Det korta svaret är nej. Även om förutsättningarna för en ekonomisk och politisk integration på pappret är goda, så går inte arbetet framåt i den takt som vore önskvärt. Självklart finns det olika förklaringar som rör de enskilda ländernas utvecklingsnivå och i synnerhet avsaknaden av en diversifierad ekonomi, men också att det är uppenbara skiljelinjer i den latinamerikanska vänstern som sätter käppar i hjulet. Faktum är att inom vissa områden finns inga likheter överhuvudtaget.

Brasilien störst

Den ekonomiska och politiska integrationen i Sydamerika kan inte diskuteras utan att lyfta fram Brasilien. Brasilien är i sin landmassa halva Sydamerika och är den absolut viktigaste ekonomiska faktorn i regionen. President Lula har sedan sitt tillträde drivit frågan om en integration mellan de sydamerikanska länderna. Samarbetet har förvisso gjort framsteg på senare år om man jämför med tidigare, men den är likväl partiell och det tycks vara svårt att komma vidare.

Men det finns också andra tyngdpunktsförskjutningar. Brasiliens relation med länderna i Latinamerika tenderar att styras allt mer av politiska förtecken än av möjligheterna att göra ekonomiska integrationsvinster. Detta i sig behöver inte vara negativt eftersom Latinamerika och i synnerhet Lula har en ambition att bli en viktig global aktör men faktum är att vänsterns framgångar inte lett till några nya framsteg i frågan om ekonomisk och politisk integration. President Lula pratar gärna om en sydamerikansk nationsgemenskap och hans regerings främsta utrikespolitiska prioritering är förbindelserna med övriga Sydamerika, vilket också är betydligt mer politiskt färgat än hans företrädare Cardoso, som prioriterade den ekonomiska integrationen inom den sydamerikanska handels –och tullorganisationen Mercosur.

Men om en ekonomisk integration inte ens fungerar mellan Brasilien och Argentina, hur ska då en politisk integration vara möjlig gentemot Bolivia, Ecuador eller Venezuela? Som det ser ut idag kommer inte det deklarerade målet om ett sydamerikanskt frihandelsområde att uppnås, i alla fall inte inom överskådlig tid.

Handelsavtal saknas

Så vad leder detta till? Jo på det ekonomiska planet leder det till att man får lappa och klippa i systemet av existerande handelsavtal, vilket i dag gynnar USA och EU och missgynnar de allra minsta och fattigaste länderna i Latinamerika. Det ligger inte i USA: s intresse att förhandla gentemot ett block vilket en ekonomisk integration skulle kunna innebära. Att President Lula anslagit tonen är oerhört viktigt eftersom han är den främste representanten för den nya progressiva vänstern Latinamerika men hans vision måste delas av andra länder om de inte ska riskera att förbli retorik. Men Brasiliens dominerande ställning är inte bara en styrka utan också ett problem för många länder i Sydamerika. Argentina försöker fortfarande att skydda sin egen industri mot en invasion av brasilianska produkter, antingen med tull- och importavgifter eller med kvoteringar. Produktionskapaciteten och den ekonomiska stabiliteten i grannlandet Brasilien är helt enkelt mycket större. Möjligen kommer Lula att få revidera prioriteringsordningen där en återgång till Cardosos käpphäst rörande ekonomisk integration blir det primära och frågan om en sydamerikansk nationsgemenskap blir sekundärt.

De länder som idag har regeringar av vänsterkaraktär med renodlad markandsekonomi är Brasilien, Chile, Argentina, Bolivia, Uruguay samt Venezuela. Men där upphör också likheterna mellan länderna och det finns ett land som avviker mer än andra. Förutom att Venezuela är ett av världens stora oljeländer så har det också Hugo Chavez som president som generellt klassas som en vänsterpolitiker. Frågan är om han verkligen är det? Hans retorik är både är populistisk, nationalistisk och samtidigt vänsterorienterad. Han utmålar drömmen om den Bolivararianska revolutionen och går under epitetet Chavismen. En politisk stämpel som egentligen ingen kan förklara, mer än att den är liktydig med Hugo Chavez.

Chavez+Lula = sant?

Går chavsimen att kombinera med Lulas ambition att skapa ett integrerat Sydamerika? Den regionala integration som Chavez pratar om är framförallt en romantisk dröm om den Bolivararianska nationen som enar Sydamerika. Men det sammanfaller också med de integrationssträvanden som idag finns på kontinenten, inte minst i Brasilien, och har därför en ”verklig” dimension. Men i ett sydamerikanskt sammanhang bidrar Chavez knappast till en homogen progressiv vänster. Chavismen är egentligen mer maktretorik än social förändringsteori. Det vore fel att säga att Chavez politik är helt innehållslös eftersom det skett en hel del förändringar, men den relevanta frågan är om det politiska innehållet är positivt?

Under Chavez tid vid makten har den gamla oligarkin ersatts med en ny som till stor del består av militärer. Sociala program inom hälsa och utbildning riktade mot de fattiga har genomförts och mot den bakgrunden är stödet för Chavez fortsatt starkt, men de parallella strukturer som skapas försvagar dock ordinarie institutioner och bidrar till att koncentrera makten hos presidenten. En paradox är dock att den politiska omvälvningen kombineras med kontinuitet på det ekonomiska området. Men den ökande koncentrationen av makt till presidenten är oroväckande, liksom militärens ökade inflytande. Chavez kontroll över politik, ekonomi, rättsväsende och i ökande grad det civila samhället inklusive medierna tilltar, och oppositionella röster stigmatiseras snabbt. Det inhemska näringslivet behandlas som en politisk fiende men utländska investeringar välkomnas och behandlas väl eftersom landet behöver dessa, inte minst i oljeindustrin. De höga oljepriserna håller bokstavligen Chavez flytande både ekonomiskt och politiskt.

För att skydda den revolutionära imagen spelar regeringen under täcket med ”kapitalet” och diskursen anpassas efter publiken. För USA utgör Chavez ett konstant irritationsmoment men handeln, främst med olja, är ett starkt motiv för USA att upprätthålla en konstruktiv affärsrelation med Chavez, och beroendet är ömsesidigt. De retoriska vågorna hos Chavez svallar högt men när det gäller praktiska affärer är det ”business as usual”.

Motvikt till USA

Den viktigaste gemensamma nämnaren inom den Latinamerikanska vänstern är att man vill vara en motvikt till USA, både politiskt och ekonomiskt. Men tyvärr är ofta den egna agendan viktigare än den regionala, trots att retoriken ofta säger något annat. Skillnaderna mellan länderna i Sydamerika är enormt stora och för många handlar det att slå vakt om sina inhemska produkter och industri. Faktum är att många länder i regionen är rädda för Brasiliens ekonomiska dominans vilket ger USA och andra stora aktörer spelrum.

Det finns en stark förhoppning att den nyvalde presidenten i Bolivia, Evo Morales ska inta en mer regional profil trots att hans valrörelse innehöll stora inslag av nationalism. Som den första presidenten som representerar ursprungsbefolkningen sträcker sig förhoppningarna långt utanför Bolivias gränser. En agenda som bygger på att nationalisera Bolivias gas-tillgångar kan knappast realiseras, i synnerhet när Brasilien är en av storägarna. Men i ett större perspektiv skulle en politisk och ekonomisk integration kunna vara gynnsamt för Bolivia, där brutna löften rörande nationalisering av naturtillgångar kanske kan kompenseras med andra politiska och ekonomiska vinster.

Trots att den latinamerikanska vänstern idag inte kan presentera ett realistiskt alternativ till USA: s dominans i regionen är det inte svårt att se de möjligheter som ökad ekonomisk och politisk integrering i Sydamerika skulle innebära. Ländernas olikheter är en tillgång i sig och variationen skulle kunna bli ett medel för ökad välfärd om dom samarbetar.

JOAKIM JOHANSSON
Handläggare för Latinamerika