Inser vi hur drastiska och genomgripande förändringarna i Europa verkligen är? För första gången i historien finns en möjlighet att vi får leva i fred i Europa. Varje århundrade så långt vi kan gå tillbaka har människorna i vår världsdel slaktat varandra på slagfälten. Allra värst var det senaste århundradet då två världskrig började på vår kontinent med förödande förluster i människoliv och en materiell förstörelse utan like.

Som om detta inte var nog tvingades vi därefter att leva med 40 år av kallt krig med hot om att nästa gång skulle vi försöka utrota varandra med hjälp av de nya kärnvapnen. De lagrades i ett sådant antal att de skulle kunna ta kål på allt mänskligt liv på jorden.

Vi saknar inte heller i dag ödesfrågor att hantera. Fattigdomen och miljöförändringarna är bara två exempel. Kärnvapnen har långt ifrån skrotats. Men det har skett något nytt och stort när Europas folk och länder deklarerar att nu skall vi lösa våra problem och ta vara på de nya möjligheterna tillsammans i ordnade och demokratiska former.

Den mest dramatiska förändringen skedde när EU gick från 15 till 25 medlemmar. Därmed tydliggjordes att samarbetet handlar om hela Europa, inte bara de relativt rika och välmående västra delarna av kontinenten. Målet är att alla skall vara med, inte bara vissa. Framför allt skall inte den militära järnridån ersättas av en ekonomisk och social vallgrav med de spänningar, motsättningar och risker en sådan skulle medföra.

Frågan är vilken roll de nordiska länderna kan spela i framtiden. Det nordiska samarbetet har drivits längre och med större framgång än kanske någon annan region i världen förmått. Passunionen och den gemensamma arbetsmarknaden är sedan länge självklarheter för våra medborgare. Jag känner inte att jag åker till ett främmande land under resor i Norden - jag rör mig fritt i ett grannskap.

Våra länder är också kända för att politiken haft en speciell inriktning - den nordiska modellen. Vi har genom den försökt förena social trygghet med ekonomisk tillväxt. Medlen har varit en omfattande gemensam sektor, högt skattetryck kombinerat med en vilja till förändring och utveckling. Oberoende av vilka internationella mätningar som görs kommer de nordiska länderna i topp.

Nyliberala förespråkare hävdar att Europa måste avreglera, tränga tillbaka politiken och låta marknaden ta ansvar för framåtskridandet. Jag anser att Norden har en stor uppgift att visa på en alternativ väg som ökar chanserna till framsteg och där den enskilda människan ställs i centrum.

Vår samhällsmodell är inte en osäker tankekonstruktion. Den har i årtionden fungerat med framgång i alla våra modeller. Den hör inte gårdagen till som konservativa tänkare ständigt upprepar. Den fungerar just nu med framgång i alla fem nordiska länder.  

Europas folk har bestämt sig för att gemensamt möta framtiden. Men vilken väg vi skall välja är en öppen fråga. Om detta blir det debatt och förmodligen också strid. Sådana är demokratins regler och arbetsformer. Därför är det viktigt att de nordiska länderna redovisar både sin vision, sina idéer och sina praktiska erfarenheter. Det är dags att vi flyttar fram våra positioner.

INGVAR CARLSSON