– Mitt kanske starkaste intryck av Argentina är de enorma kontrasterna. Från koncentrationen av välstånd och rikedom i centrala Buenos Aires till den stora fattigdomen och sociala fragmenteringen som präglar områden i utkanterna av staden, som La Matanza. Rent politiskt har det också varit mycket givande med allt från lunchmöten i den argentinska senaten med socialistiska parlamentariker och partiets ordförande till besök av Partido Socialistas distriktslokaler i Rosario.
Det berättar Carin Runeson, socialdemokratisk riksdagsledamot och verksam i utrikesutskottet, efter ett besök i Argentina i mitten av november. Resan gjordes med en delegation från Palmecentrets partistödsgrupp i syfte att på plats få se de projekt och verksamheter som drivs i samarbete med Partido Socialista i Rosario, samt att etablera och stärka relationerna med partiet. Under november hölls också val i Argentina, såväl presidentval som val på nationell, provinsiell och kommunal nivå. Detta gjorde också besöket intressant ur ett politiskt perspektiv.
De första dagarna tillbringades i Buenos Aires där Carin Runeson och partistödets Latinamerikaansvarige Johan Moström medverkade i ett möte med Socialistinternationalens sociala och ekonomiska kommitté. I mötet deltog främst representanter från Latinamerika och Europa och frågorna som diskuterades rörde den sociala och ekonomiska situationen i Latinamerika, framtidsutsikter och visioner.
– Det var ett givande möte, inte minst med tanke på den ”vänstervåg” som för närvarande präglar stora delar av Latinamerika. Många representanter gav uttryck för politiska visioner som har klara referenser till den socialdemokratiskt präglade skandinaviska modellen, säger Carin Runeson och fortsätter
– Tillställningen blev inte heller sämre av att vi fick Raul Alfonsín, Argentinas förste president efter militärdiktaturen och tidigare ordförande för Partido Radical, till bordet under middagen. Trots att Alfonsín närmar sig 80 år visade hans sig vara en förvånansvärt engagerad och aktiv person som bidrag med flera inlägg i debatten under dagen.
Nästföljande dag bar resan vidare till Rosario som är Argentinas tredje största stad och starkt präglad av Socialistpartiets 18 år långa maktinnehav i kommunen. Detta har varit särdeles fruktbart för det pågående samarbete mellan Palmecentret och Socialistpartiet vilket resulterat i etableringen av en politisk skola vars syfte är att utbilda och forma partimedlemmar såväl ideologiskt som organisatoriskt.
Delegationen fick bland annat tillfälle att besöka det nionde distriktets partilokal, en av över 30 samlingslokaler som socialistpartiet i Rosario förfogar över, och delta i ett möte med de lokala partimedlemmarna där en nyligen färdigställd film om socialismens historia i Argentina visades. Efter filmvisningen berättade mötesdeltagarna både om samarbetet med Palmecentret och om andra delar av sin verksamhet.
– Den politiska skolan innebär utbildningar inom allt från partiorganisation till mer ideologisk skolning inramad i tematiska inriktningar så som mänskliga rättigheter, jämställdhet, genus och hållbar utveckling, berättade en av de kvinnliga deltagarna.
– Andra delar av vår verksamhet är bland annat ett alfabetiseringsprogram riktat mot Toba folket, en av de ursprungsbefolkningsgrupper som är kraftigt marginaliserad och lever under mycket svåra förhållanden.
– För oss är frågan om utbildning starkt kopplat till idén om en fördjupad demokrati. Vi arbetar till exempel med alfabetiseringsprogram bland marginaliserade grupper. Syftet med detta är inte bara att folk ska bli läs och skrivkunniga, utan även att vi vill ge dessa grupper möjligheten att själva artikulera sina intressen och delta i den demokratiska processen, fortsatte hon.
– Jag måste säga att det känns otroligt inspirerande att ha fått uppleva en partiverksamhet som känns så levande och fast förankrad på lokal/distriktsnivå, berättar Carin Runeson angående besöket. En annan sak som också imponerade var bredden och integreringen i deltagandet, kvinnor, män, ungdomar och äldre tillsammans. Det är något vi i Sverige skulle kunna ta till oss mer.
Imponerande Binner
Under den nära tre dagar långa vistelsen i Rosario fick delegationen även tillfälle att medverka i en rad möten med höga representanter för socialistpartiet så som Miguel Zamarini, ordföranden för kommunalrådsförsamlingen, Miguel Lifschitz, Rosarios borgmästare och Hermés Binner, nyvald guvernör för Provinsen Santa Fé, som för övrigt är den första socialistiska guvernören i Argentinas historia.
Carin Runeson känner att mötet med Hermés Binner var det som kanske gav mest, inte bara för att han berättade om kommande reformer inom arbetslivet och utbildningsväsendet, men också därför att han visade på ett stort kunnande och intresse för hälso- och sjukvårdsfrågor, vilket ju är ett område hon i många år har arbetat med i landstinget.
– Över 1800 personer, partimedlemmar och representanter för sociala rörelser, har varit delaktiga i framtagningen av det politiska program som socialistpartiet gick till val på, berättade Binner under besöket. Utgångspunkten har självklart varit en socialdemokratisk idégrund och genom denna process känner vi att partiet fått en grund att stå på som är folkligt förankrad och som dessutom artikulerar olika gruppers intressen.
Väl tillbaka i Buenos Aires fick Carin Runeson och resten av delegationen medverka i möten som också kom att spegla de extremer som återfinns i det Argentinska samhället. Ett lunchmöte i senaten, den politiska maktens verkliga centra, tillsammans med Rubén Giustiniani, socialistpartiets ordförande och senator för Santa Fé-provinsen, och Silvia Augsburger, parlamentsledamot för Santa Fé-provinsen. Det blev ett samtal som kretsade kring likheterna med svensk socialdemokrati vad gäller politiska visioner, men enorma skillnader vad gäller social och politisk kontext.
Den andra delen var ett besök i organisationen Movimiento 26 de Julios samlingslokal belägen i ett av Buenos mest socialt marginaliserade och fattiga distrikt, La Matanza – ett av Buenos Aires viktigare industridistrikt som från militärkuppen 1976 och framåt kommit att präglas av genomgripande nedläggningar. Organisationen har sedan ett antal år tillbaka samarbetat med en av Palmecentrets tidigare samarbetspartners TIDO och har sin bakgrund i Piqueteros rörelsen, de arbetslösas rörelse, som växte fram mot slutet av 90-talet som ett svar på den massarbetslöshet och strukturella fattigdom som följde på de neoliberala strukturanpassningsprogrammen.
Movimiento 26 de Julio har under sin snart tioåriga existens genomfört ett konsekvent och ihärdigt arbete med att omvandla det som tidigare varit en kåkstad till ett enkelt, men värdigt bostadsområde, Barrio Nicole. Lily Galeano, ordförande i Movimiento 26 de Julio, berättade att det tidigare inte fanns någonting på den plats där Barrio Nicole ligger idag. Bara en massa människor som sökt sin tillflykt till ett obebyggt område eftersom de saknade bostad och arbete. Följaktligen växte det fram en kåkstad.
– Staten, kommunen, lyste helt med sin frånvaro och vägrade konsekvent att kännas vid oss och ta sitt ansvar, varför vi inte hade annat val än att organisera oss i syfte att kämpa för våra mest basala rättigheter.
– Vi mobiliserade folket i området och vår strategi var att blockera vägar, som ett sätt att få politikernas uppmärksamhet och tillträde till förhandlingsbordet. Steg för steg har vi kämpat oss till allt du ser här idag, först de asfalterade vägarna, sedan vatten och elektricitet, efter detta en vårdcentral och en skola. Men ingenting har vi fått utan att kämpa, staten har snarare sett oss som ett problem då vårt agerande mer än någonting annat åskådliggjort deras oförmåga, berättar Lily Galeano.
– Nu kan vi åtminstone säga att vi lever värdigt. Nästa utmaning är att skapa arbete för att råda bot på den enorma arbetslöshet som präglar området. Den kampen återstår och det blir ingen enkel uppgift. Jag kan dock säga att det vi kräver är en närvarande och proaktiv stat som är beredd att investera och satsa storskaligt för att skapa arbete.
Carin Runeson var tagen och mycket imponerad av det hon fick se i Barrio Nicole.
– Jag känner en oerhörd respekt för dessa människor som med så begränsade förutsättningar åstadkommit så mycket. Det är också slående att se hur det, som så ofta, främst varit kvinnor som engagerat sig och haft en ledande roll i det dagliga arbetet.
Peronismens dominans
Andra aspekter av resan var att det också gav delegationen möjligheten till en större förståelse och klarare bild av den specifika politiska och sociala kontext som så starkt kommit att prägla Argentina genom peronismen.
– Peronismen ska snarare ses som en rörelse än som ett enskilt politiskt parti, mer eller mindre löst sammanhållen genom historiska symboler så som den ursprungliga ledaren Peron, den nästan synonyma relationen till arbetarklassen samt den för en Latinamerikansk kontext unika välfärdsstat som trots allt växte fram under 40- och 50-talet, menar Carin Runeson. Det hjälper en att förstå peronismens tro på det starka ledarskapet och den nationalistiska värdegrunden, men också varför det är peronismen och inte socialistpartiet som i all väsentlighet är, och alltid varit, arbetarklassens parti.
– Det är också ett perspektiv utifrån vilket man förstår hur partiet kunnat inhysa ett så brett ideologiskt spektrum, allt från extrem nyliberalism genom Carlos Menem till Kirschners närhet till en klart socialdemokratiskt inspirerad linje, anser Palmecentrets Johan Moström. Partiets klart hierarkiska organisationsstruktur och auktoritära tendenser är kopplat till Perón, sinnebilden för landsfadern och den store ledaren, vilket skapat en kultur av total tillit och hängivenhet, vilket också tillåtit en väldigt pragmatisk syn på politikens innehåll till fördel för det personliga ledarskapet.
Carin Runeson ser också både fördelar och nackdelar med peronismens tendens att kooptera politiska och ideologiska motståndare och inlemma dem i det egna politiska lägret.
– Å ena sidan är det en tillgång at kunna plocka in idéer och personer utifrån. Å andra sidan är det stor skillnad på att ha en demokratiskt inlyssnande inställning och ren populism vilken i det långa loppet skapar en urhollkning av demokratin genom utarmningen av politiska aktörer på den politiska arenan.
En annan fråga som kom upp under resans många möten och besök rörde den nytillträdda presidenten Cristina Kirchner. Vad innebär valet av en kvinnlig president för argentinska kvinnor? Och, kan man förvänta sig förändringar och reformer gällande jämställdhetspolitiken?
– Det allmänna intrycket är att det nödvändigtvis inte kommer att medföra stora konkreta politiska förändringar för att öka jämställdheten, sade Carin Runeson. Däremot pekade många på det obestridliga symbolvärdet i att en kvinna intar presidentämbetet.
– För mig som politiker och förtroendevald har det varit ett otroligt intressant och väl sammansatt program som också gett mig stor insyn i den sociala och politiska situationen. Hade vi bara hållit oss till Buenos Aires känner jag att bilden hade blivit något missvisande. Nu har vi fått uppleva mer än bara ett Argentina vilket också känns närmare den komplexa verkligheten som är detta land.
LUCIANO PEIRONE