Det går att urskilja tre huvudlinjer hos Palme, menade Sven Ove Hansson. Den första handlar om demokratins verkningskrets. Palme talade om att fördjupa och bredda demokratin och såg t.ex. de anställdas inflytande på arbetsplatserna som en viktig del i demokratiseringen av samhället. Här skiljer sig den socialistiska demokratisynen från den borgerliga, menade Hansson, för enligt borgerligheten är ett sådant medinflytande ett försök att tillämpa demokratitanken utanför dess legitima verkningskrets.

Medverkande:Sven Ove Hansson, professor i filosofi vid Tekniska högskolan i Stockholm & Lars Åke Augustsson, författare

Den andra huvudlinjen handlar om synen på deltagandet i demokratin. Palme tillhörde inte dem som idealiserade det representativa systemet, men han ansåg att det var det bästa alternativet, menade Hansson. Palme såg dock att demokratin riskerar att stelna efter att den väl etablerats och inte längre uppbärs av den första vågen av entusiasm. För hur åstadkommer man demokrati i en stor nation, där det inte tycks möjligt för alla att delta? Palmes huvudsvar på det problemet var, menade Hansson, att hänvisa till folkrörelsearbetet. Där fanns möjligheten att delta i samhällsarbetet och påverka utvecklingen.

Den tredje framträdande linjen i Palmes demokratisyn rörde enligt Hansson relationen mellan demokrati och sociala reformer. 1800-talets socialister såg demokratin framförallt som ett medel för att genomföra sociala reformer, medan man i slutet av 1900-talet betonade att demokratin har ett värde i sig.

För Palme var det dock viktigt att demokratin inte bara betraktades som en abstrakt princip. Den måste också ses som ett medel för att förverkliga människors önskningar och att genomföra reformer. Ett av Palmes argument för denna ståndpunkt var, menade Hansson, att en demokrati som inte kan leverera positiva resultat för människorna inte är ett stabilt statsskick. Om demokratin saknar handlingskraft kommer människorna att vända sig bort ifrån den.

Lars Åke Augustsson påminde om att Palme tidigt varnade för att mediasamhället kan fjärma politikerna från det personliga engagemanget och leda till det vi i dag kallar politikerförakt. Så här sa Olof Palme 1968:

»Om politikerna inte har någon anknytning till människornas vardag utan blir abstrakta figurer som dyker upp på tv-skärmarna, börjar människorna fråga vilka möjligheter de själva har att påverka politiken, och om det har någon betydelsen vilken av dessa abstrakta figurer som har makten.«

Augustsson hittade också i sin läsning av Palmes tal en motsägelsefullhet i hans demokratisyn. Som när Palme säger: »En politiker måste segra för att kunna uträtta något.« Kan inte viljan att vinna deformera den politiska viljan? undrade Augustsson, som fann att Palme omväxlande betonade vikten av att vinna och vikten av att vilja.

Från Palmes valkampanj 1985 hämtade Augustsson ett citat som han betonade berör även vår tid:

»Det finns de som anser att politiker inte ska lägga sig i, men demokrati innebär att de många människorna ska lägga sig i. Politik är inte fult. Det är demokratins nödvändiga redskap för att påverka ett annars obevekligt kommersiellt skeende.«

Kanske behövs det politiker som Palme för att visa att en politik grundad på personligt ansvar är viktigare än kommers för ett samhälles dynamik. I en tid som vår, då politik ställs mot underhållning, behövs det politiker som i likhet med Palme är djärva nog att göra politiken överraskande och underhållande, avslutade Augustsson.

Anna Borgström

Artikeln är en del av en artikelsamlingen ”Politikern Olof Palme – Glöden, konflikterna och solidariteten” som publicerades efter ett symposium arrangerat av Palmecentret i april 2001.