En betydelsefull del av Olof Palmes politiska gärning var hans utrikespolitiska engagemang. I flera länder runtom i världen finns gator och torg uppkallade efter Palme och han är, vilket sades mer än en gång under symposiet, »kanske större utomlands än vi svenskar förstår«.

Ann-Marie Ekengren, doktor i statsvetenskap, & Jan Eliasson, Sveriges ambassadör i Washington

Palmekommissionen, medlingsuppdraget i Iran-Irak-konflikten, kritiken mot USA under Vietnamkriget och kampen mot Apartheid i Sydafrika är kända exempel. Så kända att andra delar av Palmes utrikespolitik kommer i skymundan. Det menade i alla fall Ann-Marie Ekengren som i sitt föredrag valde att prata om Palme och EEC-frågan.

1971 sa Palmes regering nej till EEC (d.v.s. föregångaren till dagens EU. Arvet efter detta beslut är en fortsatt bred skepsis mot Europa-projektet inom socialdemokratin, menade Ekengren, som försökte bena ut vad som låg bakom Palmes agerande. Efter att först ha varit skeptisk mot EEC svängde den socialdemokratiska regeringen i början av 60-talet, bl.a. sedan EEC blev mer fristående från Nato. Ändå blev det till sist ett nej.

Olof Palme var inledningsvis positiv till ett medlemskap och en av hans drivkrafter var hans starka jämlikhetsideal, menade Ekengren. I EEC-projektet såg han möjligheten att få sin jämlikhetsvision förverkligad i ett större sammanhang. Sveriges uppgift i Europa skulle vara att bidra till en reformpolitik och en fördelningspolitik enligt den svenska modellen. Dessutom såg Palme frihandel och ekonomiskt samarbete som en nödvändighet för att uppnå välfärd i en alltmer ekonomiskt integrerad värld.

Enligt Ekengrens slutsats var det trovärdigheten för den svenska neutraliteten som blev den stora knäckfrågan. Den var man på inga villkor beredd att överge. Gunnar Sträng uttalade sig negativt inför möjligheten att förena ett medlemskap med bibehållen suveränitet och neutralitet, och detta påverkade Palmes hållning.

När så EG:s ministerråd slog fast att medlemsländer skulle ha gemensam utrikespolitik och gemensam ekonomi beslöt Sverige att säga nej till medlemskap. Man ansåg bl.a. att suveräniteten och oberoendet skulle påverkas alltför negativt. Om möjligheten att vara solidarisk med utsatta grupper både nationellt och internationellt försvinner har suveräniteten försvagats för mycket, var Olof Palmes slutsats. Efter detta kom det en vändning först 1990, menade Ekengren, då Ingvar Carlsson lämnade in en ansökan om svenskt medlemskap i EU.

Näste talare, Jan Eliasson, som var en av Olof Palmes nära medarbetare, berättade om några av sina egna minnen av utrikespolitikern Palme. Som när han 1970 hade vakttjänstgöring på ambassaden i Washington och såg Olof Palmes uttalande om USA:s agerande i Vietnam ticka fram på telexen. USA:s bombningar jämfördes i uttalandet med nazistiska våldsdåd under kriget, och tillsammans med en del andra svenska utspel bidrog uttalandet till att Sverige utsattes för en 15 månader lång diplomatisk djupfrysning från USA:s sida.

Pressen på Palme var stor att han skulle mildra sina uttalanden, men för Palme var det viktigt att inte ge vika, menade Eliasson. Det var mycket som stod på spel: folkrätten, små länders rätt till sin suveränitet och vikten av att stå fast mot en stormakt. Dessutom var Palme mycket medveten om Vietnamfrågan även hade en stor inrikespolitisk tyngd.

Trots uttalandena i Vietnamfrågan drog sig inte USA 1980 från att utse Olof Palme till medlare i Iran-Irak-konflikten. Det visar att man i längden vinner på att stå upp för sina åsikter, menade Eliasson. Medlingsuppdraget ansågs av många som omöjligt, men Palme svarade snabbt ja. Hans motivering var att det lidande kriget orsakade måste upphöra, att Sverige borde ställa upp när FN kallade - och att någon måste åta sig uppgiften. Eliasson beskrev en av Palmes styrkor som medlare att han hade »en ängels tålamod«. En annan styrka var hans stora respekt för ländernas historia, kultur och religion, vilket skapade förtroende i förhandlingarna.

Eliasson såg det som en viktig drivkraft hos Palme att han ville internationalisera Sverige. Han ville visa att svenskarna hade en koppling inte bara till Sverige, utan också till Norden, Europa och världen. Palme betonade också ansvaret att visa internationell solidaritet, både politiskt och ekonomiskt. Dessutom drevs han av ett engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter.

När det gällde just demokratifrågan beskylldes Palme för att vara otydlig när det kom till u-länder och kommuniststater. Palmes agerande måste dock ses i ljuset av den situation som rådde, menade Eliasson. Arbetet för demokrati i Tredje världens länder överskuggades t.ex. ibland av kampen mot fattigdomen. Vad gällde kommuniststaterna föddes en försiktighet ur rädslan för en kärnvapenkonflikt. »Vi levde på terrorbalansens knivsegg«, menade Eliasson. Få kunde ana hur snabbt det sedan skulle gå. Olof Palme hade varit en eldsjäl och en viktig aktör under den omvälvande tid som kalla krigets slut innebar, avslutade Eliasson.

Anna Borgström

Artikeln är en del av en artikelsamlingen ”Politikern Olof Palme – Glöden, konflikterna och solidariteten” som publicerades efter ett symposium arrangerat av Palmecentret i april 2001.