Det var en grupp med mycket erfarna nordiska socialdemokratiska politiker, bland andra tidigare statsministrarna Ingvar Carlsson och Torbjörn Jagland, eniga om under ett seminarium om Norden och Europa i Stockholm i januari.

De nordiska länderna har mycket gemensamt – och EU har givit dem ännu tätare band. Det konstaterade Torbjörn Jagland, som varit socialdemokratisk partiledare och statsminister i Norge och nu är talman i stortinget, i sitt inlägg under seminariet. Mot bakgrund av förra årets ”markering” av unionsupplösningen konstaterade Torbjörn Jagland att Norge och Sverige aldrig varit i så tät union som i dag.

Genom den gemensamma ekonomiska politiken, den gemensamma asyl- och inrikespolitiken och den gemensamma EU-insatsstyrkan har EU-samarbetet – dit Norge är knutet genom det så kallade EES-avtalet – svetsat samman de nordiska länderna mycket tätt.

– Inte ens den union vi hade före 1905 var aldrig så tät som det vi har nu, sade Torbjörn Jagland.

Torbjörn Jagland konstaterar att mycket skulle förändras om man gjorde tankeexperimentet att EU inte funnes. Då skulle inte passunionen enligt Schengenavtalet existera, ingen gemensam ekonomisk lagstiftning, ingen gemensam utrikes- och försvarspolitik.

– Man säger att det finns mycket makt i Washington i dag, men om EU inte funnes, så skulle all makt ligga i Washington, sade han.

Ingvar Carlsson anser att vi på tre sätt underskattar betydelsen av det internationella samarbetet i Norden och Europa. Som första exempel gav han framgångarna i det nordiska samarbetet, med passunion, en gemensam arbetsmarknad och globalt framgångsrika företag. Hans andra exempel var den nordiska modellen i sig, definierad som en välfärdsstat där välfärdssystemen ger hela befolkningen en trygghet i förhållande till sin inkomst, inte bara en grundtrygghet.

– Nu visar det sig också att vi kan ha god ekonomisk tillväxt kombinerad med trygghet. Kritiken om att trygghetssystemen är ett hot mot tillväxten håller inte. Den senaste tiden har både (amerikanska tidskriften) Newsweek och (brittiska dagstidningen) Guardian skrivit om den nordiska modellen som den mest framgångsrika samhällsmodellen någonsin, sade Ingvar Carlsson.

Den tredje underskattade framgången gällde det europiska samarbetet i EU.

– Det är något oerhört stort vi gjort! För första gången har Europa en chans att leva i fred och lösa våra motsättningar vid förhandlingsbordet, sade han.

Nu såg han den stora utmaningen i att slåss för tankarna bakom den nordiska modellen även ute i Europa.

– Vi nordiska socialdemokrater har en viktig uppgift i att driva idéer vi står för, sade han.

Den danske socialdemokraten Ole Stavad, som är president i Nordiska rådet, framhöll att man inte får se det nordiska samarbetet som ett alternativ till Europa.

– Nej, det är istället själva fundamentet för annat internationellt samarbete, sade han.

Samarbete ger inflytande
Han slog fast att om de nordiska länderna går samman, så får de inflytande i Europa och världen. Och gav ett exempel genom att berätta om hur Amsterdamavtalet, ett av EU:s grundfördrag, kom till. Redan på de nordiska socialdemokraternas årliga samrådsmöte 1996 så enades man om en gemensam socialdemokratisk dagordning inför arbetet med fördraget. Den framträdande borgerliga danske politikern Uffe Elleman-Jensen sa då att det var en rätt ointressant överenskommelse, eftersom resten av Europa hade en annan dagordning.

Men de nordiska länderna drev sin dagordning och de nordiska socialdemokratiska regeringarna skickade en gemensam arbetsgrupp runt EU-huvudstäderna för att argumentera. När förhandlingarna väl var avklarade i juni 1997 presenterade bland annat nyhetsbyrån Reuters avtalet som det ”nordiska fördraget”.

– Vi lyckades få in frågor som en social dimension, konsumentskydd, miljö och öppenhet i EU-samarbetet. Vårt arbete gav resultat – vi kan om vi håller ihop! sade Ole Stavad, men nämnde också att maktskiften till (s)-regeringar i Storbritannien och Tyskland i samma veva bidrog till framgången.

Han tycker att de nordiska länderna ska utnyttja den tankepaus som nu gäller i arbetet med att forma EU:s framtid till att prägla utvecklingen.

Inger Segelström är EU-parlamentariker och tillsammans med förre danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen grundare av den nordiska socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet. Gruppen träffas varje vecka när parlamentet befinner sig i Strasbourg. Hon konstaterade att gruppen, som också inkluderar baltiska socialdemokrater, arbetat aktivt med den nya kemikalielagstiftningen Reach.

– Vi blev en motpol till den tyska industrin och de tyska socialdemokraterna. Vi hävdade den politik som Margot Wallström tagit fram som miljökommissionär. Jag är övertygad om att vi aldrig fått det hyfsade resultat vi ändå fick om inte vi agerat så. Vi hade goda exempel från de nordiska länderna att använda i argumentationen, sade hon.

Gruppen agerade också mot EU-kommissionären Charlie McCreevy efter hans Sverigebesök där han kritiserade den svenska hållningen till utländsk arbetskraft.

– Han gjorde sig omöjlig, retade fackföreningarna och gick emot den nordiska modellen. Jag tog upp det i den nordiska gruppen och vi bestämde att försöka få hela den socialdemokratiska gruppen att kräva att parlamentet kallar in McCreevy och kommissionens ordförande Barrosso. Det blev så – vi ägnade en halv dag åt att diskutera Vaxholmsfallet och liknande, sade hon.

– Det går att påverka EU, sade hon.

Modellen ger dynamik
Torbjörn Jagland höll med Ingvar Carlsson om den nordiska modellens konkurrenskraft och konstaterade att på grund av trygghetssystemen och de väl fungerande kollektivavtalen så ger modellen dynamik och vilja till förändring. Han ställde det i motsats till de sociala modellerna i västeuropeiska stater som Frankrike och Tyskland, där det är svårare att avskeda anställda.

– Den franska modellen har väldigt lite dynamik, sade han.

Jagland kopplade denna tanke till den pågående debatten om EU:s tjänstedirektiv.

– Vi behöver fri rörlighet även för tjänstesektorn, som är den del av ekonomin som växer fortast. Men det ska inte ske till priset av tryggheten. Här har de nordiska länderna mycket att bidra med, säger han.

Ole Stavad citerade ur en undersökning den djuplodande danska nyhetstjänsten Mandag morgen nyligen presenterat, om ”Norden som global vinnarregion”. Där definierades de gemensamma nordiska idéerna som likhet, tillit, närhet till makten, inkluderande, respekt mot naturen och en protestantisk arbetsetik och arbetsestetik.

– Ännu har ingen modell visat upp ett starkare svar på globaliseringens utmaningar än ”flexicurity” – den modell där en generell trygghet ger flexibilitet. I globala mätningar är Norden i topp oavsett hur man mäter – konkurrenskraft, teknologi, kreativitet, sade han.

Ole Stavad tror dock inte att den nordiska modellen kan exporteras.

– Det går knappast – se bara hur svårt det är att anpassa de nordiska länderna till varandra, sade han.

Den finländske riksdagsmannen Kimmo Kiljunen bidrog med ännu mer statistik om den nordiska modellens överlägsenhet. Han hade nyligen sett en analys av EU-ländernas konkurrenskraft jämfört med USA, mätt enligt de så kallade Lissabonkriterierna.

– USA leder över EU, men det finns tre länder som ligger före EU i konkurrenskraft: Sverige, Finland och Danmark. Och det är alltså inte något socialt mått, utan gäller konkurrenskraft.

Från publiken ställde Jan Karlsson från institutet Sipu frågan i vilken mån de socialdemokratiska partierna driver frågan om flexibilitet i arbetsmarknaden. Han konstaterade att Inger Segelström bara pratat om inskränkningar i tjänstedirektivet, men inte något om vad som krävs för att få ett dynamiskt näringsliv.

Varken Ole Stavad eller Inger Segelström höll med om det de såg som frågans underförstådda utgångspunkt – att det finns en motsatsställning mellan trygghet och flexibilitet.

– Vi kan visa att ekonomin går bra och att vi klarar jobben. En styrka när vi talar med kollegor från andra länder är just att vi kan visa att det fungerar. Så var det med miljöpolitiken: vi kunde säga att vi prövat, sade Inger Segelström utan att närmare gå in på vad socialdemokraterna gör för att främja flexibiliteten i sig.

Ole Stavad sade att det är just kombinationen av välfärdssystem och flexibilitet som är så lyckosam. Torbjörn Jagland varnade däremot för överdriven självgodhet.

– Norden har något speciellt att erbjuda – men vi är ofta rätt nationalistiska. Vi har mycket att lära av andra också, sade Torbjörn Jagland.

Han varnade också för att överdriva hur unik den nordiska välfärdsstaten är.

– Tyskland har mer generösa system och andra länder har också mer trygghet. Men vi har en mer liberal arbetsmarknadspolitik än Frankrike och Tyskland. Vi ser ibland för fundamentalistiskt på vår modell. Andra har rätt att bygga på sin egen grund, sade han.

Bristande stöd förbryllar
Alla paneldeltagare såg mycket positivt på utvecklingen i Norden – och på det europeiska samarbetet. Men de var samtidigt bekymrade över det bristande folkliga stödet för det europeiska samarbetet.

– Detta är ett jätteproblem. Var kommer denna nationalistiska ådra i Sverige och Norge ifrån? Jag tycker det är en konstig tanke att vi ska ha politik på kommunal nivå, på nationell nivå och på internationell nivå – men inte på den europeiska däremellan, sade Ingvar Carlsson.

Han konstaterade att det var nödvändigt att få de nordiska medborgarna att inse att de är med i ett politiskt projekt. Och att den nordiska modellen är väldigt bra.

– Idéerna bakom den är inte begränsade till Norden. Vi behöver provisoriska utopier – vi måste bli bättre på att visa vad vi vill med det europeiska samarbetet, sade han.

Den danske socialdemokraten Ole Stavad ansåg att en fråga hade mer betydelse än alla andra för att övertyga skeptiska nordbor om EU:s förträfflighet: ökad öppenhet inom EU.

– Det värsta hindret för att få stöd för EU är känslan av att det händer saker ingen får inblick i. Öppenheten i EU avgöra om befolkningen ska inse att det inte bara är ett projekt för politiker, utan för alla, sade Ole Stavad.

Ingvar Carlsson konstaterade att det är samma politiska strid på den europeiska nivån som på den nationella.

– Det handlar om högern, som vill ha lite politik, och vänstern som vill ha mer politik. Jag tror att socialdemokraterna skulle få mer uppslutning om vi argumenterade utifrån våra resultat, sade han.

Men det handlar inte om att exportera vår modell, utan om att använda den som inspiration.

– Vi ska visa Europa vad vi åstadkommit och få dem att välja vänster- istället för högerpolitik, sade han.

Viola Furubjelke, nytillträdd generalsekreterare för Palmecentret, tyckte detta nationalistiska drag hos de nordiska länderna är märkligt.

– Internationellt är vi kända för att vara solidariska. Norge och Sverige leder biståndsligan och engagerar oss i FN och Internationella valutafonden. Ute i världen är vi generösa. Men på hemmaplan, gentemot EU, är vi snåla. Hur går det ihop?

Ingvar Carlsson föll henne i talet:

– Det går inte ihop! Det är det som är problemet, sade han.

Leif Svensson, föreslog från publiken att skälet till att det dröjde så länge för de nordiska länderna att gå med i EU var att vi har det så bra.

– Enda tillfället det fanns en majoritet för EU i Sverige var nog den helg då vi höll folkomröstning, sade han också.

Ingvar Carlsson kommenterade detta och konstaterade att det under lång tid egentligen bara fanns två argument mot ett svenskt EU-medlemskap: neutraliteten och välfärdspolitiken. Och dessa arguments bärkraft ändrades under 1980-talet.

– Redan 1988 konstaterade vi att det fanns klara ekonomiska och politiska nackdelar med utanförskapet – men neutraliteten kvarstod. Så föll Berlinmuren 9 november 1989 och med det även neutralitetsargumentet.

Han sade dock att han underskattat hur djupt välfärdsargumentet sitter i folkdjupet. Lena Hjelm-Wallén flikade raskt in att partiledningen varit duktig på att nöta in det argumentet under tidigare decennier.

Säkerhetspolitisk samsyn

Kimmo Kiljunen var finländsk representant i det konvent som tog fram förslaget till nytt konstitutionellt fördrag för EU. Han bedömde att Sverige och Finland aldrig varit så nära varandra vad gäller säkerhetspolitiken, som de är för närvarande. Men han sade också, under noggranna bedyranden om att det var ett skämt, att Sverige ju alltid är berett att försvara sig till sista finländska soldat…

Det sämsta säkerhetspolitiska läget för Finland har alltid varit när stormakterna är i konflikt, konstaterade Kiljunen. Historiskt har detta lett till katastrofer för Finland. Därför är det ett huvudintresse för Finland att avvärja konflikter. Finland har, liksom Sverige, dragit slutsatsen att detta i dag bäst sker genom att stå utanför Nato men utveckla ett gemensamt EU-försvar.

– EU-försvar är inte en korridor till Nato, utan tvärtom en väg till ökat oberoende i säkerhetspolitiken, sade han.

Viola Furubjelke konstaterade att Nato bär på så mycket av kalla kriget i ryggsäcken, att ett svenskt medlemskap inte är aktuellt.

– Vi behöver ett bättre, mer modernt, svar på de nya hoten. Det kan vi finna inom EU, sade hon.

Gunnar Lassinantti från Palmecentret konstaterade att den bild av att Finland står relativt nära ett Natointräde som sprids i vissa svenska medier är felaktig. Kimmo Kiljunen höll med.

– Om Tarja Halonen vinner presidentvalet så vet vi att det åtminstone inte kommer att ske före 2012. Sverige och Finland är så nära rent säkerhetspolitiskt att om Sverige inte gör något om Nato, så kommer inte heller Finland att göra det, sade han.

Ole Stavad konstaterade att Danmark hamnat i en mycket märklig säkerhetspolitisk situation. Landet är med i Nato sedan organisationens grundande, men har efter ett nederlag i en av EU-folkomröstningarna ett undantag som gör att landet inte är med i EU:s försvarspolitiska dimension.

– När EU tog över från Nato i fredsoperationerna på Balkan var Danmark tvunget att dra sig ut. Och Norge, som står utanför EU, är med i den snabbinsatsstyrka som Sverige ska leda, men inte Danmark.

Han slog fast att det är en omöjlig situation. Danmark måste bli fullvärdig medlem även i det försvarspolitiska samarbetet, så snart det är möjligt. Men för närvarande finns ingen chans att få ett ja i en folkomröstning om detta. Först krävs att något avgörande händer i EU kring unionens framtid.

Torbjörn Jagland förde ett liknande resonemang om Norges förhållande till unionen. Norge är ur alla praktiska utgångspunkter bundet av EU:s regelverk genom EES-avtalet och bidrar till och med till betalningen av östutvidgningens kostnader. Men saknar rösträtt när regler och avgifter slås fast. Det är en långt ifrån idealisk situation, som Jagland vill ändra på. Men han tror inte på någon snar lösning.

– Om vi skulle försöka gå med nu, skulle vi förlora folkomröstningen, sade han.

LARS TRUEDSON