Att skapa fred och välstånd i den självstyrande regionen på Mindanao i Filippinerna är en stor utmaning. Juridikstudenten Khal Mamabuay vill ge sig in i politiken och bli en förebild för unga kvinnor och landsbygdsutvecklaren Tom Villarin hjälper lokala samhällen att undvika konflikt.

Det är Khal Mamabuay och Tom Villarins sista kväll i Sverige och en vecka fullmatad med studiebesök är till ända. På inbjudan av Socialdemokraterna i Norrbotten och Uppsala har de tittat närmare på svensk sjukvård, skola och sophantering - från Luleå i norr till Enköping i söder.
Förhoppningsvis kan resan ge dem inspiration för hur de kan utveckla samhällena i den autonoma regionen Muslimska Mindanao i Filippinerna (förkortas ARMM) där de båda är engagerade i det socialdemokratiska partiet Akbayan.
– Att tillgodose människors behov av utbildning och sjukvård är vår största utmaning. Det kommer att bli en lång och svår kamp men vi jobbar för att få samma slags välfärdssystem som Sverige, säger Khal Mamabuay.

Men de största problemen de har att tampas med är de väpnade konflikter som i decennier har plågat Mindanao samt korruptionen som ligger som en våt filt över det lokala självstyret. Innan de problemen är lösta blir det svårt att förbättra tillgången till skola och sjukvård.
För tillfället råder vapenvila i området men Tom Villarin säger att det är en krutdurk som närsomhelst kan explodera.
– I Mindanao bär folk vapen som om de vore en naturlig del av deras kroppar, förklarar han.
Konflikterna står mellan muslimska separatister och den filippinska staten men också mellan olika klaner.

Tom Villarin leder organisationen Simcarrd som sedan tre år tillbaka stöds av Palmecentret. Simcarrd jobbar med konfliktdrabbade områden och använder en gräsrotsstrategi som går ut på att människor i byarna själva ska finna sätt att undvika konflikter.
– Vi löser landkonflikter genom dialog och vi har skapat ett varningssystem som ser till att konflikter inte växer och blir ohanterliga. Vi jobbar också med väpnade grupper i workshops där vi sätter upp regler, till exempel för vilka områden de får röra sig i.

Byborna uppmanas också att ställa krav på makthavarna.
– Folk i konfliktområdena har blivit avtrubbade men vi lär dem att de måste involvera sig och kräva service från staten.
Och arbetet har gett resultat. Efter att ha deltagit i diskussionsgrupper kom 17 byar tillsammans överens om vad de behövde hjälp med från staten. Efter påtryckningar kommer de nu bland annat att få en ny väg, en lagerlokal och en soltorkare som konserverar jordbruksprodukter.
Samtidigt har konflikterna blivit färre. Tom Villarin berättar om två släkter som i många år hade legat i fejd med varandra över en bit mark. När barnen i familjerna blev involverade i en ungdomsgrupp som diskuterade byns utveckling började föräldrarna till slut att prata med varandra.
– Nu brukar de bägge familjerna marken tillsammans med en ungdomsorganisation, samtidigt som konflikten väntar på att lösas i domstol.

Tom Villarins partikamrat Khal Mamabuay hoppas bli invald i ARMM:s lagstiftande församling där hon framförallt vill jobba för att förändra det korrupta styret.
– Vi har spökskolor, spöklärare, spökelever, spökbroar. Ungefär hälften av lärarna på lönelistan brukar vara spöken, säger hon något uppgivet.
Spöklärare existerar bara på pappret men får trots det regelbundna löneutbetalningar. På samma sätt används offentliga medel till skolor och infrastrukturprojekt som inte existerar i verkligheten.

Kulturen på Mindanao är konservativ och att kvinnor får möjlighet att engagera sig politiskt är ovanligt. Av totalt 24 ledamöter i den regionala lagstiftande församlingen är fyra kvinnor, men enligt Khal Mamabuay är de alla marionetter som i själva verket representerar sina makar eller andra manliga släktingar som på så vis utökar sin politiska makt.
Khal Mamabuay berättar också att få av hennes kvinnliga vänner har möjlighet att skapa sig ett eget liv. Någon annan bestämmer vem de ska gifta sig med och vilka kurser de ska studera på universitetet. Men att genom politiska beslut ge kvinnor mer självbestämmande tror inte Khal är möjligt. Hon vill i stället fungera som förebild för andra unga kvinnor i regionen.
– Jag har tur eftersom jag kommer från en familj som ger kvinnor samma möjligheter som män. Som politiker kan jag bidra till att förändra den stereotypa bilden av kvinnor som tysta och underdåniga.

Khal Mamabuay medger att chanserna att hon som ung, reformvänlig kvinna kommer att få en plats i den lagstiftande församlingen är små i det patriarkala Mindanao. Hon saknar dessutom de tre g:n som enligt ett filippinskt talesätt avgör valen: ”Guns, gold and goons”. Guldet behövs för att muta väljarna, vapnen övertalar de väljare som inte kan mutas och ”goons” är bovarna som anlitas för att svinga sina vapen.
– Men jag är optimist. Det goda segrar alltid, om inte förr så senare. Och bara genom att kandidera som politiker förändrar jag redan den stereotypa kvinnobilden.

Text: Annette Emanuelsson, Global Reporting