–  Det handlar om mindre makt till facket, större utrymme för företagen och en social modell som politiska högern står för. Frankrike har en ekonomisk tillväxt under genomsnittet i Europa, 8-9 % arbetslöshet och stora underskott i handelsbalans och budgetbalans.

Varför förlorade socialisternas kandidat Ségolène Royal presidentvalet mot Sarkozy ifjol?

– Socialistpartiet led av inre organisatorisk splittring. Royal hade motståndare i partiet trots att hon överlägset vann primärvalen, tvingades driva sin egen valkampanj och upprätta ett eget valhögkvarter med egna medarbetare. Det är troligt att hon som kvinnlig kandidat fick sämre stöd än vad en manlig kandidat skulle ha kunnat påräkna.

– Dessutom vann hon inte en majoritet av arbetarväljarna. Det tidigare valbeteendet bland arbetare att rösta på vänstern bröts, och det skedde på grund av värderingsfrågor, ekonomisk-sociala frågor och avståndstagande från kulturradikalismen. Sarkozy sa sig vilja göra upp med det 1968 generationen stod för, bygga på kyrkan och stå för lag och ordning. Och det gick hem bland arbetarklassens väljare, bedömer Svenning.

Ségolène Royal har också kritiserats för att vara otydlig i sitt ekonomiska program, t ex rörande 35 timmars arbetsvecka (som Sarkozy kommer att avskaffa), minimilöner och synen på facket. I utrikespolitiken uppträdde hon osäkert i Mellersta Östernfrågan och kunde inte ge svar på hur många atomubåtar Frankrike har.

– Royal vann kvinnornas röster, särskilt de unga kvinnorna, och en del områden i västra Frankrike. Sarkozy vann i de andra delarna av Frankrike. Royal talade för ökad jämställdhet och ökat daghemsbyggande efter nordisk förebild. Kvinnorörelsen och jämställdhetspolitiken har varit svaga i landet. Ändå är kvinnors deltagande i arbetslivet ganska högt, samtidigt som barnomsorgen är dåligt löst. Det pekar utan vidare på ett område med stora reformbehov, fortsätter Olle Svenning.

Smart Sarkozy drar åt höger
Nicholas Sarkozy har som ny president agerat smart och splittrat motståndarna på vänsterkanten. Han har tagit in vänsterfolk i sin regering, som t ex utrikesministern, och sagt sig eftersträva att vara hela franska folkets president.

– Sarkozy står för ekonomisk patriotism och nationell kapitalism, vilket tillhör en gammal fransk tradition. Det betyder stöd till storbolagen som också staten har stort inflytande över, och viss protektionism.

Stora statliga företag finns inom bland annat kärnkraftsindustrin, vapenindustrin och högteknologiska industrier. Skatterna har sänkts med 150 miljarder euro.

– Han står socialt nära stora finansmän och mediamoguler, och bekämpar fackets inflytande. Han minskar på den offentliga sektorn, drar in lärartjänster, anslag till sjukvård och läkemedelsersättningar. Däremot ökas anslagen till den polisiära verksamheten. Inte heller har han något större intresse för kulturfrågor, beskriver Svenning.

När de våldsamma ungdomsupproren härjade i Paris förorter och i andra franska storstäder som protester mot sociala missförhållanden för några år sedan talade Nicholas Sarkozy, som då var inrikesminister, okänsligt om ungdomarna som ”slödder”.

– Sarkozy är inte intresserad av minskade klyftor. Han är intresserad av sysselsättning och av att det ska bli billigare att anställa arbetskraft.

Frankrike har internationellt sett ett överdimensionerat jordbruk.

– Det finns ingen antydan på förändringar. Dessutom röstar 80 % av jordbrukarna på högern.
Sarkozy internationell maktspelare

I retoriken talar Nicholas Sarkozy om ett socialt Europa och ett socialt Frankrike.

– EU är viktigt för hans egen politiska plattform, men Europa är inte det enda stora. USA och Kina är mycket viktigt för honom. Han har ingen vision som Charles de Gaulle om ”ett förenat Europa från Atlanten till Ural”. När det gäller arbetet med fattigdomsbekämpning vill han hålla sig väl med övriga Europa. I klimatfrågan har han tillsatt en nationell kommission som också ska titta på möjligheterna att utveckla ny teknologi. På den senare punkten har han visat politisk fingertoppskänsla, hävdar Svenning.

I samband med att EU-fördraget i princip antogs på toppmötet i juni ifjol spelade Sarkozy en framträdande roll och överraskade med att säga ”att målet kan inte vara konkurrens utan människors trygghet”. Sarkozy vill inte ha någon folkomröstning om EU-fördraget, men han har inga federala ambitioner.

– Han vill bygga ut samarbetet med Storbritannien och Tyskland, men är skeptisk till utvidgningen av EU. Jag tror att han kommer att stå på sig i sitt motstånd till Turkiets medlemskap i EU. I den muslimska frågan är han reaktionär, och representerar närmast en islamofobisk inställning. Som inrikesminister arbetade han för att sända ut de papperslösa flyktingarna från Frankrike, även invandrare som bott länge i landet. Det kunde röra sig om 25 000 personer per år. Han vill ersätta anhöriginvandringen med invandring av attraktiv, högutbildad arbetskraft, framhåller Olle Svenning.

Sarkozys Frankrike uppträder som en internationell maktspelare, och är ännu i någon mening präglat av sitt gamla koloniala arv. Ett tecken på detta är att man skickat trupper till Dubai. Det handlar om tillgången till olja och gas som Frankrike är starkt importberoende av. Däremot har man egen kärnkraft, och en mycket begränsad nationell opinion mot kärnkraft och de egna kärnvapnen att ta hänsyn till. Frankrike står för stora utlandsinvesteringar, där staten stöttar kärnkraftsindustrin, vapenindustrin, telecomindustrin etcetera.

– Frankrike kommer med Sarkozy att bli mera aktivt i Nato, har närmat sig USA och vill stärka den transatlantiska länken. Han har varit öppen för tanken att bomba Iran och vill öka utbytet med USA. Han har byggt ut kontakterna med president George W Bush, och den här tendensen kan komma att förstärkas ännu mera med en ny president i Washington, utvecklar Svenning.

Vart går socialistpartiet?
Vad händer närmast inom franska socialistpartiet?

– Det är starkt splittrat efter valen ifjol och har tappat till högerregeringen. I frågan om folkomröstning till EU-fördraget är partiet inbördes splittrat. Meningen är att Ségolène Royal ska ta över som partiledare i oktober. Hennes viktigaste uppgift blir att försöka skapa större enighet inom socialistpartiet. En strategisk fråga för partiet som nu inte har mera än cirka 30 %:igt stöd från väljarna är om det ska samarbeta med vänstern eller med mitten.

– Socialistpartiet har inget tydligt och vägvinnande program. Det har haft en socialistisk profilering som att socialisera fler bolag, statlig kontroll etcetera. Nu vill partiet ”socialdemokratisera” sig, startar studiegrupper och visar intresse för Norden. Partiet har tagit visst intryck av det spanska broderpartiet, PSOEs, framgångar som fått det att intressera sig för frågor som deltagardemokrati och det civila samhället. Partiets paroller har varit radikala, men själva politiken mera liberal, säger Olle Svenning avslutningsvis.
GUNNAR LASSINANTTI