Under Palmes tid medialiserades politiken. Journalistiken som yrkesområde utvecklades och det kom fler radio- och tv-kanaler. Media fick en mer central position som politisk aktör och arena - en arena som det blev allt viktigare för politikerna att framträda på. Lika viktigt var det att ha kontroll över dessa framträdanden och det utvecklades ett maktspel mellan journalister och politiker. Om detta berättade Gunnela Björk, som inledde paneldebatten om Palme och massmedierna.

Medverkande:Gunnela Björk, historiker Panel: Björn Elmbrant, författare och journalist, Annika Hagström, journalist, Christina Jutterström, journalist och doktorand i journalistik, Britt-Marie Mattsson, journalist

Olof Palme var tidigt medveten om mediernas ökande betydelse och han samspelade mer än tidigare politiker med journalisterna, menade Gunnela Björk. Och under debatten vittnade både deltagarna på podiet och flera journalister i salen om att reportrar bemöttes med stort intresse och respekt av Palme. »Palme gav järnet även inför en ung okänd reporter - som om han stod inför FN:s generalförsamling«, menade Britt-Marie Mattsson, som för 30 år sedan jobbade för Göteborgsposten. Ur publiken berättade Jonas Hagström att han som ung skribent för den lokala SSU-tidningen »Tändstickan« blev tagen på samma allvar som journalisten från den franska televisionen. »En fascinerande upplevelse«, menade Hagström.

Björn Elmbrant pratade om hur mycket Palme uppskattade den politiska debatten. Han var som fisken i vattnet - hans glädje inför politiken bidrog till att han alltid ställde upp för media. Det gick dessutom att prata med Palme. Han kunde ifrågasätta vad man sa men det gick även att ifrågasätta honom, på ett jämlikt plan. Elmbrant pratade också om det stora glappet mellan mediabilden av Palme och Palme i verkligheten. »Han är hemsk«, sa de som såg honom i tv. Men i verkligheten såg de det spefulla och glädjefulla i hans förhållningssätt till politik.

Precis som många tidigare talare försökte deltagarna i panelen sätta fingret på varför Palme väckte så starka känslor. Den otroliga energin och det ideologiska tilltalet var för många provocerande, menade Christina Jutterström. Gunnela Björk talade om det agg som kom av rädslan att Palme skulle införa socialismen och avskaffa kungahuset och det privata ägandet. Fanns det hatkampanjer mot Palme? Sådana kunde förekomma på middagarna i borgerlighetens salonger, menade Britt-Marie Mattsson. Där fanns ett klasshat riktat mot Palme och hans anspråkslösa personliga framtoning, men också en frustration över hans mediala stjärnstatus. Enligt Mattsson var det framförallt maktlösheten inom borgerligheten som låg bakom personangreppet på Palme, inte hans personliga egenskaper i sig. Mattsson påminde också om att bilden av Palme som hatad är överdriven. Opinionsmätningarna från 70-talet visar att han var en omtyckt och populär person.

I takt med att medias roll i samhället växte tvingades politikerna anpassa sig till de nya villkoren. Eller var det politikerna som styrde över media? Båda tvingades anpassa sig, menade Christina Jutterström. Det uppstod en maktkamp. När det gällde politiska frågor ställde Palme nästan alltid upp, men han var också suverän på att föra fram det han själv ville, snarare än att svara på de frågor som ställdes. Man kan också tala om en symbios, menade Annika Hagström. Vad gäller Palme så fick han vad han ville - och journalisterna fick för sin del ett bra program.

Anna Borgström

Artikeln är en del av en artikelsamlingen ”Politikern Olof Palme – Glöden, konflikterna och solidariteten” som publicerades efter ett symposium arrangerat av Palmecentret i april 2001.