. Alternativet bör också innehålla en systemkritik för att tydliggöra skillnaderna mellan höger och vänster. Den borgerliga Stockholmspressen har sagt nej till förstatligande. Socialdemokraterna har en mera pragmatisk syn på ägandet. Statligt ägande bejakas när det är lämpligt - måhända gick avregleringen av el, post, tele med mera för snabbt - och bevare oss från ett privatiserat LKAB som behöver ett långsiktigt och hållbart ägande.

Svenska ordförandeskapet i EU
Under det förra svenska ordförandeskapet första halvåret 2001 prioriterade den socialdemokratiska regeringen de tre E:na - employment, environment och enlargement. Anna Lindh som utrikesminister stod för en framgångsrik krislösningsinsats i Makedonien som akut hotades av inbördeskrig. Och dessutom lade hon tillsammans med sin finska kollega fram ett program för konfliktprevention och civil krishantering som antogs som EUs egen politik.

Europavalet handlar också om att ge en klar signal till regeringen vilka frågor svenska folket vill se i förgrunden inför Sveriges ordförandeskap i EU andra halvåret 2009. Det kan vara väl så viktigt med sikte på framtiden i ett Europa som blivit allt mera borgerligt. Och kanske ett argument för att öka valdeltagandet.

Fredrik Reinfeldt har sagt att klimatfrågan kommer att prioriteras. Det är naturligt med hänsyn till det viktiga internationella mötet i Köpenhamn i december som ska ta ställning till Kyotoprotokollets fortsättning.

Men även andra frågor bör drivas som den fortsatta utvidgningen och Turkiets framtida medlemskap, ekonomi och sysselsättning, jämställdhet, en uppdatering av EUs krishanteringsprogram och ett Nordeuropaprogram.

Det franska ordförandeskapet i höstas försökte med begränsad framgång sätta fart i frågan om en Medelhavsunion och den så kallade Barcelonaprocessen.
Sverige är ett av få länder som måste ha ett egetintresse att försvara de nordeuropeiska perspektiven i EU-samarbetet. Och detta kan vi inte begära av de flesta andra ordförandeskap som är lokaliserade i andra delar av Europa ska göra.

Det finns därför många frågor att ta upp i sammanhanget. Östersjösamarbetet som blivit mindre synligt och förhoppningsvis en återaktivering av det civila samhällets roll i detta. Barentssamarbetet som har stagnerat, inte längre debatteras offentligt och inte heller verkar intressera våra politiker.
Den likaså osynliga Nordliga dimensionen med miljö- och hälsopartnerskapen med nordvästra Ryssland som borde kompletteras med ett återupptaget folkrörelsesamarbete, också för att bättre balansera den allt mera militariserade debatten om vårt västliga närområdes förhållningssätt till dagens Ryssland. Även Östra partnerskapet vis à vis Rysslands grannländer som Sverige och Polen föreslagit förtjänar också att lyftas som en del av EUs grannskapspolitik.

Och dessutom de arktiska frågorna och säkerheten som kan bli mycket alarmerande om inte den internationella rättsregimen förstärks vad gäller ramverk för utnyttjande av olja, gas och andra naturresurser, territoriella frågor, sjöfart, hantering av klimathotet och andra miljöproblem samt att inrätta en kärnvapenfri zon i området. Thorvald Stoltenberg har nyligen på uppdrag av de nordiska utrikesministrarna lagt fram ett 13-punktsförslag för ökat nordiskt samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken. En av punkterna gäller ökat säkerhetspolitiskt samarbete för att möta potentiella utmaningar i Arktis, där inte minst det upprustade Ryssland blivit en allt mera aktiv spelare i syfte att tillvara sina nationella intressen.

GUNNAR LASSINANTTI