För två år sedan genomfördes stora protester i Burma mot landets militärdiktatur. På gatorna i Rangoon trotsade inte minst unga kvinnor och män diktaturens förbud att samlas och uttrycka sin åsikt.  Till omvärlden spreds sedan bilder där de tillsammans med tusentals unga buddistmunkar bildade långa orangefärgade tåg.
Nelson Mandela engagerade sig redan som ung. I ANC:s ungdomsförbund drev han på kampen med sin ungdomsgeneration mot den sydafrikanska apartheidpolitiken. Listan över samhällsförändringar som drivits fram av ungdomar kan göras lång. Också Sverige kan användas som exempel. När vårt land demokratiserades var många av förgrundsfigurerna unga.
Ungdomar har ofta ännu inte fastnat på en bestämd plats i samhällets hierarki. Därför har de en särskild roll att spela när det gäller att propagera för rättvisa system. För, som Karl Marx sa, ”Intresset ljuger inte”. Som fria radikaler är ungdomar lättrörliga och reaktiva i förhållande till den omgivningen i vars strukturer de själva ännu inte blivit fastnaglade i. Det får mig att tänka på filosofen John Rawls. I En teori om rättvisa skildrar han hur valet av de principer som ska styra ett samhälle måste ske bakom ”okunnighetens slöja”. Alltså att vi, när vi väljer dessa principer, inte ska veta vilken position i samhället vi själva kommer att ha. Om vi kommer att vara rika eller fattiga, friska eller sjuka. I denna tänkta okunnighet om vår framtid bör rättvisa och jämlika principer för samhällsstyret ta form.
Unga människor är knappast okunniga, men de har inte lika ofta några positioner att försvara. Därför kan de i större opartiskhet söka idéerna och vägarna till rättvisa system. Det måste vi ta till vara. Och möjligheterna därtill är stora.
Cirka 40 procent av världens befolkning är under 24 år. Kombinerat med den snabba informationsteknologiska utvecklingen, som leds och drivs av unga, utgör alla dessa unga människor oanade möjligheter i kampen för demokrati och rättvisa. Iran är ett av världens bloggtätaste länder, väl återgivet i Nasrin Alavis We are Iran. I Saudiarabien ger internet instängda unga kvinnor möjlighet att vidga sina vyer, vilket Rajaa Alsanea livaktigt beskriver i Flickorna från Riyadh som skakat om Mellanöstern.  Och många är de ungdomar jag träffat i både Palestina och Israel som är hjärtinnerligt trötta på sina ledares inskränkta, fastlåsta positioner. I Kina känner sig kommunistpartiet tvingat att återkommande blockera sökmotorn Google. Ändå har det aldrig förr varit så enkelt för unga att utbyta tankar. Och aldrig förr har det varit så svårt för auktoritära krafter att begränsa deras längtan efter frihet. Det talar för att dagens unga verkligen har möjlighet att åstadkomma stora förändringar.
Nu gäller det att vi andra svarar upp. Genom Olof Palmes Internationella Center stöder vi ungdomars möjlighet att organisera sig runt om i världen. Denna höst har Sverige – som EU:s ordförandeland – en unik möjlighet att förmå EU att stötta världens unga. Låt mig föreslå tre genomförbara initiativ:
1. Det gemensamma för många av dagens diktaturer är bristen på starka folkrörelser. Rörelser där medlemmarna är starkare än sina ledare.  EU måste stötta ett ökat samarbete mellan unga människors organisationer och folkrörelser världen över. Det är ett effektivt tillvägagångssätt för att motarbeta fattigdom och främja demokrati. Många av dessa organisationer bedriver viktig demokratikamp på flera håll och EU bör öka det finansiella stödet för denna verksamhet.
2. EU måste ta till sig ungdomars vilja. Vi måste lyssna och lära. Världen över. Inte bara för att de är framtiden, utan för att de är nuet. För att de sitter på viktig kunskap och vågar vägledas av en önskan om en bättre värld. I varje land utrikesminister Carl Bildt (själv engagerad i tidig ungdom) besöker utanför EU bör han träffa ungdomar från det civila föreningslivet. Det skulle öka hans kunskaper. Men framför allt skulle det ge dessa ungdomar tillträde till sina länders makthavare. Något som skulle hjälpa dem att även framöver höja sina röster, oberoende av var de lever.
3. EU måste ta ungas verklighet på allvar. Det handlar idag om en verklighet med skyhög arbetslöshet inte sällan förknippad med en rädsla inför framtiden. Det gäller för både unga i Sverige och i andra delar av Europa. Denna utveckling måste vändas, vi har inte råd att låta våra unga stå utanför. Statsminister Fredrik Reinfeldt bör – som svensk statsminister och EU-ordförande – genast ta initiativ till en åtgärdsplan för att lösa denna kris. Det måste självklart göras i samarbete med Europas unga.
Unga har ofta ett engagemang och en vilja fri från självintresse. Deras längtan efter rättvisa är en av mänsklighetens viktigaste resurser. EU måste, med Sverige i spetsen, våga vilja uträtta storverk tillsammans med dem.
JENS ORBACK

Debattartikeln har varit publicerad i UNT.