Den nya militärregimen baserade sitt styre på undantagslagar. Politiska partier och fackföreningar förbjöds. Tusentals oppositionella fängslades och torterades. Ännu fler gick i landsflykt.

Socialdemokratin med Olof Palme och dåvarande partisekreteraren Sten Andersson samt liberaler i vårt land engagerade sig starkt i stödet för Greklands demokratiska krafter. En särskild Greklandsrörelse bildades med Bosse Ringholm och Palmecentrets tidigare generalsekreterare Thomas Hammarberg som ett par av de tongivande krafterna i. Många yngre greker flydde till Sverige. En del började studera här och engagerade sig politiskt i socialistpartiet, PASOK, som grundades i landsflykt under juntaåren av Giorgios son Andreas Papandreou. Den senare fick fristater i Sverige och Kanada sedan han efter starka internationella protester släppts ut från grekiskt fängelse.

Aktiv Greklandsrörelse

Greklandsrörelsens arbete kan sammanfattas i orden information, insamling och organisering i exil. Andreas Papandreou höll till exempel en rad tal på Uppsala universitet i slutet av 60-talet. Kontakterna mellan grekiska flyktingar och svenska socialdemokrater, liberaler och intellektuella var omfattande. Många av flyktingarna flyttade senare tillbaka till Grekland efter återdemokratiseringen, och flera av dem som blivit svensktalande kom att verka som politiker för PASOK i det nationella parlamentet och på lokal eller regional nivå.

De som besökt Grekland har kunnat notera vilken stor förebild Olof Palme fortfarande är i landet. Tillsammans med sin maka tillbringade Palme många semesterveckor i Grekland och på Kreta. Olof Palmes samarbete med Andreas Papandreou fortsatte sedan PASOK vunnit valet 1981 och Papandreou blivit premiärminister. Särskilt intensivt var samarbetet inom ramen för det s k sexnationsinitiativet för kärnvapennedrustning, i vilket både Grekland och Sverige deltog.

Militärjuntan misslyckades med att genomföra en statskupp på Cypern 1974 i syfte att förena ön med Grekland. Inför hotet av ett krig med Turkiet tvingades juntan avgå. Konstantin Karamanlis återkallades för att bilda en civil regering. Militärlagarna upphävdes och politisk frihet återinfördes. Monarkin avskaffades efter en folkomröstning. Grekland lämnade också i sex års tid Nato-samarbetet, som en protest mot USAs påstådda inblandning i juntans maktövertagande.

Höger- och vänsterregeringar har avlöst varandra sedan 1974. Nu sitter en högerregering, efter att den nuvarande PASOK-ledaren tillika ordföranden i Socialistinternationalen George Papandreou avgått, efter förlusten i det senaste parlamentsvalet. PASOK förhöll sig till att börja med kritiskt till Nato och EU, ett motstånd som efterhand fick vika. Synen på Nato-medlemskapet reviderades bland annat för att Grekland skulle kunna balansera Turkiet inom militäralliansen. Från 1981 är Grekland medlem i EU.

Nejlikornas revolution

Socialdemokratins solidaritetsarbete fortsatte sedan i Portugal och Spanien.

25 april 1974 genomfördes "nejlikornas revolution" i Portugal som gjorde slut på ett nästan 50 årigt fasciststyre i landet. Olof Palme och Sten Andersson tog på nytt initiativet till att internationellt stödja den unga sköra portugisiska demokratin, särskilt genom Socialistpartiet, PS, som bildats i exil i Tyskland, och dess ledare Mario Soares.

Direkt efter den stora Helsingforskonferensen i juli 1975 som slutligen säkrade freden i Europa efter andra världskriget samlade Palme alla Europas socialistledare till ett möte på Bommersvik "till försvar för demokratin i Portugal".

ABF bedrev landsomfattande studier om Portugal. Alla socialdemokratiska partidistrikt fick i ett decentraliserat samarbete sina vändistrikt i Portugal. Artikelförfattaren - som på den tiden var internationell ledare i Sveriges rödaste partidistrikt Norrbotten - blev inblandad i samarbetet med Portugals rödaste distrikt Beja, i jordbruksregionen Alentejo, där det Moskvainriktade kommunistpartiet var störst. Insamlingar, erfarenhetsutbyte, studiebesök och så kallade lär-spar-res-resor, arrangerade av ABF, Sparbanken och dåvarande Reso drog in hundratals personer i verksamheten bara inom Norrbottens partidistrikt. Motsvarande var fallet för många andra partidistrikt i landet.

Avvecklingen av Francodiktaturen

1975 dog Spaniens statschef general Fransisco Franco som regerat landet ända sedan spanska inbördeskrigets slut. Avvecklingen av Franco-diktaturen skedde gradvis. En ny demokratisk författning antogs 1978.

1981 beslutade parlamentet att Spanien skulle bli medlem i Nato, vilket socialistpartiet, PSOE, som omstartats under ledning av Filipe Gonzáles, motsatte sig till en början. Samma år segrade PSOE med 48 % av rösterna i parlamentsvalet. Socialistregeringen inledde sociala reformer, påbörjade en modernisering av samhället och gav regionerna relativt långtgående självstyre till skillnad från centralismen under Franco. 1986 förde socialistregeringen Spanien in i EU.

Svenskfrivilliga på den republikanska sidan i inbördeskriget 1936-1939 - främst kommunister och vänstersocialdemokrater - höll under decennierna efteråt igång ett engagemang för Spanien, även om utsikterna inte framstod speciellt lysande att kunna störta Franco. Inom socialdemokratin fanns också ett något avtynande Spanienengagemang. Uppsala läns socialdemokratiska distrikts Spanienkommitté ordnade till exempel insamlingar och informationsmöten. Mot slutet av Francotiden hölls kontakterna främst med socialister som levde i exil i Toulouse i Frankrike.

Kontakterna återvitaliserades efter Francos död, då också Palme gjorde sitt livs första besök till Spanien. Av princip hade han vägrat att besöka landet så länge Franco levde. Berömt är Olof Palmes spontana uttalande om Francodiktaturen "Satans mördare".

Socialdemokratins internationella solidaritetsarbete

Olof Palme och Felipe Gonzales ledde själva kontakterna mellan den svenska socialdemokratin och det spanska socialistpartiet som kom att omfatta många politiska områden och organisatoriska frågor. Även partiets spansktalande internationelle sekreterare Pierre Schori hade en ledande roll såväl i kontakterna till Spanien som till Grekland och Portugal.

Svensk socialdemokratis praktiska solidaritet med demokratiska krafter i Sydeuropa tog effektivt näbben av högerns kritik om att socialdemokratins internationella engagemang handlade om "att krama om diktaturer". Det stora engagemanget i Sydeuropa på 70-talet skapade behov av en ny organisationsstruktur för arbetarrörelsens internationella arbete. Det banade vägen för att inrätta Arbetarrörelsens Internationella Centrum, AIC och i-fonden 1978 samt Arbetarrörelsens Fredsforum från 1981, som från och med hösten 1992 bytt namn och gemensamt numera uppgår i Olof Palmes Internationella Center.

GUNNAR LASSINANTTI